Tankar av en Änglamamma

Att använda fantasin har nog till stor del hjälpt mig i min bearbetning. Att kunna och få fantisera fritt om vad vår Ängel nu är, är oerhört befriande. Sitter han på ett moln?, åker han runt på sin "moonboard"? och vad har han för kompisar där uppe?, vad gör han på dagarna – finns det skola där uppe? osv. Vår Ängel, om du nu går runt bland molnen, var är du då när det är klarblå himmel?

Så här åtta år efter rullar livet på men inte utan honom i tankarna emellanåt, men utan honom här på jorden, med oss. Sorgen går i skiftningar även om de inte sker lika ofta längre. Nu är de koncentrerade till högtidsdagar så som idag, hans födelsedag. Igår planterade jag årets födelsedagsblomma som han får ikväll när vi besöker kyrkogården. En sån simpel sak kan framkalla tankar och skiftningar. Just där och då började jag fundera på, var är han nu? Där uppe bland de få moln som fanns på den ljusblå sommarhimlen? Om änglarna bor i molnen, var är de när himlen är helt blå? Idag ör det din dag vår älskade ängel och ikväll ska vi fira dig. För trots att du inte är med oss är det alltid kalas på din födelsedag. För du är lika viktig som dina småsyskon, aldrig glömd. Jag frågade din lillebror vad han ville ha och äta på din födelsedag och han svarade: - det ska vara något festligt Så ikväll blir det fest och saker vi tror att du skulle ha gillat nu när du fy...

Vad händer   efter att man har tagit   avsked, kommit   hem tomhänta, gråtit tillsammans, begravt sitt barn, fått svar på varför, fortsatta samtal med kurator ,  uppföljningar   hos läkare??? Till sommaren   har de t  gått 8 år sedan livet slets itu på   några minuter. Trots att när   man var mitt i den värsta sorgen, som man aldrig trodde skulle bli mindre, så har livet fortsatt. Människan drivs av överlevnad, hoppet ör det sista som överger en brukar man ju säga. Och det är just   det där hoppet som jag tror gör att man överlever och att livet på något sätt, i någon form fortsätter.  Den närmaste   tiden efter, läste jag mycket om att just förlora barn och i någon av texterna så stod det att det kan ta upp till två år att komma tillbaka.  Sorgen finns alltid där men ändras med tiden. Fortfarande kan tårarna komma (när man minst anar det), sorgen och döden är närmare och tårarna kan trilla lättare än innan....

Livet blev annorlunda men så också jag. Att vara samma person då som innan är för mig omöjligt. Man säger att "det som inte dödar det härdar". Men den här "härdningen" hade jag kunnat vara utan. En spricka kommer för alltid att finnas där inne. Den syns inte från utsidan, men på insidan är den verklig. En reva, ett sår som ibland blöder öppet, som aldrig kommer läka. Det där såret påverkar resten av livet, i många stunder. Nu måste jag bara lära mig att veta hur jag ska leva med det. Vad gör man med sår som aldrig läker?

Lånar finaste texten från E om att vara änglaförälder och tankarna kring detta. Besök gärna hennes hemsida HÄR "En del av mig sörjer att jag inte längre är den jag var innan. En annan del av mig är tacksam över att jag kan se mig själv mer som jag är och därmed göra klokare livsval. En del av mig sörjer alla de vänner som försvann när det var som dj upast i sorgen men även de som försvann längs vägen många år efteråt av olika skäl. En annan del av mig är glad för de mer klokare och innerligare få vännerna jag har kvar eller som tillkommit. En del av mig sörjer att min ork, min handlingskraft, mitt minne, min koncentration och min energi aldrig mer blir densamma. En annan del av mig talar om för mig att jag har blivit bättre på att prioritera och satsa på få saker att förverkliga än att slösa bort energi i onödan. En del av mig sörjer att jag numera är som porslin, stark och skör på samma gång. En annan del av mig känner att dessa insikter i mitt inre vill jag...

I sorg testas vänskaper. Oj vad förvånad man blev. En del av de som man trodde ändå skulle förstå. De förstod inte och kommer aldrig att göra. Men de som förstod, ja de förstod verkligen. De grät med oss. De stöttade oss. Och skrattade med oss ( i de stunder då vi behövde det också) De höll oss i handen. Höll om hela oss. Det var vad vi behövde. Ni ska veta att ni har betytt oerhört mycket för oss i sorgen och förlusten som kom till oss. Ni är de sanna vännerna. Vänskaper har avbrutits och tagits avstånd ifrån. Andra har fördjupats och stärkts. Tack alla ni som förstod, förstår, stöttar och ger kärlek. All min kärlek vill jag ge åter till er!

DÖDEN Ett ord och en händelse som många fruktar, inte vill tänka på. Som när Harry Potter säger Voldemort. Men jag tänker på den ofta. Den är en del av vår vardag. Jag älskar mitt liv och är lycklig för min familj och att jag får dela livet med dem. Jag vill leva hela mitt liv med dem. Se mina levande barn växa upp och bli vuxna. Förverkliga drömmar och upptäcka. Älska och leva livet fullt ut. Men då döden är en del av vår vardag så funderar jag en del på vad som händer efteråt. I min fantasi kommer jag få träffa honom igen, vår Ängel och alla andra förstås. För mig finns det ett liv och en värld efter den här. Det hjälper mig att bearbeta och gå vidare tror jag. Skänker mig tröst och lugn. Så när det till slut är dags, så vill jag att det ska finnas en annan värld. En värld där du finns och väntar.

Idag för snart ett år sedan, runt klockan tre till fyra fick vi beskedet att vårt barn inte längre levde. En chock som fortfarande finns hos oss. Att det kunde hända var inget vi visste eller ens oroade oss för, som andra gravida så svävade vi på de "rosa" molnen. Det var först veckan innan då jag satt på MVC och läste en artikel om en kvinna som förlorat två barn i magen som man visste att det kunde hända, men den tanken försvann lika fort som den kom. "Det händer ju andra, inte oss", som man brukar säga. Och min sambo tyckte att det var obehagligt att de gånger vi ringde förlossningen under sista veckan alltid frågade om man känt rörelse. Men man hade ju hört att på slutet är de ju så stora och har inte lika mycket plats för att röra sig, så man trodde ju att det var helt normalt att man någon dag inte kände några rörelse. Idag vet jag bättre! De ska röra sig ända till slutet. Detta är något som till viss del upprör mig att det inte informeras om. Du...

För några veckor sedan slog jag på tv:n och nyhetsmorgon. En grupp som kallar sig "The Survivors" var gäster, det är ett gäng kvinnor som alla överlevt bröstcancer. De verkar vara ett starkt gäng som är tacksamma för en andra chans i livet. De pratade om att det de varit med om är något av det värsta som man kan vara med om och att man då inte ska klaga på småsaker, dåligt väder, förkylning m.m. Så var det några ord som fångade mitt intresse lite mer. En kvinna sa då: Det är klart att även vi som varit med om detta får lov att klaga, men vi gräver inte ner oss i småsaker. Självklart finns det dagar då man faktiskt är tillbaka i "gamla" mönster och gräver ner sig en bit i sitt klagande, men det är dessa dagar jag tänker på "The Survivors" och innan jag har hunnit med att gräva för mycket och för långt ner så inser jag att det är småsaker som inte är någon mening att lägga sin energi på. För som favorit-Mia (Törnblom) säger, man kan behöva d...

En en annan Änglamamma uttryckte våra förhoppningar för framtiden på ett väldigt bra sätt: "jag hoppas att ni och vi fått genomgå det värsta redan och att vi från och med nu bara får ett bra resterande liv!" Ja, ett bra resterande liv är det vi önskar oss.

Efter det som vi har varit med om, tror jag att vi har fått en förändrad syn på livet och dess innehåll. Att det tyvärr skall krävas tragiska händelse för att man skall uppskatta även det lilla i livet är nu när man tänker efter "dumt", rent ut sagt "löjligt" att man inte tidigare har kunnat uppskatta även de små sakerna. I denna blogg ryms alla känslor, även glädjen får emellanåt plats. Men mest fokus har det varit på de mörka och lite jobbiga känslorna och detta för att bloggen kom till och är till för att skriva om hur det är att vara Änglamamma och alla de tankar och känslor som ryms där i. Men nu skall jag göra ett försök i att ha (ännu en) blogg som är ren glädje, lycka och som handlar om det goda i livet. Besök den gärna och säg vad du tycker. Livets Lilla Underbara

Jag har aldrig varit en tävlingmänniska, snarare än dålig förlorare när jag väl har tävlat. Men efter förra året vet jag hur det är att snubbla på mållinjen . Precis när man nästa är i mål. När man ser slutet på den långa vägen som leder fram till den efterlängtade och välförtjänta belöningen. När man ska bli som lyckligast i sitt liv, så är det någon som sätter ut ett ben. Att få vara så nära men ändå inte lyckas. Nu vet jag hur tävlingsmänniskan känner. Att snubbla på mållinjen är inget jag någonsin vill göra igen. För det jag har lärt mig är att det gör jäkligt ont i både kropp och själ. Och man slår sig så hårt att man inte vet om man någonsin kommer att återhämta sig.

Den är alltid närvarande. Döden. Det kan låta hårt och kallt, men vi lär oss så sakteliga att leva med den i vår vardag. Då vår Änglason alltid finns med oss, finns också en liten bit av döden alltid med oss. Den kommer aldrig bli vår vän, men den är ändå alltid där. Det är inte konstigt eller obekvämt att prata om det. För det händer faktiskt hela tiden. Att små barn dör...

Att sammanfatta året är ganska lätt. Livet före och Livet efter . Förväntan och Förlust . 2010 var sannerligen ett skitår! Vi hoppas att 2011 blir ett bättre år för oss och alla andra "nya" änglaföräldrar.

I gårdagens inlägg skrev jag om att veckans pynt var då vi dekorerade vår ängels julgran på kyrkogården. Just i det ögonblick jag skrev detta kom återigen den där olustiga känslan av: Vadå vår ängel? Vadå på kyrkogården? En känsla av overklighet. En känsla av att det är någon annans liv jag skriver om. Detta är tills det slår mig, att det är vår verklighet och vårt liv jag skriver om. Att ha dekorerat vår ängels julgran faktiskt är något vi gjort. Samma sak är det när hjärnan kommer ikapp och man inser att det verkligen har hänt. Att vi har förlorat vår son. Och att det inte är någon mardröm. Vi kommer aldrig att vakna upp, utan vi måste lära oss att leva i den.

Det finns dagar då man vill stänga in sig sätta hörlurarna i öronen och bara vara för sig själv. All kraft som man har inom sig går åt till att bara sköta det vardagliga och ta sig igenom dagen. Då är jag inte mig själv.

Att ha att göra på jobbet, är något jag tycker om. Lagom är ju alltid bäst som man säger. När det sedan blir för mycket så har jag svårt att säga nej. För mig har det blivit ännu svårare att säga NEJ sedan vår änglason kom och lämnade oss. Något som ibland tär på mig inombords, då det väcker dubbla känslor. Man vill göra bra ifrån sig på jobbet, men samtidigt inte bli stressad. Men jag vill bevisa att jag klara något. Att det ska vara så svårt att säga NEJ!

I alla de år som man lyssnat på RIX FM, så bland alla programpunkter är det speciellt en jag har fastnat för. "Våga fråga" är den punkt där lyssnarna kan maila in sina frågor, stora som små. Har ibland funderat på ifall man inte ska skicka in en fråga som typ: Hur vet högtalarrösten i spårvagnen när den ska tala om vad nästa hållplats är? Styr spårvagnsföraren detta genom att trycka på en knapp eller sker det automatiskt? Det finns mycket man undrar över här i världen. En person "vågade fråga" idag, och det trodde jag inte, då många andra inte vågar... Hon vågade fråga om framtiden. Vilken känsla!

Jag har ännu inte lärt mig konsten att stå ut eller vet inte ens hur jag ska göra. Men jag försöker komma på hur. Hur jag ska kunna stå ut, stå ut några månader till. För det är inte lätt att få hjärnan att förstå eller ens acceptera att det inte blev som det var tänkt, som man planerat. Och att man nu är tillbaka på jobbet. Tills jag har kommit på hur. Så gör jag endast det nödvändigaste. Och går sedan hem.

Det är precis så det känns. Som om man befinner sig i en bubbla och utanför rör sig folk precis som vanligt. För mig blir det aldrig som vanligt igen. Jag blir aldrig som vanligt igen. Det finns ett hål i mitt hjärta som aldrig kommer att läka. För mig har livet stannat.