Tankar av en Änglamamma

Igår var det Svenska Hjältar galan på TV4. Jag satt och slötittade lite, och jag brukar alltid fundera på vem jag skulle vilja nominera. Kommer inte på någon. Men ikväll slog det mig. En person som jag inte har en personlig relation till men som har betytt så mycket för oss som har Änglabarn i våra liv. Ingela Rådestad, barnmorska, forskare och tidigare ordförande i Spädbarnsfonden nationellt. Hon är sannerligen en kämpe och har varit i många många år. Ett idogt arbete med forskning och att informera, arbetar hon för att fler barn ska kunna räddas till livet. Ikväll såg jag på facebook att hon hade en ny hemsida som vänder sig till de som drabbats, eller de som träffar på de som har drabbats. Här ligger även två böcker (pdf-format) uppe där man kan läsa om hur det är när man drabbas och även tiden efter. Väl värt ett besök, vare sig det var ett tag sedan du blev Änglaförälder eller om du nyss mist ditt barn. Stillbirth - en still födsel

Vad händer   efter att man har tagit   avsked, kommit   hem tomhänta, gråtit tillsammans, begravt sitt barn, fått svar på varför, fortsatta samtal med kurator ,  uppföljningar   hos läkare??? Till sommaren   har de t  gått 8 år sedan livet slets itu på   några minuter. Trots att när   man var mitt i den värsta sorgen, som man aldrig trodde skulle bli mindre, så har livet fortsatt. Människan drivs av överlevnad, hoppet ör det sista som överger en brukar man ju säga. Och det är just   det där hoppet som jag tror gör att man överlever och att livet på något sätt, i någon form fortsätter.  Den närmaste   tiden efter, läste jag mycket om att just förlora barn och i någon av texterna så stod det att det kan ta upp till två år att komma tillbaka.  Sorgen finns alltid där men ändras med tiden. Fortfarande kan tårarna komma (när man minst anar det), sorgen och döden är närmare och tårarna kan trilla lättare än innan. Att förändras   som person tror jag ör oundvikligt. Jag kan

Att driva och lyfta frågan om plötslig spädbarnsdöd är oerhört viktigt. Färre måste drabbas, helst inga alls. Att begrava sitt/sina barn är totalt onaturligt, och inget man ska behöva genomlida. Några som kämpar för att antalet dödfödda barn ska minska är Björn och Josefin Jadeblom som driver Barnupproret. De förlorade sitt fjärde barn och har sedan 2013 drivit denna fråga oavbrutet, om minskade fosterrörelse och stötta de som drabbats. De vågar berätta, de vågar driva och de vågar bryta tystnaden. Jag bugar för dem och deras osinnliga kraft att orka kämpa för att fler barn ska få liv. Vill du läsa mer om dem kan du göra det på Barnupprorets hemsida   eller på deras Facebooksida

Något som har blivit en "hang-up" för mig sedan vår Ängel, är just änglar.  Änglar och änglavingar i nästan alla dess former.  Det som jag har märkt är att änglar oftast porträtteras som flickor med klänning. Och då vår Ängel är en pojke så vill jag ju självklart ha en pojkängel om jag ska köpa något med änglar på.  Dessa fina julgranskulor hittade jag för några år sedan, älskar dem! De är av plast och därav håller de väldigt bra i flera år, ingen risk att de går sönder om de trillar ner från grankvistarna. Adventspyntat i helgen, så nu är stakar, stjärnor och ljus framme.  I år tror jag att jag kommer gå all-in och kanske dyker det upp lite mer juligt inom kort. 

Livet blev annorlunda men så också jag. Att vara samma person då som innan är för mig omöjligt. Man säger att "det som inte dödar det härdar". Men den här "härdningen" hade jag kunnat vara utan. En spricka kommer för alltid att finnas där inne. Den syns inte från utsidan, men på insidan är den verklig. En reva, ett sår som ibland blöder öppet, som aldrig kommer läka. Det där såret påverkar resten av livet, i många stunder. Nu måste jag bara lära mig att veta hur jag ska leva med det. Vad gör man med sår som aldrig läker?

Att vara Änglamamma är man för livet. Tankarna finns för alltid med en. Men någonstans rullar livet på och fortsätter mitt i denna oändliga och livslånga sorg. Och idag med två barn på jorden som kräver all uppmärksamhet är det minst sagt fullt upp. Den här bloggen var från början tänkt att vara ett andningshål i början av vår sorg. Men bloggen levde i fyra år efter att vi drabbats. Efter dessa fyra år så hade vi alltså två barn på jorden. Nu är det hela tre år sedan jag senast skrev ett inlägg. Men har på senaste tiden känt ett behov av att återuppta mitt andningshål. Detta är en början och jag hoppas att inläggen kommer blir fler med tiden. Bloggen ska blandas med allt som (vårt) livet innehåller, glädje, sorg och småbarnsår. God läsning!