Tankar av en Änglamamma

Att mötas av förståelse och omtänksamhet inom vården är något som vi för det mesta har gjort och som jag ser som ett självklart bemötande från vårdpersonalen när du söker vård. Vad det än kan vara du söker för skall du inte avfärdas eller inte tas på allvar. När det gäller vår Ängel var det endast läkaren som gav oss beskedet som varken hade medkänsla, sympati eller ens tog sig tid att vara omtänksam, i övrigt fick vi ett "värdigt" bemötande från alla. Även i kommande graviditeter har vi mötts av förståelse för vår tidigare historia. När man då läser krönikan av Malin Roos på Expressen kan man för sitt liv inte förstå hur känslokalla och hjärtlösa en del personer inom vården är.  Är det för att skydda sig själva känslomässigt som de agerar så? Det är sjukt att läsa om att livet inte är värt mer än att om man inte kan överleva få hamna i en plåthink när man kommer ut i världen. Jag blir rädd och skräckslagen och tycker synd om de som får detta bemötande i ...

Sedan tidigare finns uppropet -Nationella riktlinjer för minskade fosterrörelse på Facebook. Två Änglamammor fick stor framgång efter att flera skrivit på uppropet och gillat deras sida på facebook (i dagsläget är det 2534 st som gillar denna sida). Ett upprop som fick stor spridning och uppmärksamhet i media. De skrev ett öppet brev till Socialstyrelsen och fick dem att lova att avsätta medel i år, 2013 för att sätta nya riktlinjer när det gäller minskade fosterrörelse och informationen kring detta till de som söker vård gällande just minskade fosterrörelser. Ett upprop som kan rädda liv! Sedan en kortare tid tillbaka finns Barnuppropet med egen sida på Facebook. Detta upprop startades av ett drabbat par som blivit Änglaföräldrar. Här tar man kontakt med mödravårdscentraler för att sätta upp affischer med information kring att minskade fosterrörelser inte är ok till blivande mammor. Man vill sprida informationen om att det inte är ok att det slutar sparka någon gån...

Tänk att man kan bli så trött och nästintill tömd efter ett besök hos kuratorn. Men jag tror att det gjorde gott för känslor och oro. Nu har jag strukturerat upp tankarna mer och kan skilja på dem. Ibland kan man behöva lite hjälp på traven för att se saker i ett annat ljus och för att kunna reda ut tilltrasslade tankar. Det känns skönt att veta att hon finns där.

En direkt förändring kommer att göras. Detta kan man läsa i artikeln på Aftonbladet idag om att texten i läroboken för framtida barnmorskor gällande att barn rör sig mindre i slutet av graviditeten och att blivande mammor bör informeras om detta. Artikeln hittar du här Även i Metro skriver man idag om Intrauterin fosterdöd, den artikeln hittar du här Vilken seger för upproret, att texten nu skall ändras. Nu hoppas jag och många andra att fler barn kommer att räddas, då föräldrars oro skall tas på allvar. Professor Ingela Rådestad har skrivit en vetenskaplig artikel som är med i nästa nummer av Läkartidningen, men du kan redan nu läsa den på här på internet.

Under hela vår änglaresa har vi haft turen att få träffa (för det mesta) fantastiska människor inom vården. Vi har nu efter att Lilla Livet kommit åter träffat dessa vardagshjältar. Att nu få dela glädjen med dem är härligt. Att visa att vår resa fick ett lyckligt slut.

Ibland är man med om saker som får en tillbaka till verkligheten. Fortare än kvickt. Men då inser man att det händer hela tiden, om än fortfarande i det tysta. Idag var vi hos kuratorn och fick efteråt möjlighet att besöka förlossningen. Detta var något som vi har velat göra för att avdramatisera de känslor som kan uppkomma nästa gång man kliver in genom dörrarna dit. En trevlig barnmorska tog emot oss och gick med oss varvet runt. Tyvärr var "dödens sal" (som jag kallar rummet), nr 7 upptagen så där kunde vi inte gå in. Direkt tänkte vi båda, att tänk om det är någon som förlorat sitt barn precis som vi som ligger där inne just nu. Vi satt sedan en stund och pratade med barnmorskan. Och efter en stund sa hon att det par som nu befann sig i rum nr 7 också hade förlorat sitt barn. Jag fick nästan hejda mig från att springa in i rummet, känslorna kom tillbaka. Vi visste ju hur de kände. Tänk att det händer hela tiden, att små barn dör de som aldrig riktigt...

Dagen då vår änglason kom till världen, var vi placerade i sal 7 på förlossningen. Som en annan pappa beskrivit så kändes denna sal mest logisk för föräldrar som oss - änglaföräldrar. Denna sal ligger längst in, längst ner i hörnet, närmast fikat och mest avskilt från övriga salar på förlossningen. Det är här inne våra underbara änglabarn föds. Några kanske möjligen kallar denna sal för dödens sal, så även jag fram tills för ett tag sedan, då jag såg detta rum på ett helt annat sätt. För att kunna hantera sorgen och tvivlen på att det inte finns något efter livet började jag fundera. Jag tror inte att sal nr 7 är dödens sal längre, utan änglabarnens rum. Det är här änglabarnen föds och det är också här andra änglabarn tar emot de nya när de kommer. Kanske är det, det förra änglabarnet som föddes i denna sal som just i det ögonblick det föds ett nytt änglabarn sitter i salen och tar emot den nya lilla krabaten. Eller är det så att alla änglabarn som fötts i denna sal sitter här och tar ...

När man har en viktigt tid att passa det kan vara till ett möte, en tandläkartid, en jobbintervju eller som idag en tid på MVC så tycker jag att det är otroligt viktigt att man respekterar denna tiden med att vara i god tid. Därför brukar jag planera ev. resa mycket nogrannt så att jag är där i god tid ifall tex. det skulle vara köer eller om spårvagnen/bussen skulle vara försenad av någon anledning så att man kan lägga om sina planer och slippa känna sig stressad och att man minimerar risken att just bli försenad. Då man har en tid att passa i något sammahang inom vården så tror man ju att läkaren eller som idag barnmorskan, att även hon ska passa tiden och om det skulle vara några förhinder från hennes sida, att de skulle ringa eller på något sätt höra av sig. Men om inte alla gånger så i majoriteten av dem så har min barnmorska aldrig passat tiden, dubbelbokat sig eller inte varit på plats och idag var gången som fick tålamodet hos mig att ta slut.

Att vara tillbaka där vi fick beskedet om att vår son blivit en ängel, är vissa dagar ett svårt besök. Och idag var vi tillbaka på förlossningen där vår ängel föddes. Många säger att barnmorskorna på förlossningen är underbara, och de som var med oss är mer än underbara. Idag var det dags för att träffa dem igen på just förlossningen, men utan mage och värkar. Det som vi trodde skulle bli en pratstund på en halvtimme, blev till hela två timmar av både sorg och glädje. Allt det stöd och all den öppenhet vi fick och har fått från dem går inte att beskriva. Därför kommer just de två barnmorskorna alltid ha en speciell plats i våra hjärtan. Och jag vill mer än gärna att de skall vara vid vår sida när syskonet till Rasmus kommer.

Idag fick jag veta att änglar inte bara finns i himlen utan även på jorden. Läkaren som jag träffade idag hade minsann änglavingar. Hon visste min historia, hon hade läst (hela) min journal. Och därmed uteblev de obehagliga frågorna, vilket gjorde mitt besök så mycket lättare. Tack så mycket du underbara änglaläkare!

Besöket hos barnmorskan den där dagen för några veckor sedan blev allt annat än lätt. Redan i väntrummet höll jag på att börja storgråta då minnen av tidigarebesök kom tillbaka, de var besöken var ju så förväntansfulla. Förklaringen för barnmorskan om vad jag gjorde där och ville ha hjälp med ledde naturligtvis till att jag var tvungen att berätta att jag nyss fött barn och då kom frågorna... - “När förlöstes du?, jaha 8 veckor sedan” Läser hon i min journal. Sedan kommer de obehagliga frågorna (som jag ändå på något sätt, satt och väntade på) - “Ammar du?” Och sedan var hela berättelsen igång. Försökte hålla tillbaka gråten, men snart var ögonen fulla av tårar, men de vägrade trilla ur ögonhålorna. Jag tror barnmorskan har lässvårigheter, annars skulle hon väl läst min journal och jag hade sluppit de obehagliga frågorna.

Från att vi fick beskedet om vår son har vi under hela resan fått ett mycket bra bemötande från alla personer vi har träffat inom sjukvården. Barnmorskorna på förlossningen var underbara, sjukhusprästen - kan man knappt beskriva hur mycket hon har hjälpt oss och vår underbara kurator som verkligen hjälper oss med allt vi vill ha hjälp med. De enda som jag kan säga att jag är besviken på är mödravården. Många gånger har jag ringt till dem för att rådfråga om olika åkommor både under och efter graviditeten. För det mesta har jag väl fått bra råd, men det har även varit flera tillfällen då man blivit runtflyttad mellan olika personer, barnmorskan, läkare osv. För några veckor sedan hade jag bokat tid hos en av barnmorskorna på min mödravårdcentral i förhoppning om att hon skulle kunna hjälpa mig, men jag blev återigen runtflyttad, istället fick jag en tid hos läkaren 2 veckor framåt. När jag gick från Mvc den dagen undrade jag om läkaren också skulle se mig som en schackpjäs och flytta m...