Tankar av en Änglamamma

Igår tog vi en stund att minnas. Minnas vår förlust, sorg och saknad. Minnas vår Ängel som kom till oss för över 3 år sedan nu. I sedvanlig ordning höll Spädbarnsfonden minnesstund för Änglabarnen. Mycket folk (ca. 250 personer), alldeles för många. Så många ska inte behöva sitta där med tårarna rullande nerför kinderna i saknaden av en familjemedlem. Fin ljuständning, ett för varje Änglabarn (för de föräldrar som ville minnas lite extra) (foto lånat från L) Hela 91 st ljus tändes och brann för de liv som slocknat för tidigt. Efter minnesstunden åkte vi till kyrkogården för att tända ljus hos vår Ängel. Som vanligt vid denna helg var kyrkogården full av levande brinnande vackra ljus för de som saknas hos oss. Det är så underbart vackert. Du är för evigt älskad saknad och aldrig någonsin bortglömd!

På många sätt har tiden gått fort, men den har samtidigt stått stilla. Det känns som om det var igår som jag kände dina sparkar. Men så en dag blev det tyst och inga rörelse kändes. Minnena är så starka. Idag är det 10 månader sedan du kom till oss som en Ängel . Den finaste Ängeln av dem alla. Mina ögon tåras när jag tänker på dig. Och önskan om att du skulle varit här är obeskrivligt stor. Som vanligt lyser ett ljus vid din minnesplats här hemma ikväll. Du saknas och fattas oss varje dag.

Jag tror aldrig att jag riktigt kommer att förstå att du inte finns med oss. Styrkan i att inte förstå kommer att bli svagare men aldrig helt försvinna. Det är så overkligt, du fanns en kort stund men inte längre. Tänk så mycket du klarade under din korta tid här på jorden. Varje gång jag åker förbi sjukhuset tänker jag på operationen och hur oroliga vi var, men du var stark där inne och visade oss att du minsann inte tänkte ge upp. Men vart tog din styrka vägen... Varför klarade du inte hela vägen? Vad var det som hände där inne?

Idag har denna underbara och härliga häst lämnat Stall Hagelyckan. Py e. Pascal 656 ue. Brabant 448 Svenskt Halvblod 1983-2011 Bilder från träning sommaren 2009 Py galopperar nu omkring på de evigt gröna ängarna. Hon kommer vara saknad av oss alla.

Denna vecka minns vi alla barn som föddes sovande, dem som burits utan att vi fått se dem, dem vi höll men inte kunde ta med oss hem och dem som kom hem men inte stannade.

Lillkillen, jag undrar vad det var? Vad var det som fick dig till att inte orka längre? Jag hoppas inte att du fick kämpa allt för länge, att det var därför som du inte hann med att säga till att du inte mådde bra. Att du inte hade ont eller behövde lida, att ditt liv där inne var roligt och tryggt. Att du kände vår kärlek och känner den fortfarande. Och att tiden var för knapp för att hinna med att banka mamma i magen ordentligt och säga till. Jag saknar dig!