Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från september, 2011

Ett eller två?

I början var jag konsekvent mot alla om hur många barn vi har, men allt eftersom tiden har gått har jag börjat välja vilka som skall få veta. Det är inte så att jag på något sätt inte vill nämna min Änglason, eller vill glömma bort honom, men vissa personer behöver inte veta allt. Jag måste känna mig bekväm med att berätta och på något sätt måste de förtjäna ett sådant förtroende. För mig är det viktigt att det inte bara är en flyktig bekantskap utan någon som man faktiskt kommer träffa igen. Så svaret på frågan: Är det ert första barn? Är inte längre konsekvent.

För alltid finns känslorna kvar

Hur det skulle bli att få ett levande barn efter att ha varit med om något av det hemskaste, det visste vi inte. Nu när vi vet, så blev sorgen lättare att bära. Känslorna är inte lika stora och kommer inte lika ofta men de finns för alltid kvar. Ett levande barn underlättar och gör att hålet i hjärtat inte känns lika stort, men glömmer gör man aldrig. Vår ängel finns för alltid med oss och i våra tankar. Och den oändliga sorgen fortsätter... Så till er kära läsare/följare: Bloggen uppdateras nu inte lika ofta, men jag vill hålla den vid liv. För mig har bloggar där andra upplevt samma sak, fyllt en viktig funktion i min sorg och bearbetning. När känslorna kommer, då skriver jag. Så fortsätt gärna att följa min resa...

En paus i sorgen

Det som jag innan trodde skulle bli jobbigt har blivit en fristad. En plats att andas på, men där även sorgen har en naturlig plats. Att träffa och umgås med tjejerna från magplasket är inte längre jobbigt (så som det var första gången). Nu vet några av dem och det känns bra. När jag träffar dem så är det fullt fokus på vad som är här och nu, men någonstans där finns också plats för att prata om vår Ängel på ett helt naturligt sätt om det dyker upp. Men att få en paus i sorgen är oerhört befriande.

En vanlig mamma

Jag vill vara en vanlig mamma och det är jag oftast. Men sedan kommer den där oron. Att oroa sig gör nog varje mamma, men efter att ha förlorat ett barn tror jag att man blir mer orolig att något ska hända det/de levande barn man har. Jag kan inte svara på ifall jag hade varit lika orolig om vår Änglason överlevt, men någonstans långt där inne tror jag inte det. Jag hade varit som alla andra, ryckt på axlarna då han hostar en gång för mycket eller inte kollat så att han fortfarande andas var 20:e meter på promenaden.

Förberedelser

Jag kommer ihåg när vi för första gången bäddade spjälsängen som vårt första barn skulle ligga i. Det låg förväntan och glädje i luften. Nallen fick sitta i, i väntan på att det där skulle ligga en levande bebis. Detta gjordes endast några dagar innan vi fick beskedet som för alltid förändrade våra liv. Det fick aldrig ligga någon levande bebis i spjälsängen då. Istället fick "krokisen" sova under täcket som en symbol för vår son. Att packa ihop den var ett svårt men nödvändigt beslut. Denna gång vågade vi inte packa upp den, inte förrän vi kom hem från BB. Vi hade ju med oss en levande bebis hem.

Tacksamhet för livet

Idag brinner ljuset på vår minnesplats här hemma. Men inte bara för vår son utan också för tacksamheten inför livet. När tragiska händelse inträffar får man återigen en påminnelse om att vara tacksam och ödmjuk inför livet. Denna påminnelse tror jag är bra att man får lite då och då, trots de tragiska situationerna.

Tid

Igår var det 15 månader. 15 månader av saknad. Men... ...på lördag är det 5 månader. 5 månader av kärlek och lycka. Tid har fått en annan innebörd. Med ett levande barn att älska, blir sorgen lättare att bära. Trots att det var månadsdag igår, var det ingen tung dag. Ljuset lyste för storebror och lillebror var varm, levande och precis underbar.