Tankar av en Änglamamma

Nu kan jag ärligt säga att oron har tagit över. Varje dag upptar det mina tankar. Rör det sig som vanligt? Och som jag och en vän pratade om, när vet man att det rör sig för lite och man måste åka och kolla? Man måste vara steget före. Det är en balansgång för att inte bli helt "koko" i bollen. Inte för mycket att göra, måste vila, får inte bli nonchalant. Inte för lite att göra, risken för att bli helt "koko" i bollen är då avsevärt större än annars. Nu vill jag bara att det ska vara över.

Att bära på den där oron är en daglig plåga. Just nu är vi inne i v.38 och ju längre vi kommer, desto mer oro känner jag. Så jag tror jag vet redan idag vad mitt beslut kommer bli på måndag om de säger att allt ser "grönt" ut. Jag skulle kunna göra nästa vad som helst för att slippa känna oron och istället ha en levande bebis i mina armar och veta att det har gått bra så långt. Som jag har sagt tidigare så äter den upp mig. Och snart finns det inget kvar av mig...

Dagens besök hos BM resulterade i mycket tankar och att jag blev lite förbannad. Allt såg bra ut för lilla Bebba. Men SF-måttet pekade ngt uppåt från sin kurva. Med tanke på Vår Ängels raketkurva i hans sista levnadsvecka ( läs tidigare inlägg om detta här ) så var jag tvungen att fråga om hur kurvan ska se ut. Bebbas kurva var helt normal. Men... Om kurvan helt plötsligt skjuter i höjden, säg en sådär 45 graders vinkel uppåt, skall BM ringa och rådfråga sjukhuset och att man får åka dit för vidare undersökningar. Detta gjordes inte i vårt fall år 2010. Vår BM då fick oss att tro att detta inte var något att oroa sig för. Man litade ju på henne. Så jag åkte hem. Men vecka efter så levde han inte längre. Jag tror till viss del att om vi hade fått åka till sjukhuset redan då så hade han kanske levt idag.

Vågar inte ta något för givet. Försöker ta varje dag som den kommer, var sysselsatt men inte för sysselsatt så att jag blir nonchalant och inte tänker på rörelserna. Bebisen där inne har ju ett mönster, vilken tid på dygnet den rör sig. Men vissa dagar stämmer det inte alls, och då kommer den som ett brev på posten. Den där ORON. Vill hoppas ordentligt, men vågar inte fullt ut. Det tar på både kropp och knopp att känslorna åker berg-o-dalbana varje dag. En trött kropp med oro i. Längtar tills det hela är över och med förhoppning om ett lyckligt slut.

Det finns många saker i denna graviditeten som är slående lika vår första graviditet som inte resulterade i ett levande barn utan i en ängel. Barnets rörelse i magen, tankarna, nedräkningen tills man går hem, hur skönt det ska bli och även litegrann hur jobbsituationen är. Det skrämmer mig!

Det underbart att vara gravid, få känna när bebisen sparkar och veta att där inne finns en människa, en liten person. På samma gång är det ett helvete, men känslor och framför allt oro som åker berg-o-dalbana i tankarna när som helst. Dagens besök hos läkaren gick ok, men inget definitivt. TUL kan bokas och likaså igångsättning, men helst inte innan 1 maj. Herregud! Hoppas verkligen att jag inte behöver gå över en dag efter 23:e april, för till 1 maj tänker jag inte vänta. Vi vet att allt fortfarande kan hända, Det är först när bebisen är ute, fullt frisk som jag till viss del kan slappna av. Sedan kommer ju andra oroskänslor.

Den kan verkligen "äta upp" mig. Oron. En del går på rutin, annat gör att det fortfarande samlas mörka moln på himlen. Vi har kommit mer än halvvägs nu och har kommit till den veckan då man faktiskt kan och försöker rädda barn som föds nu. Det är nu jag ska bli mer observant och uppmärksam, varje dag. Det försöker jag verkligen vara, men ibland går uppmärksamheten över till att jag blir rent paranoid. Som sagt oron kan "äta upp" en och den har nu börjat få sitt grepp om mig.

Vad är odds för att något ska hända, att något ska gå snett. Att det inte blir som man tänkt sig. Under vintern 2009 då alla (och speciellt riskgrupper som gravida och äldre. Och då var jag ju gravid.) skulle vaccinera sig mot svininfluensan. Sa jag, nej tack! Och idag är jag glad att det inte blev någon spruta varken då eller senare. Då visste man inte så mycket om vaccinet eller dess biverkningar. Idag vet man lite mer. Varje gång jag läser om någon som drabbats av någon sjukdom efter att de vaccinerats, ryser jag av obehag. Tänk om jag tagit sprutan, då hade jag för alltid undrat om det var vaccinet som gjorde att vi förlorade vår Ängel eller inte? För vad är odds av att drabbas av en obotlig sjukdom pga ett vaccin? Inte så stor med tanke på hur många som vaccinerade sig. ... Men vad är oddsen att ditt barn ska dö i magen? Med tanke på hur många barn som klarar sig och föds varje år. Oddsen är inte de samma längre... jag har inte under någon senare graviditet tagit vaccinet för s...

Tänk att man kan bli så trött och nästintill tömd efter ett besök hos kuratorn. Men jag tror att det gjorde gott för känslor och oro. Nu har jag strukturerat upp tankarna mer och kan skilja på dem. Ibland kan man behöva lite hjälp på traven för att se saker i ett annat ljus och för att kunna reda ut tilltrasslade tankar. Det känns skönt att veta att hon finns där.

Det går inte att komma ifrån att oron alltid finns där i olika grad, och den kommer alltid att finnas där. Man färgas väldigt mycket av det man har varit med om tidigare i livet, det är något som jag har lärt mig sedan tidigare och även efter vår Ängel. I hela mitt liv har jag nog varit en person som tänker väldigt mycket, jag vänder och vrider på situationer och tankar tills jag knappt vet vad som är ut eller in. Men för mig är det en nödvändig process innan jag kan känna mig lugn. Jag behöver växa in i vissa saker och de måste mogna i min hjärna innan jag kan gå vidare. Så är det också med oron. Efter ett flertal fellarm med andningslarmet, har vi tagit bort det. Den oro som fellarmen skapade gick knappt att hantera. Vad det fel på larmet eller på Lilleman? Inte kunde vi slappna av och lita på att andningslarmet verkligen larmade om det var fara. Min hjärna sa till mig att jag måste göra allt jag kan för att kolla upp så att inget var fel på Lilleman. Ett besök hos...

Efter vårt första fellarm på andningslarmet har jag fått höra från några håll att vi skall ta bort det eller att det bara skapar oro att ha ett. Dels känner jag mig ännu inte redo ännu att ta bort det och för det andra så har det hjälpt oss att sova om nätterna i hela 7 månader. Inför den dagen vi ska ta bort det så vill jag förbereda mig mentalt. Första natten utan det kommer nog ändå att vara sjukt jobbig, med lite sömn. Idag på morgonen hade vi vårt andra fellarm, sambon hade precis varit inne och tittat till honom när det ljöd genom huset. Ny språngmarsch in till Lilleman. Nu börjar man verkligen undra varför det larmar, då han andas och är vaken. Jag är nervös inför natten då vi är ensamma hemma, jag och Lilleman.

Att inte ha kontroll skrämmer mig. Och jag har alltid känt att jag har kunnat lita på och haft kontroll på vårt andningslarm till Lilleman. Men efter morgonen har jag ingen kontroll... I natt var första natten för Lilleman i eget rum, natten har gått bra och han vaknade kl. 05. Var inne och tittade några gånger och sedan låg jag och drog mig i sängen och lyckades precis somna om när signalen ljöd och jag for upp ur sängen. Andningslarmet hade larmat och jag sprang in tätt följd av sambon, jag slet upp honom. Han andades! Vad var det som hade hänt? Varför larmade det? I sju månader så har vi aldrig haft ett fel larm. Han rör sig mera i sängen, men innan jag tog upp honom så låg han nog som vanligt på sidan intill kanten. I chocken och stressen så är jag inte riktigt säker på hur han låg längre. Det ända jag/vi kan hoppas på är att det endast var ett fel larm och ingenting annat. Men oron blir ju inte mindre...

Jag vill vara en vanlig mamma och det är jag oftast. Men sedan kommer den där oron. Att oroa sig gör nog varje mamma, men efter att ha förlorat ett barn tror jag att man blir mer orolig att något ska hända det/de levande barn man har. Jag kan inte svara på ifall jag hade varit lika orolig om vår Änglason överlevt, men någonstans långt där inne tror jag inte det. Jag hade varit som alla andra, ryckt på axlarna då han hostar en gång för mycket eller inte kollat så att han fortfarande andas var 20:e meter på promenaden.

Första förkylningen sedan Lilla Livet kom har drabbat mig. Och med den kommer också oron över att han ska smittas. Att vara Änglamamma gör att jag är nojig och blir orolig för minsta lilla. De mörka tankarna finns för alltid där.

För resten av livet kommer jag att vara rädd, vettskrämd. Jag vet att det värsta kan hända. Men samtidigt tänker jag att det händer väl aldrig två gånger.

Under graviditeten hade man oron över att något skulle hända inne i magen så att Lilla Livet inte skulle komma till oss. Nu när Livet har kommit till oss är man istället orolig för att något skall hända utanför magen. Så som jag lärde mig leva med oron under graviditeten måste jag nu lära mig leva med oron för Lilla Livet för resten av mitt liv. Men livet som förälder är väl så...

Att andas Naturligt och självklart. Oro för tystnad och stillhet. Själva graviditeten är över, men oron för att livet skall stanna finns fortfarande kvar till viss del.

Om inte hjärnan brinner upp snart så är det konstigt. Så många tankar som nu snurrar där uppe. Positiva Negativa Och allt där emellan. Försöker få en balans och stänga ute de tankar som inte hör hemma där (de negativa). Det är inte alltid helt lätt. Ibland känns det som i filmer, där man har djävulen på en axeln och den gode på den andra axeln. Det vill till att man lyssnar på den gode lite mer. Så att man inte blir galen.

För att låsa ute de jobbiga tankarna har jag idag försökt sysselsätta mig lagom mycket. Det har blivit två kladdkakor och bananmuffins, något utsmetade men väldigt goda. Och det har faktiskt funkat. Sedan har Lilla Livet rört på sig mer idag än föregående dagar och det gör ju allt lite lättare .

Fortfarande kan allt hända. Det vet vi av erfarenhet. Man vågar inte slappna av helt och hållet. Den ständiga oron finns fortfarande här som ett stort mörkt moln, en skugga över oss. Just nu går Orons berg-o-dalbana fortare och mer upp och ner än vad den någonsin gjort. Och allt vi vill är att den stannar vid stationen "lyckliga slut".