Tankar av en Änglamamma

Att använda fantasin har nog till stor del hjälpt mig i min bearbetning. Att kunna och få fantisera fritt om vad vår Ängel nu är, är oerhört befriande. Sitter han på ett moln?, åker han runt på sin "moonboard"? och vad har han för kompisar där uppe?, vad gör han på dagarna – finns det skola där uppe? osv. Vår Ängel, om du nu går runt bland molnen, var är du då när det är klarblå himmel?

Idag är det 4 år. 4 år sedan livet tog en ny vändning och livet fick en ny mening. Idag har vi firat med blommor, ballonger, ljus, glas och pannkakor. Det blev en hel del blommor, gjorde arrangemangen själv. Det är det där med att man vill att allt ska bli perfekt och precis som man själv vill ha det en sådan här dag.  Därför är det viktigt för mig att göra allt själv. Så när jag frågade i blomsteraffären hur mycket det skulle kosta att göra 2 arrangemang med blommor, så kände jag direkt att nä jag vill nog göra det själv. Så att jag får det som jag vill ha det! Det har varit mestadels vita blommor i föregående blomarrangemang. Men i år blev det även blåa blommor i. Är riktigt nöjd med blommorna Tankar och känslor är i ett enda virr-varv en dag som denna. Vem skulle han ha varit? Hur hade våra liv sett ut? Under kvällen har vi tittat på foton, lyssnat på hans låtar och bara tänkt tillbaka på den där dagen för...

Idag fick även vår Ängel en del av sommaren i form av snäckor från smultronstället i Falkenberg. Jag tror att han hade älskat att springa omkring på stranden, samla snäckor och bygga sandslott. Fantasierna ger som vanligt tröst i de annars så tunga besöken på kyrkogården

I eftermiddags besökte vi storebror på kyrkogården. Inför besöket ville lillebror själv dekorera ett gravljus och ta med och tända. Vi har alltid "pimpat" våra gravljus med saker som klistermärken, sidenband, färglagda bilder mm. Det kändes väldigt kul idag när lillebror A gick och hämtade ett gravljus själv och ville dekorera det. Han börjar bli mer och mer medveten om allt och snart också om sin Änglabror. På kyrkogården står också ett stort träd och som min älskade sambo sa en gång så sitter vår Ängel i trädet på nedersta grenen och tittar på oss när vi hälsar på. En mycket fin tanke tycker jag. Så jag slänger alltid ett öga på trädet och tänker på honom lite extra.

  Idag är det 3 år sedan vårt liv rasade samman. Det är 3 år sedan vi skulle blivit föräldrar för första gången. Vi blev föräldrar, men Änglaföräldrar.   Vår Ängel skulle idag har fyllt 3 år.   Det har varit en bra dag, trots en hel del tankar på hur livet kunde ha varit.   Kvällen tillbringade vi på kyrkogården med att fira vår Ängel. Vi försöker att göra saker som en 3 åring skulle ha gillat. I år blev det pizza och muffins.   Årets födelsedagsblomma skulle ha blivit änglavingar dekorerade med b.l.a  vita rosor och vit hortensia, men det blev mest likt ett hjärta. Men tycker att det blev riktigt bra!   Lillebror A har hjälpt till att dekorera gravljusen   Chokladcupcakes med frosting till efterrätt.   Denna fina lilla bukett i cupcake-form står hemma vid minnesplatsen, där ljuset nu brinner ikväll.     Ett födelsedagsljus finns naturligtvis på plats...

I början var jag konsekvent mot alla om hur många barn vi har, men allt eftersom tiden har gått har jag börjat välja vilka som skall få veta. Det är inte så att jag på något sätt inte vill nämna min Änglason, eller vill glömma bort honom, men vissa personer behöver inte veta allt. Jag måste känna mig bekväm med att berätta och på något sätt måste de förtjäna ett sådant förtroende. För mig är det viktigt att det inte bara är en flyktig bekantskap utan någon som man faktiskt kommer träffa igen. Så svaret på frågan: Är det ert första barn? Är inte längre konsekvent.

När Lilla Livet låg i magen funderade man mycket på om man skulle jämföra honom med vår Ängel. Skulle de vara lika i utseendet? Skulle de varit lika i personligheten? Och nu vet jag svaret på min undran. Ja, jag jämför och undrar mycket. Men det enda jag kommer veta är att de är lika till utseendet. Och sedan får jag hoppas att de skulle haft samma personlighet. För det är det som kan ge mig en liten tröst i denna oändliga sorg.

Idag för ett år sedan satt vi i kapellet på vår Änglasons begravning. En kompis till mig hade några dagar tidigare sagt till mig: - var beredd på att det är en liten kista. Ja, ja tänkte jag det går nog bra. Men när vi stod där i kapellet och de rullade in kistan högg det till i mig och mitt hjärta. Den var verkligen jätteliten, mindre än jag föreställt mig. Det gjorde ont i mig att veta att där i låg vår älskade son. Dagen då vår Änglason föddes sken solen från en klarblå himmel. Men sedan så regnade det nästintill varje dag fram till begravningen. Men just på denna dag sken solen igen, och trots att jag inte är speciellt religiös kändes det bra. Det var som om Änglarna tog emot honom fullt ut och ville göra denna sorgens dag till en fin dag.

Under graviditeten med vår Ängel ångade jag på med jobb, hem och fritid. Han hade en fast dygnsrytm, med vakenhet på morgon och kväll. Det var då jag kände honom mest. Så när rörelsemönstret ändrades uppfattade jag det inte tillräckligt mycket. Självklart tyckte jag att det var konstigt när jag inte känt honom under helgen, men tänkte att han inte hade så mycket plats därav inte så många/inga rörelser, för det hade man ju "hört" att så var det. Blev glad när jag på tisdagen kände en spark på jobbet. När jag tänker tillbaka på den sista veckan idag så minns jag många detaljer, speciellt vad jag hade på mig och vart jag stod när han sparkade en sista gång. Jag känner ånger över att jag inte var mer uppmärksam på minskade rörelser och att jag inte begärde att få åka till sjukhuset när kurvan stack iväg i 45 grader veckan innan. Men man lägger sin tro i händerna på vårdpersonalen och litar på dem till 100%. Denna gång, i graviditeten med Lilla Livet har det varit ...

Just nu väntar jag. Om ca. en vecka så är det ett helt år sedan vi fick ett Ängel och inte ett levande barn. Tiden går fort, minnena har bleknat något, men de kommer aldrig att försvinna. Det finns tre saker med vår Änglason som jag minns extra tydligt och som jag gör allt för att hålla fast vid. De får aldrig försvinna. Planerna inför årsdagen börjar ta form. En speciell dag för vår Ängel kommer det att bli, så mycket vet jag. Det jag inte vet är vad man kommer känna och vilka tankar som kommer att snurra i mitt huvud.

Jag tror bestämt att vår Ängel ser oss. Han sitter där uppe och tittar ner. Han vakar över oss.

Det lyser ett påskljus på kyrkogården för vår Ängel. Med gul rosett och kycklingar på. För även om man är en ängel så ska man fira påsk.

För många utanför kan det säkert te sig underligt och kanske en smula konstigt och udda att prata om vår Ängel. För nu har det ju nästan gått ett år. Men han är för alltid en självklar och naturlig del i vår familj även om han inte finns här hos oss. Däremot är det inte allt vi pratar om, men han kommer aldrig att sluta nämnas och tänkas på. Vi som Änglaföräldrar kommer alltid att prata om vår Änglason, med våra nära och kära och vår Änglasons syskon. Vare sig någon tycker att vi är konstiga eller inte.

Söndagar har blivit den dag i veckan då gör vi ett besök hos vår Änglason. Vi tänder ljus som har blivit dekorerat med eftertanke. Andra saker som på något sätt har blivit rutin när vi är där är att titta på namnskyltarna (om det tillkommit några nya, så vi vet vilka hans kompisar är) och blommorna, prata en stund med honom och ibland också resa lilla lejonet upp som står där för en annan ängel. För andra kan det te sig konstigt med våra rutiner, men för oss är det helt normalt.

När vi tänker på vår Änglason så är han med oss hela tiden. Han bor i Himlen, men är nere och ser till och hälsar på oss emellanåt. Från Himlen kan han se oss varje dag. Ofta tänker vi på hur han skulle varit, vilken personlighet han skulle haft m.m. Men lika ofta fantiserar vi på hur han har det i sin värld där han är nu. Vad han gör på dagarna, om han ser när vi tänder ljus för honom och om han har hittat oss i vårt nya hem. Det är underbart att fantisera och att man inte har några gränser i fantasin om vår Änglason. Han blir mer levande genom detta. Även om han inte fysiskt finns ibland oss, så finns han för alltid med oss i tanken, själen och hjärtat.

Idag informerade kära svärmor om att det är Internationella pannkaksdagen. Vi ser vår Änglapojk som en liten busunge, med glimten i ögat och bus bakom öronen. En lite kille som skulle älskat pannkakor. För att fira dagen har vi ikväll ätit pannkakor och samtidigt tänkt lite extra mycket på vår Änglason och hoppas att han också ätit pannkakor idag. Fast "Änglapannkakor" då såklart :) Och de är ju extra goda.

Det finns många bloggar och även hemsidor om att vara Änglaföräldrar. En av dessa sidor ( http://www.my.dinstudio.se/news_1.html  ) har en rubrik som heter  "Att möta oss", direkt när jag läste den kände jag att så här är det verkligen och det är så här man vill att det ska vara. Även om man vill prata om andra saker också så är detta till stor del så här jag vill bli mött. Vi har ett helt liv framför oss där vi ska leva med att vår son inte fick leva. Många vet inte hur de ska bete sig och därför vill vi berätta hur vi vill ha det. • En kram räcker långt och kan säga mer än ord. • Det värsta som kan hända oss har redan hänt - du kan aldrig genom att fråga eller prata om vår Änglason och vad som hände, göra oss mer ledsna än vad vi redan är. • Det sämsta du kan göra är att låtsas som att inget har hänt. Det känns som att du förnekar vår Änglason då. Vi vill inte låtsas att vi mår bra och struntar gärna i "väder-och-vind-pratet"....

Tänk så fort känslorna kan komma över en. Av en klok kvinna har jag hört att det kallas det limbiska systemet. Idag har jag varit där och hälsat på. Att komma till vårt gamla hem skickade mig direkt tillbaka till gamla minnen och en massa känslor. Med insikten om att du nu är längre bort från oss än tidigare, gjorde att allt kom över mig på en och sammma gång. Tänk att du har tagit en så stor del av mitt hjärta.

För mig är det viktigt att aldrig förneka vår Ängel när frågan om vi har barn kommer upp. Och hittills har jag inte frångått min princip eller ljugit om situationen. Men att berätta för sin nya frisör om vad som hänt, kändes inte så viktigt. Så igår ljög jag . Jag sa att vi hade barn, dock ej med alla detaljer.