Tankar av en Änglamamma

Den 4 juni, 2010 förändrades våra liv för alltid. Nu vet jag att inte bara livet blev helt upp och ner utan också att jag blev helt upp och ner. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på vår lille Änglason. Det går inte en enda dag utan att jag undrar vad jag gör där på min kontorstol och varför jag inte är hemma med vår son. Att känna nervositet och ha ångest över något så annars glädjande som ett ultraljud är numera vardagsmat. Det ska inte vara ångestfyllt utan enbart glädjande att se sitt barn på insidan, men efter vår erfarenhet är det inte så. Jag ser fram emot morgondagen med någon typ av skräckblandad förtjusning.

Nu tror jag kanske att han har funnit sin plats i vårt nya hem. Det känns bra där hans lilla kort, ljus, sten och lilla växt nu är placerade. Sedan får vi se hur han trivs eller om han kanske flyttar på sig och hittar en bättre plats. Men för närvarande trivs han bra. Och även mamma och pappa är nöjda.

Veckans... ...möte: deltagande på första medlemsmötet i bostadsrättsföreningen. ...städning: av gamla lägenheten. ...premiär: att åka buss till jobbet. ...skönaste dag: söndag = pyssel i huset :)

Nu har det gått en vecka och vi trivs fortfarande lika bra, om inte ännu bättre i vårt nya hem. Under veckan har det varit fullt upp med b.l.a första medlemsmötet i föreningen. En mycket intressant upplevelse. Så tyvärr har jag inte kunnat pyssla i huset lika mycket som jag hade velat men imorgon ska det pysslas och fixas. Under tiden har jag letat inspiration genom att hitta underbara bloggar, webbshopar och hemsidor....åh tänk den som hade mer tid och pengar för att sätta igång! Tills vidare får jag fortsätta drömma och fundera. För det viktiga är att det känns och blir rätt saker, snarare än att vi förhastar oss och det blir fel.

Jag tror aldrig att jag riktigt kommer att förstå att du inte finns med oss. Styrkan i att inte förstå kommer att bli svagare men aldrig helt försvinna. Det är så overkligt, du fanns en kort stund men inte längre. Tänk så mycket du klarade under din korta tid här på jorden. Varje gång jag åker förbi sjukhuset tänker jag på operationen och hur oroliga vi var, men du var stark där inne och visade oss att du minsann inte tänkte ge upp. Men vart tog din styrka vägen... Varför klarade du inte hela vägen? Vad var det som hände där inne?

Tänk så fort känslorna kan komma över en. Av en klok kvinna har jag hört att det kallas det limbiska systemet. Idag har jag varit där och hälsat på. Att komma till vårt gamla hem skickade mig direkt tillbaka till gamla minnen och en massa känslor. Med insikten om att du nu är längre bort från oss än tidigare, gjorde att allt kom över mig på en och sammma gång. Tänk att du har tagit en så stor del av mitt hjärta.

Det märks att man bor på landet nu. Innan har jag bara behövt gå ut och ställa mig vid hållplatsen och sedan har det kommit antingen en buss eller spårvagn som man kunnat hoppa på, om man mot förmodan missat den rätta. Nu krävs det lite mer planering och passande av tider. För det finns bara en busslinje på landet :). Men jag älskar det ändå.

Veckans... ...bästa: att ha flyttat till vårt hus. ...vackraste: vårt nya matbord. ...tack: till alla ni som hjälpte oss att flytta. ...känsla: att det känns som om våren är på ingång, härligt!

Jag tror allt att jag är lite kär... Inte bara i min älskade sambo, i honom är jag kär hela tiden. Utan min nyaste kärlek är till vårt hus och till vårt nya matbord som är så fint och blev så oerhört bra. Nu har vi en rolig tid framför oss. Att inreda och få iordning. Bilder utlovas efter hand.

Det gör inget att man är vaken en timme på natten och känner hur det sparkar. För då vet man att Lilla Livet verkligen är full av just Liv. Och det gillar vi!:)

Man blir íbland förvånad över hur mycket information som får plats i hjärnan. Allt ifrån vilka medlemmar som har betalt medlemsavgiften, vilka mailadresser som finns i vårt register, enstaka namn på person och vilka som har gått våra utbildningar till att komma ihåg i vilken flyttkartong man har lagt den där viktiga pärmen eller kameran. Det är verkligen helt otroligt att det får plats så mycket där uppe. Men en del skulle man kunna klara sig utan och istället vilja ersätta med harmoniska och lugna tankar. Speciellt när man vaknar mitt i natten och börjar tänka på lösningar för jobbet...

Det finns dagar då jag undrar hur vi vågar satsa igen. Hur vågar vi bli gravida igen efter det som hände? Men jag är starkt övertygad om att "hoppet är det sista som överger människan". Och det är nog därför vi är modiga nog och inte tappar tron på livet.

Ja, då var det dags för sista natten i lägenheten. Det känns spännande och efterlängtat att flytta till huset. Nu hoppas vi på att det inte blir så många vändor när det är så många som hjälper till och med så många bilar och släp.

Första gången vi låser upp vårt hus :)

Sedan har vi nycklarna.

Stödstrumpornas tid har nu börjat. Efter att ha lagt märke till att strumporna verkar sitt åt ovanligt mycket runt vaderna, får jag nu ta fram mina kära stödstrumpor. Varmt, inte så snyggt men vad gör det när man har världens bästa bebis i magen, då står man ut. Och det är ju också ganska skönt när benen känns tunga. Bild, ja den kanske kommer senare :)

Precis som programledarna i RIX Morgonzoo har gjort, vill jag nu "hissa". Under vår resa sedan vår Änglason kom och lämnade oss har vi många gånger träffat på fantastiska personer och nu vill jag hylla ("hissa") en speciell grupp av männískor. - BM J som från början med Lilla Livet har mött oss med förståelse och hjälpsamhet. - BM H som nu ger av sin tid när man vill och som gör att vi känner oss trygga. - BM H (ja, faktiskt med samma namn som ovan, men en helt annan person) som återigen får mig att känna mig trygg och säker på magplasket och som får mig att våga att t.o.m. göra flytövningarna.

Veckans... ...vuxenpoäng: tecknandet av reverse, samboavtal och testamente. Nu är man snart fullvuxen! :) ...fest: inflyttningsfest på jobbet i torsdags. ...tröttaste dag: fredag ...uppfräschning: klippning ...middag: lördag, med trevliga vänner

För mig är det viktigt att aldrig förneka vår Ängel när frågan om vi har barn kommer upp. Och hittills har jag inte frångått min princip eller ljugit om situationen. Men att berätta för sin nya frisör om vad som hänt, kändes inte så viktigt. Så igår ljög jag . Jag sa att vi hade barn, dock ej med alla detaljer.

Nu är helgen här igen och vi passar på att njuta av mer sömn (att sova middag är totalt underskattat!) och av färska frallor på morgonen. Lilla Livet vet också om att det är helg och passar på att sprattla lite extra mycket för att fira dessa dagar av lugn och ro i Mammans kropp. Idag ska vi fortsätta packa, besöka frisören och om inte sjukdomar sätter stopp så blir det förhoppningsvis en middag med härliga människor ikväll. Färska frallor är njutning och lyx

Just nu drömmer jag om detta - Att Lilla Livet kommer ut skrikandes och med ett klappande hjärta. - Vår flytt och vårt nya hem - Mammaledighet - Inredning och mycket mer... 

Igår började jag en ny kurs på Magplasket (vattengympa för gravida). Det var en lustig och märklig känsla som infann sig. Dels när man kom dit men också när man insåg att det var på ungefär på den här platsen i rummet och den här stolen som jag även satt på för nästan ett år sedan under informationen. Detta insåg jag först efter några minuter och jag hade nog gjort mycket för att då kunna byta plats, men det gick inte, det var försent. Under presentationen av oss själva, skulle man säga sitt namn, vilket barn i ordningen man väntade, när man var beräknad samt om man gått Magplasket innan.  Jag satt en stund och funderade på vad jag skulle säga. Hjärtat dunkade snabbare och snabbare. Och jag som var nervös redan innan jag kom dit. Till slut var det min tur och det som kom ur min mun var: mitt namn, att det var andra barnet jag väntade, och att jag gått på Magplasket en gång tidigare , men att säga när det är beräknat tappade jag bort. Och efteråt insåg jag att det spelar i

Veckans... ...sämsta: att vara sjuk. ...värsta: att kräkas. ...viktigaste dag: Vår ängels 8-månadersdag ...besök: av L ...avsked: av Pysan, som nu galopperar omkring på de evigt gröna ängarna. Kanske träffar vår Änglason henne där uppe? ...tankar: går till A-L och den saknad och sorg hon nu går igenom.

Idag har denna underbara och härliga häst lämnat Stall Hagelyckan. Py e. Pascal 656 ue. Brabant 448 Svenskt Halvblod 1983-2011 Bilder från träning sommaren 2009 Py galopperar nu omkring på de evigt gröna ängarna. Hon kommer vara saknad av oss alla.

Tänk att tiden har gått så fort, men att det ändå känns som om den stått stilla. 8 månader, 240 dagar, 2880 timmar och 172 800 minuter h ar gått sedan vi fick se dig och hålla i dig. De dagar vi fick ha dig hos oss betyder allt för oss. Du betyder allt. Vi älskar dig!

Att sätta mitt och Lilla Livets välmående i första hand är oerhört viktigt för mg. Men det är inte alltid så lätt när lojaliteten och "plikttrogenheten" (finns det ett sådant ord?) för jobbet är stark. Efter att ha kräkts andra gången på två dagar så bestämde jag mig för att det var läge och verkligen välbehövligt med lite Egotid . För att se till vårt, eller mest Lilla Livets välmående, att sätta det i första rummet. Att vila och bli fortare frisk inser ju förnuftet till slut är bättre än att ta ut sig och kanske riskera "livet" på just Lilla Livet. Lilla Livet fortsätter sprattla där inne även om jag sekunden innan har legat över toalettstolen. Och just det är skönt att känna, för då måste det vara ok där inne. Men idag tog jag beslutet att i alla fall (mestadels) bara ligga på soffan och vila.