Idag för snart ett år sedan, runt klockan tre till fyra fick vi beskedet att vårt barn inte längre levde. En chock som fortfarande finns hos oss. Att det kunde hända var inget vi visste eller ens oroade oss för, som andra gravida så svävade vi på de "rosa" molnen. Det var först veckan innan då jag satt på MVC och läste en artikel om en kvinna som förlorat två barn i magen som man visste att det kunde hända, men den tanken försvann lika fort som den kom. "Det händer ju andra, inte oss", som man brukar säga. Och min sambo tyckte att det var obehagligt att de gånger vi ringde förlossningen under sista veckan alltid frågade om man känt rörelse. Men man hade ju hört att på slutet är de ju så stora och har inte lika mycket plats för att röra sig, så man trodde ju att det var helt normalt att man någon dag inte kände några rörelse. Idag vet jag bättre! De ska röra sig ända till slutet. Detta är något som till viss del upprör mig att det inte informeras om. Du...