Tankar av en Änglamamma

Jag har tidigare skrivit om att jag efter vår Ängel har förändrats som person, man är inte densamma. Och nu när jag har börjat jobba igen efter mammaledigheten märks det ännu mer. Tiden mellan vår Ängel och tills hans lillebror var en transportsträcka på jobbet. Jag gick dit och gjorde mitt jobb, så mycket mer orkade jag inte just då. Förväntningarna när jag nu började jobba efter mammaledigheten låg på en sådär lagom nivå. Men nu känns det som om det inte är någon medvind kvar, utan att jag har stött på motvind. Just nu är motivationen ganska låg och det känns rent ut sagt för j-vligt! Jag tycker om mitt jobb och har goa arbetskamrater, men motivationen finns inte där. Mina tankar går till att det snart är årsdag, två år sedan vi förlorade vår Ängel. Kan detta skapa den motvind jag befinner mig i? Nu förtiden uppdateras inte den här bloggen så ofta, jag hoppas dock att ni mina få trogna läsare håller ut och fortfarande kikar in emellanåt. Mina andra blogg www...

Tänk att lite pepparkakor kan skapa sådan tacksamhet. När vi igår samlade ihop våra saker från ett julevent som vi i föreningen anordnat, så fanns det 16 burkar med pepparkakor kvar. Detta är något som vi i vanliga fall bara skulle slängt, men denna gång blev det annorlunda. Vår praktikant S hade under måndagen letat reda på möjliga organisationer/verksamheter som kanske skulle vara intresserade av att få dessa burkar. De som visat intresse var Café trappanér ( www.trappaner.nu ) så dit gick färden. Café Trappanér är ett café i staden för hemlösa och socialt utsatta personer, d et drivs av Baptistförsamlingen Tabernaklet. Hit kommer varje kväll ca. 60-90 personer för social gemenskap och för att få en bit att äta. Restauranger skänker och lagar mat varje vecka och här kan man också lämna in kläder som man längre inte vill ha/behöver. När vi kom dit med pepparkakorna så visade de enorm tacksamhet över något som vi själva inte tyckte var något att ha. Att bara vara där i nå...

Jag tycker om glada överraskningar. Speciellt de som underlättar vardagen. Så när man till sin förvåning ser att det digitala skyltskåpet återigen snurrar (efter problem i några dagar) och då man ringde efter reperatör igår och själv inte varit där under hela dagen, då blir man glad. Behöver jag säga att jag gick hem med ett lätt leende på läpparna :)

När man slår upp ordet Effektiv i Svenska ordboken står det följande: verksam, som får mycket uträttat, resultatrik. När man sedan slår upp ordet Effektivitet i samma bok står det följande: (slag) kraft, styrka, faktisk verkan. Och idag har jag både fått mycket uträttat och jobbat mot ett resultat. Allt detta med en styrka som har haft en faktisk verkan. Samtidigt som jag nu har lärt mig att jobba Effektivt så vet jag nu vad själva ordet Effektiv verkligen betyder. Det vill säga, idag har varit en bra dag.

Från att inte ha något att göra på jobbet, till att ha en to-do-lista på en hel A4-sida. Det är mitt jobb och jag älskar det. Ni som känner mig mer än väl , vet att jag har två sidor kan man säga. En sida som gärna slöar och helst inte gör mer än man måste. Den andra sidan har gärna fullt upp, det är då jag funkar och mår som allra bäst. Just nu är det sida nr 2 som dominerar min vardag och trots att en hel A4-sida med att-göra-saker kan vara stressande emellanåt, så är det också det som håller mig igång.

Jag har ännu inte lärt mig konsten att stå ut eller vet inte ens hur jag ska göra. Men jag försöker komma på hur. Hur jag ska kunna stå ut, stå ut några månader till. För det är inte lätt att få hjärnan att förstå eller ens acceptera att det inte blev som det var tänkt, som man planerat. Och att man nu är tillbaka på jobbet. Tills jag har kommit på hur. Så gör jag endast det nödvändigaste. Och går sedan hem.

Att först vara inställd på att vara mammaledig och sedan vara inställd på att INTE vara mammaledig med vår son. Det är något som är svårt för både min hjärna och min kropp att förstå och ta in. Jag skulle ju inte sitta på jobbet och bära på sorg. Jag skulle ju varit hemma och haft vår son i mina armar. Och ibland måste jag bokstavligen släpa mig till jobbet, trots att det tar emot i hela kroppen och den skriker: NEJ!!!!

Man brukar ju förvånas av hur mycket man kan utveckla alla de tekniska under som vi har, från att den första datorn som var stor som ett kylskåp (om inte större) till dagens små minidatorer. En fråga som ofta återkommer på jobbet är: "Hur klarade man sig förr i tiden då man inte hade någon dator?" Denna fråga brukar vara högst aktuell när något inte fungerar med t.ex nätet (att man inte kommer ut på internet) eller om datorn får för sig att inte samarbeta, (läs; krascha) Som idag. Man tar för givet att den lilla datorn alltid ska fungera och blir lika förvånad när den inte vill längre. Nu hoppas jag att min dator kommer att piggna till och återgå till sitt gamla vanliga "jag" så fort som möjligt. För jag tycker inte om min dators kompis som jag nu måste samarbeta med mot min vilja :).