Tankar av en Änglamamma

Att använda fantasin har nog till stor del hjälpt mig i min bearbetning. Att kunna och få fantisera fritt om vad vår Ängel nu är, är oerhört befriande. Sitter han på ett moln?, åker han runt på sin "moonboard"? och vad har han för kompisar där uppe?, vad gör han på dagarna – finns det skola där uppe? osv. Vår Ängel, om du nu går runt bland molnen, var är du då när det är klarblå himmel?

Du har kommit att uppta mina tankar mer och mer den senaste tiden. Jag grubblar och tänker på dig ofta. Det är samma frågor  som alltid: Vem skulle du varit? Varför orkade du inte hela vägen? Vart är du nu? Kan du se mig? Var det något som jag gjorde? Jag hoppas att du ser mig och ser min familj. Skyddar och vakar över oss. Såg du mig i flygplanet igår? Jag saknar dig så hjärtat brister. Det går i tusen bitar. Och jag skulle göra vad som helst för att få återuppleva de där timmarna med dig vid min sida. Hålet i mitt hjärta kommer aldrig läka. Det kommer för alltid var urgröpt, vara ett hål. Tankarna kommer och går, just nu är de starka och tar över. Det är jobbigt samtidigt som det är skönt. Lever mycket i nuet för att inte sjunka för djupt. Min sorg kommer för evigt finnas där för dig. Jag älskar dig!

Igår tog vi en stund att minnas. Minnas vår förlust, sorg och saknad. Minnas vår Ängel som kom till oss för över 3 år sedan nu. I sedvanlig ordning höll Spädbarnsfonden minnesstund för Änglabarnen. Mycket folk (ca. 250 personer), alldeles för många. Så många ska inte behöva sitta där med tårarna rullande nerför kinderna i saknaden av en familjemedlem. Fin ljuständning, ett för varje Änglabarn (för de föräldrar som ville minnas lite extra) (foto lånat från L) Hela 91 st ljus tändes och brann för de liv som slocknat för tidigt. Efter minnesstunden åkte vi till kyrkogården för att tända ljus hos vår Ängel. Som vanligt vid denna helg var kyrkogården full av levande brinnande vackra ljus för de som saknas hos oss. Det är så underbart vackert. Du är för evigt älskad saknad och aldrig någonsin bortglömd!

Idag tänker vi extra mycket på vår och även andra små änglar. De som aldrig fick uppleva livet, lukta på blommorna eller skratta tills de kiknar. För att läsa mer om Pregnancy & Infant Loss Day klicka HÄR På facebook klicka HÄR First Candle Hittar tyvärr ingen sida på svenska.

Jag kommer aldrig att bli hel. Aldrig igen. Hålet kommer gapa tomt och fräta i mitt hjärta. där du skulle funnits. Ser du mig? Finns du här? För I am broken utan dig för evigt fattas en bit i mitt hjärta. Det var där du skulle växt.

DÖDEN Ett ord och en händelse som många fruktar, inte vill tänka på. Som när Harry Potter säger Voldemort. Men jag tänker på den ofta. Den är en del av vår vardag. Jag älskar mitt liv och är lycklig för min familj och att jag får dela livet med dem. Jag vill leva hela mitt liv med dem. Se mina levande barn växa upp och bli vuxna. Förverkliga drömmar och upptäcka. Älska och leva livet fullt ut. Men då döden är en del av vår vardag så funderar jag en del på vad som händer efteråt. I min fantasi kommer jag få träffa honom igen, vår Ängel och alla andra förstås. För mig finns det ett liv och en värld efter den här. Det hjälper mig att bearbeta och gå vidare tror jag. Skänker mig tröst och lugn. Så när det till slut är dags, så vill jag att det ska finnas en annan värld. En värld där du finns och väntar.

Tankarna och känslorna tar aldrig slut. De är en ständig påminnelse om vad vi har varit med om. Att det är någon som saknas i vår familj. Vi har en stol tom vid bordet. Och den kommer aldrig att fyllas. I hjärtat finns ett hål som bränner. Bränner inom mig. Det var där du skulle haft din plats. Då skulle inget hål har funnits.

Hur berättar man för andra att man har tre barn men att det bara är två stycken med oss här på jorden? Det är något som jag alltid funderar över när jag träffar nya människor och familj och barn kommer på tal. Han är en del av vår familj även om han inte är med oss. Så att berätta om honom känns alltid viktigt. Men för vem man berättar är något helt annat. Alla får inte veta och dessa är oftast ytliga bekanta eller bara flyktiga möten. Men hur gör man då? Jag har en tanke att jag alltid ska säga att jag har tre barn, två på jorden och ett i himlen. Något lättare uttryckt än att nämna ordet DÖD. Självklart blir det inte alltid så, och för oss som lever med det varje dag behövs egentligen ingen försköning av verkligheten. Efter att dessa ord är sagda blir det antingen helt tyst med sorgsna miner från de som fått veta och sedan inget mer eller tusen frågor. Jag föredrar tusen frågor och svarar och pratar gärna om det om de som lyssnar vill. Men det är sannerligen en balansgång. Och man f...

Vad väljer man att säga? Är det av egen bekvämlighet eller med tanke på andras eventuella reaktioner? Jag vill aldrig förneka, för han där uppe bland molnen finns i mina tankar varje dag. Men att välja vem som får ta del av det är mitt val. Så beroende på vem jag har framför mig så väljer jag siffra. Idag har jag 2 men om några veckor hoppas jag att jag har 3.

Det finns många saker i denna graviditeten som är slående lika vår första graviditet som inte resulterade i ett levande barn utan i en ängel. Barnets rörelse i magen, tankarna, nedräkningen tills man går hem, hur skönt det ska bli och även litegrann hur jobbsituationen är. Det skrämmer mig!

Ikväll är det stjärnklart. Jag kan se dig och din stjärna där uppe. Det är den som lyser starkast. Även om jag inte vet om det är exakt den stjärnan så tror jag på det och det ger mig tröst i tankarna på dig. Jag tänker på dig ofta och saknar dig så oerhört. Månaderna går fort fram, tänk att snart är det två år sedan. Två år av total saknad men lycka över att din lillebror kom till oss. En liten kille som är så lik dig till utseendet. Jag tror att ni hade varit riktigt syskonlika utseendemässigt men totalt olika i personligheterna. Alla dessa tankar ger mig tröst i denna sorg som är oändlig.

Min älskade Ängel Du är för alltid älskad och aldrig glömd.

För någon vecka sedan fick jag frågan om jag tänker mycket på vår Ängel sedan Lilleman kom. Och på något sätt så vill man inte göra andra illa till mods och därför blir inte alltid svaret så ärligt som det borde vara. Självklart tänker jag på honom, nästa varje dag och ibland flera gånger om dagen. Det går inte att komma ifrån att man jämför vår Ängel med hans lillebror och undrar hur lika de skulle ha varit och vem vår Ängel skulle varit nu. Så nästa gång jag träffar personen som ställde frågan så ska jag vara helt ärlig och säga som det är. Jag vill ställa till rätta och vara 100% uppriktigt för vår Ängels skull.

Nu var det en hel månad sedan jag skrev något här inne. Tiden går så fort nu när Lilleman finns. Fokus ligger halt naturligt på honom och aktiviteter med honom hela dagarna. Men trots det så glömmer vi aldrig storebror. Idag är det all helgonsdag. Ljusen brinner för vår Ängel på kyrkogården, även här hemma har vi tänt ett ljus. Vi är lite förkylda vilket gör att man inte riktigt orkar så mycket som man brukar, så det är lite tråkigt, en dag som denna.

Några vänner beskrev det så bra efter att lillasyster till deras ängel kom till världen:  "Tjejen som hjälpte oss till revansch på livet" Älskar  de orden . Det stämmer så bra. Och beskriver verkligen känslan av att hålla en levande bebis i famnen efter att tidigare ha blivit Änglaförälder

Idag skulle vår Ängel varit 14 månader. Sedan lillebror kom så tänker jag nog lite mer på vår Ängel än jag tidigare gjorde. Man undrar om de skulle varit lika och jämför. Detta är tiden då vi kan jämföra (fysiskt), snart är den tiden förbi. Undrar hur det kommer att kännas då? Känslan av att vi alltid kommer vara en för lite i vår familj kommer dock aldrig att försvinna.

Nu tror jag att jag har kommit dit, jag är där nu... ...där på de rosa molnen. Lilleman förgyller dagarna och gör livet känslomässigt lättare att leva efter vår Änglason. Så just nu svävar jag.

Detta är ännu en dag då man blir påmind om att ta hand om sina nära och kära. Att uppskatta det man har och att man får ha sin familj hos sig. Tankarna går till personerna som kämpade för sina liv och till deras familjer som nu får leva med den eviga saknaden. Och livet med en Ängel.

Jag är mitt emellan två världar. Vart får en Änglamamma med levande barn plats i livet bland alla mammalediga? Hos de som inte vet att de rosa molnen kan förvandlas till svarta? Eller hos de som har svarta moln med små Änglar på?

När Lilla Livet låg i magen funderade man mycket på om man skulle jämföra honom med vår Ängel. Skulle de vara lika i utseendet? Skulle de varit lika i personligheten? Och nu vet jag svaret på min undran. Ja, jag jämför och undrar mycket. Men det enda jag kommer veta är att de är lika till utseendet. Och sedan får jag hoppas att de skulle haft samma personlighet. För det är det som kan ge mig en liten tröst i denna oändliga sorg.