Tankar av en Änglamamma

Sedan tidigare finns uppropet -Nationella riktlinjer för minskade fosterrörelse på Facebook. Två Änglamammor fick stor framgång efter att flera skrivit på uppropet och gillat deras sida på facebook (i dagsläget är det 2534 st som gillar denna sida). Ett upprop som fick stor spridning och uppmärksamhet i media. De skrev ett öppet brev till Socialstyrelsen och fick dem att lova att avsätta medel i år, 2013 för att sätta nya riktlinjer när det gäller minskade fosterrörelse och informationen kring detta till de som söker vård gällande just minskade fosterrörelser. Ett upprop som kan rädda liv! Sedan en kortare tid tillbaka finns Barnuppropet med egen sida på Facebook. Detta upprop startades av ett drabbat par som blivit Änglaföräldrar. Här tar man kontakt med mödravårdscentraler för att sätta upp affischer med information kring att minskade fosterrörelser inte är ok till blivande mammor. Man vill sprida informationen om att det inte är ok att det slutar sparka någon gån...

9 månader av oro och ångest är då äntligen över. Och i min famn ligger ännu ett nytt litet liv. Ju mer man tänker på förlossningen och dess slutskede så inser jag att tack vare barnmorskans professionella och snabba beslut, så räddade hon livet på vår tredje son. Utan snabb handling så hade vi kanske stått med ännu en livlös kropp i famnen. Men nu ligger han här i min famn och andas och mår bra. Och jag är så oerhört tacksam! Och så oerhört förundrad över att det ännu en gång har gått bra. Det finns ju så mycket som kan hända... Tack underbara A för att du räddade livet på vårt nyaste mirakel. Jag är dig för evigt tacksam!

Förra tisdagen kom vårt nya mirakel till oss. En stor lillebror. Efter ett dramatiskt intågande i denna värld mår vi nu bra och njuter av att ha lyckan att ha fått ännu ett levande barn i vår familj.

Nu kan jag ärligt säga att oron har tagit över. Varje dag upptar det mina tankar. Rör det sig som vanligt? Och som jag och en vän pratade om, när vet man att det rör sig för lite och man måste åka och kolla? Man måste vara steget före. Det är en balansgång för att inte bli helt "koko" i bollen. Inte för mycket att göra, måste vila, får inte bli nonchalant. Inte för lite att göra, risken för att bli helt "koko" i bollen är då avsevärt större än annars. Nu vill jag bara att det ska vara över.

Att bära på den där oron är en daglig plåga. Just nu är vi inne i v.38 och ju längre vi kommer, desto mer oro känner jag. Så jag tror jag vet redan idag vad mitt beslut kommer bli på måndag om de säger att allt ser "grönt" ut. Jag skulle kunna göra nästa vad som helst för att slippa känna oron och istället ha en levande bebis i mina armar och veta att det har gått bra så långt. Som jag har sagt tidigare så äter den upp mig. Och snart finns det inget kvar av mig...

Vågar inte ta något för givet. Försöker ta varje dag som den kommer, var sysselsatt men inte för sysselsatt så att jag blir nonchalant och inte tänker på rörelserna. Bebisen där inne har ju ett mönster, vilken tid på dygnet den rör sig. Men vissa dagar stämmer det inte alls, och då kommer den som ett brev på posten. Den där ORON. Vill hoppas ordentligt, men vågar inte fullt ut. Det tar på både kropp och knopp att känslorna åker berg-o-dalbana varje dag. En trött kropp med oro i. Längtar tills det hela är över och med förhoppning om ett lyckligt slut.

Det finns många saker i denna graviditeten som är slående lika vår första graviditet som inte resulterade i ett levande barn utan i en ängel. Barnets rörelse i magen, tankarna, nedräkningen tills man går hem, hur skönt det ska bli och även litegrann hur jobbsituationen är. Det skrämmer mig!

Det underbart att vara gravid, få känna när bebisen sparkar och veta att där inne finns en människa, en liten person. På samma gång är det ett helvete, men känslor och framför allt oro som åker berg-o-dalbana i tankarna när som helst. Dagens besök hos läkaren gick ok, men inget definitivt. TUL kan bokas och likaså igångsättning, men helst inte innan 1 maj. Herregud! Hoppas verkligen att jag inte behöver gå över en dag efter 23:e april, för till 1 maj tänker jag inte vänta. Vi vet att allt fortfarande kan hända, Det är först när bebisen är ute, fullt frisk som jag till viss del kan slappna av. Sedan kommer ju andra oroskänslor.

Den kan verkligen "äta upp" mig. Oron. En del går på rutin, annat gör att det fortfarande samlas mörka moln på himlen. Vi har kommit mer än halvvägs nu och har kommit till den veckan då man faktiskt kan och försöker rädda barn som föds nu. Det är nu jag ska bli mer observant och uppmärksam, varje dag. Det försöker jag verkligen vara, men ibland går uppmärksamheten över till att jag blir rent paranoid. Som sagt oron kan "äta upp" en och den har nu börjat få sitt grepp om mig.

Igår började jag en ny kurs på Magplasket (vattengympa för gravida). Det var en lustig och märklig känsla som infann sig. Dels när man kom dit men också när man insåg att det var på ungefär på den här platsen i rummet och den här stolen som jag även satt på för nästan ett år sedan under informationen. Detta insåg jag först efter några minuter och jag hade nog gjort mycket för att då kunna byta plats, men det gick inte, det var försent. Under presentationen av oss själva, skulle man säga sitt namn, vilket barn i ordningen man väntade, när man var beräknad samt om man gått Magplasket innan.  Jag satt en stund och funderade på vad jag skulle säga. Hjärtat dunkade snabbare och snabbare. Och jag som var nervös redan innan jag kom dit. Till slut var det min tur och det som kom ur min mun var: mitt namn, att det var andra barnet jag väntade, och att jag gått på Magplasket en gång tidigare , men att säga när det är beräknat tappade jag bort. Och efteråt in...

När vi fick reda på att Lilla Livet fanns, bestämde jag mig för att jag ville ha kontroll hela vägen. Detta gjorde att jag köpte en kalender för att kunna skriva ner varje dag vad det gäller b.l.a sparkar, rörelser och övriga saker om graviditeten. Min tanke var och är fortfarande att jag på detta sätt kan gå tillbaka och läsa om tidigare dagar, om något skulle börja kännas annorlunda, eller om jag har något jag vill fråga BM om men inte kommer ihåg när jag väl har tid hos henne. Än så länge har jag inte behövt gå tillbaka, men vetskapen om att jag kan om det skulle behövas får mig att känna mig lite mer trygg. Den viktiga boken

U nder de sista veckorna av graviditeten brukar man säga att kvinnan börjar "boa" dvs. förebereda för att en ny familjemedlem skall komma. Det kan vara allt från att göra iordning barnrummet, köpa bebiskläder, baka till släkt och vänner som kommer komma på besök de första veckorna eller laga mat och frysa in som skal ätas då matlagning inte hinns med. Just detta upplevde jag aldrig med vår Änglason. Vet inte om det var för att jag var fullt upptagen med allt som hände på jobbet, eller om det helt enkelt är så att jag inte är så "huslig". Så ni kan ju gissa min förvåning då jag denna gången märker av hur jag tycker om att gå hemma och plocka, hur det skapar ett lugn och en harmoni inom mig. Städa brukar ju aldrig annars vara särskilt kul. Men nu ger det mig en sinnesro att se att allt står snyggt och prydligt. Att det är ordning och reda i hemmet har blivit viktigare. Så vem vet, till slut kanske jag står med sleven i högsta hugg redo att börja baka?

Funderingarna kring hur man bäst beskriver för andra att man har en Änglason, har funnits länge. Sedan tidigare har jag sagt att jag har en Änglason och för många beskriver det också att han inte längre finns med oss. Och oftast brukar det inte komma fler frågor. Men hur gör man när frågan istället handlar om ifall det är första barnet man bär på. Då tänker jag på en annan Änglamamma och hur hon beskriver sina barn. Fast för oss har vi ännu ingen på jorden, så mitt svar på frågan är: - Jag har ett i himlen och ett i magen.

Visst förstod jag att den skulle komma, någon gång. Men så här snart trodde jag verkligen inte. Idag blev oron för stark och jag var tvungen att göra något åt den. Nu är tid bokad tills på måndag för att bli kvitt den, så att den kan ta semester. Ett tag i alla fall...

När vi var gravida med vår son, tänkte vi att efter v.12 så är allt klappat och klart . Och att det bara då var att vänta, så skulle det några månader senare titta ut en levande bebis. Som så många andra blivande föräldrar. Men nu vet man bättre. När man nu ser blivande och lyckliga föräldrar som strosar runt på IKEA´s barnavdelning kan man inte låta bli att hoppas på att det går bra hela vägen, men samtidigt tänka: Kommer det sluta lyckligt för er? eller Kommer er stundande lycka sluta i sorg? Man skulle vilja upplysa dem...om att allt inte bara är inbäddat i små fluffiga rosa moln.