När sorgen sitter i kroppen

För det mesta sitter en stor del av sorgen i knoppen,
men vissa dagar kan den också sitta i kroppen.

För oss gjorde den precis det i början.
Orken fanns inte till att göra något,
man hade fullt upp med att äta och sova
och även det kunde vara en ansträngning.

Inför varje månadsdag så händer något
något som inte går att styra över
något omedvetet.

Denna gång har sorgen satt sig i kroppen.
Dagen har inneburit en ansträngning i allt jag gjort.

Imorgon är det 10 månader sedan vår son kom till oss som en Ängel.
Varje dag är en saknad som är obeskrivlig.
Varje dag undrar jag,

VARFÖR?