Tankar av en Änglamamma

Jag kommer nog att för alltid känna en skuld. Att man kunde gjort mer. Det är svårt att ta in att det idag har gått 16 månader sedan den där varma sommardagen i juni. Dagen då hela vårt liv rasade samman, men då vi samtidigt fick en underbar son. Just den dagen och dagen innan sken solen från en klarblå himmel, sedan regnade det en hel vecka. Änglarna grät för vår ängel. Idag lyser ljuset och den vita rosen står där för hans skull.

En direkt förändring kommer att göras. Detta kan man läsa i artikeln på Aftonbladet idag om att texten i läroboken för framtida barnmorskor gällande att barn rör sig mindre i slutet av graviditeten och att blivande mammor bör informeras om detta. Artikeln hittar du här Även i Metro skriver man idag om Intrauterin fosterdöd, den artikeln hittar du här Vilken seger för upproret, att texten nu skall ändras. Nu hoppas jag och många andra att fler barn kommer att räddas, då föräldrars oro skall tas på allvar. Professor Ingela Rådestad har skrivit en vetenskaplig artikel som är med i nästa nummer av Läkartidningen, men du kan redan nu läsa den på här på internet.

Missa inte premiären av programmet Sanning & Konsekvens på TV 3 nu på onsdag den 5 september kl. 20.00 I första programmet tar man upp dödfödda barn och hur de hade kunnat räddas. http://www.tv3.se/sanning-konsekvens/i-premiaren-dodfodda-barn-och-tandlakarfusk Om du har facebook kan du här http://www.facebook.com/fosterrorelser  läsa om upproret som startats för att kräva nya riktlinjer gällande minskade fosterrörelser (detta uppror ligger också till grund för inslaget i programmet) Var med och ''gilla" så kommer fler barn räddas till livet!

Man är aldrig beredd på när de kommer. De där känslorna som man vet finns, men aldrig vet när de dyker upp. Att sitta på kyrkogården en solig söndag i oktober kan framkalla starka känslor och tårar över vad som skulle varit. Vem skulle han varit nu? Hur skulle han sett ut? Hur hade han varit som person, lugn eller busig med mycket spring i benen? Jag försöker skapa mig en psykisk bild av honom. Han skulle varit lugn, precis som jag... Försiktig, kanske med ett "humör", envis och snäll. Det är endast så jag kan tänka och föreställa mig honom. Hur han skulle sett ut, när han nu i veckan är 16 månader, det går inte. Det är omöjligt att veta hur han skulle förändrats i utseendet. Jag hoppas att han skulle varit lik sin lillebror.

Första året efter vår Änglapojk besökte vi honom alltid minst en gång i veckan. Söndagar var vår "familjedag". Minnesplatsen här hemma togs om hand och dekorerades med omsorg. På månadsdagar köpte jag alltid en blomma och satte ovanför öppna spisen där han hade sin givna plats. Julgranen dekorerades med julgranskulor på kyrkogården, trodde aldrig att de skulle sitta kvar. Men de satt kvar hela julhelgen, till min stora glädje. Jag är säker på att han såg att vi pyntade den för hans skull. Då vi blev fyra i familjen förändrades livet återigen. Denna gång med glädje. Det blev inte lika mycket tid över. Men trots det, så är minnesplatsen här hemma fortfarande viktig och betyder mycket för oss. Besöken på kyrkogården är nuförtiden inte lika frekventa och på månadsdagarna tänder jag oftast bara hans ljus och tänker på honom lite extra mycket. All den tid som jag tidigare la ner och som jag nu inte har, kan skapa ångest och skuldkänslor av att man inte hinner med hono