Tankar av en Änglamamma

Idag är det två år sedan vi fick revansch på livet. Då kom vårt mirakel och världens bäste son till oss och gav oss hopp om livet igen. Stort grattis älskade unge! Jag älskar dig!

Igår var det ett år sedan vi fick revansch på livet. Förra året kl. 20.15 kom vår guldklimp till oss. I helgen firades han av farmor och farfar och mormor och morfar. Själva födelsedagen igår firades med morgonmys, majskrok och första paketet i sängen. På kvällen var det mer paketöppning även från kära L, provsmakning av glass för första gången som han tyckte var riktigt kallt :) Tänk att ett år har gått så fort. Ett år fyllt av lycka, revansch och tröst.

Det går inte att komma ifrån att oron alltid finns där i olika grad, och den kommer alltid att finnas där. Man färgas väldigt mycket av det man har varit med om tidigare i livet, det är något som jag har lärt mig sedan tidigare och även efter vår Ängel. I hela mitt liv har jag nog varit en person som tänker väldigt mycket, jag vänder och vrider på situationer och tankar tills jag knappt vet vad som är ut eller in. Men för mig är det en nödvändig process innan jag kan känna mig lugn. Jag behöver växa in i vissa saker och de måste mogna i min hjärna innan jag kan gå vidare. Så är det också med oron. Efter ett flertal fellarm med andningslarmet, har vi tagit bort det. Den oro som fellarmen skapade gick knappt att hantera. Vad det fel på larmet eller på Lilleman? Inte kunde vi slappna av och lita på att andningslarmet verkligen larmade om det var fara. Min hjärna sa till mig att jag måste göra allt jag kan för att kolla upp så att inget var fel på Lilleman. Ett besök hos...

Efter vårt första fellarm på andningslarmet har jag fått höra från några håll att vi skall ta bort det eller att det bara skapar oro att ha ett. Dels känner jag mig ännu inte redo ännu att ta bort det och för det andra så har det hjälpt oss att sova om nätterna i hela 7 månader. Inför den dagen vi ska ta bort det så vill jag förbereda mig mentalt. Första natten utan det kommer nog ändå att vara sjukt jobbig, med lite sömn. Idag på morgonen hade vi vårt andra fellarm, sambon hade precis varit inne och tittat till honom när det ljöd genom huset. Ny språngmarsch in till Lilleman. Nu börjar man verkligen undra varför det larmar, då han andas och är vaken. Jag är nervös inför natten då vi är ensamma hemma, jag och Lilleman.

Igår var det 15 månader. 15 månader av saknad. Men... ...på lördag är det 5 månader. 5 månader av kärlek och lycka. Tid har fått en annan innebörd. Med ett levande barn att älska, blir sorgen lättare att bära. Trots att det var månadsdag igår, var det ingen tung dag. Ljuset lyste för storebror och lillebror var varm, levande och precis underbar.

Jag vill inte missa en enda sekund av vår levande sons liv. Jag vill vara där och uppleva hans barndom, hans framsteg och upptäckter. Efter en vecka på sjukhus fick jag en föraning om hur det är att inte vara där och att inte få ta hand om honom. En otroligt jobbig känsla som jag aldrig mer vill uppleva.

Nu tror jag att jag har kommit dit, jag är där nu... ...där på de rosa molnen. Lilleman förgyller dagarna och gör livet känslomässigt lättare att leva efter vår Änglason. Så just nu svävar jag.

Första förkylningen sedan Lilla Livet kom har drabbat mig. Och med den kommer också oron över att han ska smittas. Att vara Änglamamma gör att jag är nojig och blir orolig för minsta lilla. De mörka tankarna finns för alltid där.

Att kunna ligga och lyssna på hur glada ens föräldrar är när de kan prata med sitt barnbarn, ett barnbarn som finns med oss här på jorden, det är helt underbart. Man hör glädjen i deras röster och kan nästan se hur deras ögon tindrar närmre tittar på honom. Tänk att ett "litet liv" kan skapa så mycket glädje.

När Lilla Livet låg i magen funderade man mycket på om man skulle jämföra honom med vår Ängel. Skulle de vara lika i utseendet? Skulle de varit lika i personligheten? Och nu vet jag svaret på min undran. Ja, jag jämför och undrar mycket. Men det enda jag kommer veta är att de är lika till utseendet. Och sedan får jag hoppas att de skulle haft samma personlighet. För det är det som kan ge mig en liten tröst i denna oändliga sorg.

Under graviditeten hade man oron över att något skulle hända inne i magen så att Lilla Livet inte skulle komma till oss. Nu när Livet har kommit till oss är man istället orolig för att något skall hända utanför magen. Så som jag lärde mig leva med oron under graviditeten måste jag nu lära mig leva med oron för Lilla Livet för resten av mitt liv. Men livet som förälder är väl så...

Under hela vår änglaresa har vi haft turen att få träffa (för det mesta) fantastiska människor inom vården. Vi har nu efter att Lilla Livet kommit åter träffat dessa vardagshjältar. Att nu få dela glädjen med dem är härligt. Att visa att vår resa fick ett lyckligt slut.

Nu är det nya rutiner som gäller. Idag är första dagen då vi är hemma själva.

Igår var vi för första gången med vårt levande barn och hälsade på vårt döda barn. Det var en märklig känsla som infann sig medans vi satt där. Sorg och glädje hand i hand, för resten av livet.

Man kan verkligen säga att livet är för alltid förändrat på ett helt underbart och härligt sätt. Dagarna går fort och imorgon är vårt lilla mirakel redan en vecka gammal. Vad har vi då gjort under veckan, ja det är inte så mycket utan mest suttit och tittat på honom. Och det kan man verkligen inte göra tillräckligt mycket. Livet är just nu helt underbart! Vi njuter fullt ut.

Han bestämde sig helt själv om att det var dags att komma ut. Det Lilla Livet, vårt mirakel har kommit till oss. Total Lycka!

Jag är uppväxt i de mörka Småländska skogarna och är verkligen ingen "fiskmänniska". Om det beror på att det är just i Småland jag är uppväxt, där man äter mer kött än fisk, det vet jag inte. Men det är helt min egna teori. Nu när man bor på västkusten så finns det ju fisk överallt. Och att inte ha fisk på lunchmenyn för en restaurang är väl nästan ett regelbrott :) Nu har jag sedan jag flyttade hit lärt mig att äta mer fisk, även om det inte sker så ofta. Under graviditeten skall man ju enligt Livsmedelsverkets rekommendationer äta fisk 2-3 ggr/vecka, något som jag har haft svårt att leva upp till. I förra graviditeten med vår Änglason tog jag då Omega-3 tabletter ett tag för att väga upp det faktum att jag inte var så duktig på att få i mig fisk. Påpekas kan att aptiten var inte den bästa under långa perioder och om man tyckte att jag var kräsen innan så var det ingenting mot var jag var då. Denna gång har aptiten varit bättre och jag har inte varit lika kräsen,...

För att låsa ute de jobbiga tankarna har jag idag försökt sysselsätta mig lagom mycket. Det har blivit två kladdkakor och bananmuffins, något utsmetade men väldigt goda. Och det har faktiskt funkat. Sedan har Lilla Livet rört på sig mer idag än föregående dagar och det gör ju allt lite lättare .

I veckan fick vi veta att Lilla Livet har intagit startposition. Hon/Han är redo för avfärd. Nu skall bara mamman bli klar också. Sedan åker vi mot en förhoppningvis lycklig färd med ljust slut. Vi längtar!