Tankar av en Änglamamma

Att använda fantasin har nog till stor del hjälpt mig i min bearbetning. Att kunna och få fantisera fritt om vad vår Ängel nu är, är oerhört befriande. Sitter han på ett moln?, åker han runt på sin "moonboard"? och vad har han för kompisar där uppe?, vad gör han på dagarna – finns det skola där uppe? osv. Vår Ängel, om du nu går runt bland molnen, var är du då när det är klarblå himmel?

Man brukar säga att åren går fort. Och det kan man verkligen säga. I år är det fyra år sedan vi förlorade vår Ängel. En sorg och ett hål i hjärtat som aldrig läker. Men på något sätt landar man till slut i sin sorg, den blir en del av vardagen. Och det är precis vad vi har gjort. Sorgen kommer vi för alltid att leva med. Men att känna sig trygg i den och kunna prata om den är också ett steg i sorgeprocessen. Vi har landat med båda fötterna på jorden och idag kan vi prata om sorgen, känslorna och upplevelsen om att bli Änglaförälder. Det kommer aldrig mer att bli några rosa "fluffiga" moln, vi har fått erfara något av det värsta. Vi har lärt oss av vår erfarenhet och tagit oss en bit på väg i sorgen. Ingens sorg är den andra lik, alla hanterar och lever genom den på olika sätt. Men för oss känns den hanterbar nu.

För alltid en för lite. Du fattas varje dag.

Min älskade Ängel Du är för alltid älskad och aldrig glömd.

Hur det skulle bli att få ett levande barn efter att ha varit med om något av det hemskaste, det visste vi inte. Nu när vi vet, så blev sorgen lättare att bära. Känslorna är inte lika stora och kommer inte lika ofta men de finns för alltid kvar. Ett levande barn underlättar och gör att hålet i hjärtat inte känns lika stort, men glömmer gör man aldrig. Vår ängel finns för alltid med oss och i våra tankar. Och den oändliga sorgen fortsätter... Så till er kära läsare/följare: Bloggen uppdateras nu inte lika ofta, men jag vill hålla den vid liv. För mig har bloggar där andra upplevt samma sak, fyllt en viktig funktion i min sorg och bearbetning. När känslorna kommer, då skriver jag. Så fortsätt gärna att följa min resa...

Det som jag innan trodde skulle bli jobbigt har blivit en fristad. En plats att andas på, men där även sorgen har en naturlig plats. Att träffa och umgås med tjejerna från magplasket är inte längre jobbigt (så som det var första gången). Nu vet några av dem och det känns bra. När jag träffar dem så är det fullt fokus på vad som är här och nu, men någonstans där finns också plats för att prata om vår Ängel på ett helt naturligt sätt om det dyker upp. Men att få en paus i sorgen är oerhört befriande.

På många sätt har tiden gått fort, men den har samtidigt stått stilla. Det känns som om det var igår som jag kände dina sparkar. Men så en dag blev det tyst och inga rörelse kändes. Minnena är så starka. Idag är det 10 månader sedan du kom till oss som en Ängel . Den finaste Ängeln av dem alla. Mina ögon tåras när jag tänker på dig. Och önskan om att du skulle varit här är obeskrivligt stor. Som vanligt lyser ett ljus vid din minnesplats här hemma ikväll. Du saknas och fattas oss varje dag.

För det mesta sitter en stor del av sorgen i knoppen, men vissa dagar kan den också sitta i kroppen. För oss gjorde den precis det i början. Orken fanns inte till att göra något, man hade fullt upp med att äta och sova och även det kunde vara en ansträngning. Inför varje månadsdag så händer något något som inte går att styra över något omedvetet. Denna gång har sorgen satt sig i kroppen. Dagen har inneburit en ansträngning i allt jag gjort. Imorgon är det 10 månader sedan vår son kom till oss som en Ängel . Varje dag är en saknad som är obeskrivlig. Varje dag undrar jag, VARFÖR?

Jag har aldrig varit en tävlingmänniska, snarare än dålig förlorare när jag väl har tävlat. Men efter förra året vet jag hur det är att snubbla på mållinjen . Precis när man nästa är i mål. När man ser slutet på den långa vägen som leder fram till den efterlängtade och välförtjänta belöningen. När man ska bli som lyckligast i sitt liv, så är det någon som sätter ut ett ben. Att få vara så nära men ändå inte lyckas. Nu vet jag hur tävlingsmänniskan känner. Att snubbla på mållinjen är inget jag någonsin vill göra igen. För det jag har lärt mig är att det gör jäkligt ont i både kropp och själ. Och man slår sig så hårt att man inte vet om man någonsin kommer att återhämta sig.

Jag har förändrats. Förändrats som människa, som person. Hela jag är någon annan. Det kommer aldrig att bli som förut.

Jag tror aldrig att jag riktigt kommer att förstå att du inte finns med oss. Styrkan i att inte förstå kommer att bli svagare men aldrig helt försvinna. Det är så overkligt, du fanns en kort stund men inte längre. Tänk så mycket du klarade under din korta tid här på jorden. Varje gång jag åker förbi sjukhuset tänker jag på operationen och hur oroliga vi var, men du var stark där inne och visade oss att du minsann inte tänkte ge upp. Men vart tog din styrka vägen... Varför klarade du inte hela vägen? Vad var det som hände där inne?

Tänk att tiden har gått så fort, men att det ändå känns som om den stått stilla. 8 månader, 240 dagar, 2880 timmar och 172 800 minuter h ar gått sedan vi fick se dig och hålla i dig. De dagar vi fick ha dig hos oss betyder allt för oss. Du betyder allt. Vi älskar dig!

Att titta tillbaka på det år som var, år 2010 vill man gärna inte göra då det var ett hemskt år, det värsta hittills i livet. Men ibland kan man inte undvika det som när man tittar i inkorgen på jobbmailen och upptäcker mail som landat i inkorgen den 4 juni, 2010 ca. kl. 15.25. Ett glatt mail som tackade för den trevliga avslutningsfest som ägt rum två dagar innan (den 2 juni). Den 4 juni, 2010 ca. kl. 15.25 visste vi att vår son inte levde längre, och hela vår värld och våra liv vändes upp och ner på några sekunder. Varje gång jag av en händelse stöter på detta datum eller måste gå tillbaka i almanackan och titta på tiden innan, så tänker jag på honom, vår älskade Änglason. Ett vemod infinner sig direkt. Och mina tankar säger mig, Att då levde han fortfarande, då var allt lyckligt och glatt. eller Då visste vi att hans lilla hjärta inte längre slog. Jag kan fortfarande inte förstå att det har hänt, att det är vårt liv vår sanning

Idag har varit en av de dagarna då man helst vill gå hem och krypa ner i sängen eller soffan och dra täcket över huvudet. Känslorna åker berg-o-dalbana. Och tankarna är överallt, men inte på jobbet. Idag har varit en av de dagarna då jag inte riktigt kan förstå att jag sitter på jobbet. Allt jag vill är ju att vara hemma med min son. Men så inser man att så inte är fallet och att jag imorgon kommer sitta på samma stol igen. Men då med en förhoppning om att bromsen är påslagen i min känslomässiga berg-o-dalbana. Så att jag kan återhämta mig en kort stund. 

De senaste dagarna har mycket av våra tankar gått till vår älskade Änglason. Som vanligt går känslorna upp och ner. Ett mönster som man kan ana är att runt månadsdagarna så finns känslorna och sorgen där tydligare. Igår så hittade jag denna fina dikt från Spädbarnsfondens bok "Om lilla mig": "Märkligt att man kan sakna någon så ofantligt mycket. Någon som egentligen aldrig tidigare existerat. En gång var det bara du och jag, samma som nu. Men något hände däremellan, du blev far och jag blev mor. Nu är det bara du och jag och ett osynligt barn. Om någon ser oss komma gående, sida vid sida, ser de inte det skrattande barnet vi håller i handen mellan oss. Vi är föräldrar som bär vårt barn inom oss, osynligt för världen" Av: Okänd Det enda som jag egentligen inte håller med om i dikten är "Någon som egentligen aldrig tidigare existerat." För oss har vår Änglapojk existerat i allra högsta grad.

Att först vara inställd på att vara mammaledig och sedan vara inställd på att INTE vara mammaledig med vår son. Det är något som är svårt för både min hjärna och min kropp att förstå och ta in. Jag skulle ju inte sitta på jobbet och bära på sorg. Jag skulle ju varit hemma och haft vår son i mina armar. Och ibland måste jag bokstavligen släpa mig till jobbet, trots att det tar emot i hela kroppen och den skriker: NEJ!!!!

Man kan göra många olika saker för att försöka finna en tröst i tragedin. Och vi har provat en del, men idag gjorde jag något som jag tidigare inte har gjort. En promenad på kyrkogården. Detta i hopp om att finna fler barngravar. Det kan låta absurt, men detta var endast för att finna en tröst i att det faktiskt inte bara händer oss utan att det även drabbar andra. Jag fann tröst för en stund, då jag såg några få av de barngravar som tyvärr finns där. Imorgon är det 4 månader sedan vi fick beskedet som för ALLTID förändrade vårt liv och även oss som personer.

Man brukar säga "när lusten faller på". Men just nu är det snarare "när lusten inte faller på". Ibland har man inte lust med det som man verkligen måste göra. Är det sorgen som lägger sin tyngd på mina axlar? Men efter lite insikt är det bara att bita ihop och kämpa lite till. Och det ska man nog klara av, det finns ju värre...

Igår kom du hem, Vår Ängel. Och vi fick hålla dig en sista gång. Tänk att det kan vara så skönt att hålla i en pappurna. Du fick en sista puss och ett sista gnugg med näsan. Det känns skönt att veta att du är nära oss och att du är där när vi hälsar på dig. Ditt ljus på vår minnesplats här hemma lyste hela kvällen och vi vet att det även lyste tre starka ljus fulla med kärlek uppe hos dig. Du är saknad och fattas i våra liv. Vi älskar dig!