Tankar av en Änglamamma

I livet kan det finnas stora kontraster. Att vara en sörjande änglamamma/änglapappa samtidigt som vi försöker vara positiva inför framtiden då vi blir tvåbarnsföräldrar, är psykiskt inte helt lätt. Tankarna snurrar i ett virrvarv. Ena stunden gråter man över att vår son inte finns med oss och andra stunden tänker man på att nästa år kommer bli ett bättre år. Oron finns där och kommer nog att finnas där fram och tillbaka under tiden som Lilla livet ligger i magen. Och att då få bra stöd och ett omhändertagande inom vården är oerhört viktigt, att man blir lyssnad på och att ens oro tas på allvar. Hittills har vår oro tagits omhand och framförallt tagits på allvar. Och jag hoppas att det fortsätter så. För mer kontraster än så här klarar inte min hjärna av just nu.

Trots att det har gått 4 månader sedan vår änglason kom till oss, så är det inte förrän nu som man vet hur man skall beskriva att man faktiskt ha barn utan att dra hela historien om vad som har hänt eller själv känna att man uttrycker sig klumpigt eller t.o.m. på ett nedvärderande sätt gentemot vår son. Vi hanterar alla sorg och förluster olika och vissa har svårare att prata om döden. Därför känns det viktigt att man hittar ett sätt som inte skapar obehag för mig eller den jag möter när jag berättar om vår son. När någon frågar om man har barn, så är det en självklarhet att säga att man har en son. Men man vet ju att följdfrågorna kommer och därför kände jag att det var viktigt att man på ett kort och fint sätt kunde säga att jag har barn och samtidigt beskriva att han inte var med oss i livet. Därför har ordet Änglason blivit ett uttryck för mig. Det säger dels att man har barn men ordet "Ängla" säger också att det inte är ett levande barn. Och detta uttryck försöker jag...

Det finns ju ett ordspråk som heter: “Mycket ska man höra innan öronen trillar av”. Och nu har man lite mer förstått innebörden av ordspråket. Jag påstår absolut inte att man har mött många som har uttryckt sig klumpigt med hänsyn till vår situation. Men nu när man har återgått till jobbet, börjar dessa kommentarer att komma av de som man träffar genom just jobbet. En kommentar som har förekommit mer än en gång är: “Ja men ni är ju unga Eller “Ni har ju tiden framför er.” Men varje gång ett barn dör så är det i onödan. Dessa ord gör en mer förbannad än tröstar, även om det säkert är i all väl mening. Och tyvärr är det oftast så att man blir chockad när man får höra detta och inte riktigt vet vad man ska säga, även om man helst skulle vilja säga att just varje gång ett barn dör så är det i onödan. Att man beklagar sorgen räcker långt, om man inte vet vad man ska säga.

Att vara tillbaka där vi fick beskedet om att vår son blivit en ängel, är vissa dagar ett svårt besök. Och idag var vi tillbaka på förlossningen där vår ängel föddes. Många säger att barnmorskorna på förlossningen är underbara, och de som var med oss är mer än underbara. Idag var det dags för att träffa dem igen på just förlossningen, men utan mage och värkar. Det som vi trodde skulle bli en pratstund på en halvtimme, blev till hela två timmar av både sorg och glädje. Allt det stöd och all den öppenhet vi fick och har fått från dem går inte att beskriva. Därför kommer just de två barnmorskorna alltid ha en speciell plats i våra hjärtan. Och jag vill mer än gärna att de skall vara vid vår sida när syskonet till Rasmus kommer.

Trots de bemötande man har haft sen man började jobba har frågan, Vad var det som hände? Aldrig ställts. Så tack H för att du vågade och för att du vågar prata om våra små änglabarn. Jag uppskattar så oerhört att du inte gömde dig eller tittade ner i backen när du mötte mig. Tack du Modiga Man .

Ibland blir man positivt förvånad och överraskad över människor. Människor som man inte annars trodde skulle bemöta en med sådan värme och kärlek mitt i sorgen. De vågar prata om det, om det som andra kanske tycker är tabu och förbjudet att prata om. De vågar prata om att små barn faktiskt dör i Sverige. Deras bemötande gör att det blir lättare att faktiskt komma tillbaka till jobbet och våga möta dem. Så tack alla ni som vågar möta mig i sorgen!

Idag fick jag veta att änglar inte bara finns i himlen utan även på jorden. Läkaren som jag träffade idag hade minsann änglavingar. Hon visste min historia, hon hade läst (hela) min journal. Och därmed uteblev de obehagliga frågorna, vilket gjorde mitt besök så mycket lättare. Tack så mycket du underbara änglaläkare!

Besöket hos barnmorskan den där dagen för några veckor sedan blev allt annat än lätt. Redan i väntrummet höll jag på att börja storgråta då minnen av tidigarebesök kom tillbaka, de var besöken var ju så förväntansfulla. Förklaringen för barnmorskan om vad jag gjorde där och ville ha hjälp med ledde naturligtvis till att jag var tvungen att berätta att jag nyss fött barn och då kom frågorna... - “När förlöstes du?, jaha 8 veckor sedan” Läser hon i min journal. Sedan kommer de obehagliga frågorna (som jag ändå på något sätt, satt och väntade på) - “Ammar du?” Och sedan var hela berättelsen igång. Försökte hålla tillbaka gråten, men snart var ögonen fulla av tårar, men de vägrade trilla ur ögonhålorna. Jag tror barnmorskan har lässvårigheter, annars skulle hon väl läst min journal och jag hade sluppit de obehagliga frågorna.

Från att vi fick beskedet om vår son har vi under hela resan fått ett mycket bra bemötande från alla personer vi har träffat inom sjukvården. Barnmorskorna på förlossningen var underbara, sjukhusprästen - kan man knappt beskriva hur mycket hon har hjälpt oss och vår underbara kurator som verkligen hjälper oss med allt vi vill ha hjälp med. De enda som jag kan säga att jag är besviken på är mödravården. Många gånger har jag ringt till dem för att rådfråga om olika åkommor både under och efter graviditeten. För det mesta har jag väl fått bra råd, men det har även varit flera tillfällen då man blivit runtflyttad mellan olika personer, barnmorskan, läkare osv. För några veckor sedan hade jag bokat tid hos en av barnmorskorna på min mödravårdcentral i förhoppning om att hon skulle kunna hjälpa mig, men jag blev återigen runtflyttad, istället fick jag en tid hos läkaren 2 veckor framåt. När jag gick från Mvc den dagen undrade jag om läkaren också skulle se mig som en schackpjäs och flytta m...

Jag är stolt över min son! Jag vill visa upp honom för hela världen. Även om han är en ängel. Men hur mycket ska man visa upp honom? Lika svårt som folk har att prata om döda barn, lika svårt har de nog att se bilder på döda barn. Är det jag som ska känna mig obekväm för att jag är en stolt mamma och vill berätta och visa bilder på min son?

Det går ok nu. Det går ganska bra nu när man möter folk man känner och som man vet, att de vet vad som har hänt. Vissa personer undviker man fortfarande, om den möjligheten finns. Det finns personer som vet, men som man ändå med lätthet går fram och pratar med och det känns väldigt skönt. Men även om jag tycker att det är lätt märker man att de inte alltid tycker det. Vissa pratar och frågar saker som om de egentligen inte visste. De har ett sådant där ansträngt leende över ansiktet. Jag accepterar till fullo att alla inte har lätt för att prata om de värsta händelserna i livet, men jag försöker ändå alltid visa dem på ett eller annat sätt så att de förstår att det är ok att fråga eller prata om vår son och det som hände. Och just när jag visar att det är ok, då sjunker axlarna på personen framför mig och det ansträngda leende blir till avslappnade muskler. Ibland kommer då även frågorna. Och ja, det är ok att prata om just de värsta händelserna livet.

Ibland blir man positivt förvånad och överraskad över människor. Människor som man inte annars trodde skulle bemöta en med sådan värme och kärlek mitt i sorgen. De vågar prata om det, om det som andra kanske tycker är tabu och förbjudet att prata om. De vågar prata om att små barn faktiskt dör i Sverige. Deras bemötande gör att det blir lättare att faktiskt komma tillbaka till jobbet och våga möta dem. Så tack alla ni som vågar möta mig i sorgen! (och faktiskt prata om den)

Hur mycket man ibland vill så finns inte alltid styrkan att bemöta dumma kommentarer som man får när man berättar om vad som hänt vår familj. Jag vet att jag som mamma ska stå upp för min son i alla väder och i alla situationer, men jag tror inte att vår ängel vill se mamma arg och ledsen. Just därför bemödar jag mig inte alltid med att kommentera eller ge svar till de med dumma kommentarer.