Jag har aldrig varit en tävlingmänniska, snarare än dålig förlorare när jag väl har tävlat.
Men efter förra året vet jag hur det är att snubbla på mållinjen.
Precis när man nästa är i mål.
När man ser slutet på den långa vägen som leder fram till den efterlängtade och välförtjänta belöningen.
När man ska bli som lyckligast i sitt liv, så är det någon som sätter ut ett ben.
Att få vara så nära men ändå inte lyckas.
Nu vet jag hur tävlingsmänniskan känner.
Att snubbla på mållinjen är inget jag någonsin vill göra igen.
För det jag har lärt mig är att det gör jäkligt ont i både kropp och själ.
Och man slår sig så hårt att man inte vet om man någonsin kommer att återhämta sig.
Men efter förra året vet jag hur det är att snubbla på mållinjen.
Precis när man nästa är i mål.
När man ser slutet på den långa vägen som leder fram till den efterlängtade och välförtjänta belöningen.
När man ska bli som lyckligast i sitt liv, så är det någon som sätter ut ett ben.
Att få vara så nära men ändå inte lyckas.
Nu vet jag hur tävlingsmänniskan känner.
Att snubbla på mållinjen är inget jag någonsin vill göra igen.
För det jag har lärt mig är att det gör jäkligt ont i både kropp och själ.
Och man slår sig så hårt att man inte vet om man någonsin kommer att återhämta sig.
Amen.
SvaraRadera