Tankar av en Änglamamma

Nu när jag på allvar tänker ta upp skrivandet här igen är det ju lägligt med en presentation av mig själv. Det har dröjt alldeles för länge sedan det gjordes ordentligt. Så vem är jag? En 36 årig tvåbarnsmamma som 2010 tillsammans med min man väntade vårt första barn. Graviditeten var fullständigt normal, trots att jag i v. 12 fick operera bort blindtarmen så växte den lille där inne som han skulle. Jag läste graviditets- och förlossningsböcker och förberedde mig så mycket som jag kunde och ville. Att lillen rörde sig där inne hade jag koll på och visste att han var uppe morgon och kväll, men ganska stilla under dagarna. Vi var upprymda och förväntansfulla förstagångsföräldrar som förberedd oss genom att köpa barnvagn, ta fram spjälsäng som bäddades och köpte de första kläderna. Det var bestämt att jag skulle gå hem från jobbet två veckor innan beräknad förlossning. Vi var beräknade i juni. Dagarna innan hade vi precis fått hem barnvagnen efter flera veckors försenin...

Jag vill vara en vanlig mamma och det är jag oftast. Men sedan kommer den där oron. Att oroa sig gör nog varje mamma, men efter att ha förlorat ett barn tror jag att man blir mer orolig att något ska hända det/de levande barn man har. Jag kan inte svara på ifall jag hade varit lika orolig om vår Änglason överlevt, men någonstans långt där inne tror jag inte det. Jag hade varit som alla andra, ryckt på axlarna då han hostar en gång för mycket eller inte kollat så att han fortfarande andas var 20:e meter på promenaden.

Mödrar emellan (av Katerina Janouch) Bara en annan mor kan förstå dig. Bara en annan mor kan till fullo känna din sorg och din smärta, din saknad och din ångest. Du fick mig att gråta och jag höll om dig, för jag kunde inte göra något annat. Du är en mamma som förlorat ett barn, ett barn som var på väg till ett eget liv, ett barn som just tagit sina första stapplande steg ut i vuxenlivet. Genom en fruktansvärd olycka rycktes han ifrån dig och där står du, kvar. Hur gör du? Du är så stark och så modig, du har andra barn att ta hand om, barn som är kvar hos dig, barn som behöver dig. Våra vägar har korsats förut, egentligen ”känner” vi inte varandra men jag känner för dig, nej, jag kan förstås inte föreställa mig vad du går igenom men det finns en röd tråd mellan oss, en röd tråd av moderskap som gör att de där nerverna under huden sätts i rörelse, den där röda tråden som får det att bli vått i ögonen.Våra hjärtan möts på ett osynligt plan, kanske ger de varandra stöd, kanske är...