Tankar av en Änglamamma

Den kan verkligen "äta upp" mig. Oron. En del går på rutin, annat gör att det fortfarande samlas mörka moln på himlen. Vi har kommit mer än halvvägs nu och har kommit till den veckan då man faktiskt kan och försöker rädda barn som föds nu. Det är nu jag ska bli mer observant och uppmärksam, varje dag. Det försöker jag verkligen vara, men ibland går uppmärksamheten över till att jag blir rent paranoid. Som sagt oron kan "äta upp" en och den har nu börjat få sitt grepp om mig.

Vad är odds för att något ska hända, att något ska gå snett. Att det inte blir som man tänkt sig. Under vintern 2009 då alla (och speciellt riskgrupper som gravida och äldre. Och då var jag ju gravid.) skulle vaccinera sig mot svininfluensan. Sa jag, nej tack! Och idag är jag glad att det inte blev någon spruta varken då eller senare. Då visste man inte så mycket om vaccinet eller dess biverkningar. Idag vet man lite mer. Varje gång jag läser om någon som drabbats av någon sjukdom efter att de vaccinerats, ryser jag av obehag. Tänk om jag tagit sprutan, då hade jag för alltid undrat om det var vaccinet som gjorde att vi förlorade vår Ängel eller inte? För vad är odds av att drabbas av en obotlig sjukdom pga ett vaccin? Inte så stor med tanke på hur många som vaccinerade sig. ... Men vad är oddsen att ditt barn ska dö i magen? Med tanke på hur många barn som klarar sig och föds varje år. Oddsen är inte de samma längre... jag har inte under någon senare graviditet tagit vaccinet för s

Här är blomman som kan rädda liv. Solvändan. Solvändan är Spädbarnsfondens insamlingskampanj för plötslig spädbarnsdöd. På www.solvanda.nu kan du köpa blomman som pin för att fästa på din jacka, väska m.m och visa att du stödjer forskningen om plötslig spädbarnsdöd både i och utanför magen. Du kan även starta din egna kampanj för att samla in pengar. Så hjälp till att rädda fler barn till livet!

Vissa historier går rakt in i hjärtat. Detta är två av dem. Historien om Sebbe "Sebbe visste att han snart skulle dö"  (klicka på namnet/länken så kommer du till reportaget som gjordes av GP 2005) Igår läste jag historien om 1,5-årige Victor ( i tidningen Vi Föräldrar nr. 12 2012) som kämpade mot sin cancer i 8 månader, men som nu är en ängel bland våra andra änglar. Victors mamma skriver också i sin blogg om historien, bloggen hittar ni här Varje dag kramar jag mitt levande barn hårt och talar om hur mycket jag älskar honom, men efter dessa historier kramar jag honom ännu mer och ännu hårdare och älskar honom ännu mer....om det nu är möjligt.

På Facebook finns sedan en längre tid tillbaka en grupp som verkar för att det ska komma nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser. Denna grupp är jag självklart med i! Den 12 september skickade initiativtagarna ett öppet brev till socialminister Göran Hägglund och socialstyrelsen. Där man kräver att det ska upprättas nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser. I brevet finns också många rörande historier om familjer som mist sina barn. Mammor som har blivit beskyllda för onödig oro, mammor som fått fel information, mammor som inte blivit tagna på allvar fastän känsla av att något inte står rätt till har funnits under en längre tid. Brevet kan ni läsa i sin helhet här Anne som är en av initiativtagarna har också samlat allt material på sin blogg, den hittar ni här Svar från Socialstyrelsen på det öppna brevet! Socialstyrelsen (SoS) har sedan hösten 2011 fått frågor avseende ett tiotal olika problemområden inom mödra- och förlossningsvården. Ett av områdena

Att gå i Spädbarnsfondens samtalsgrupp var något självklart för mig (oss) när vi hade förlorat vår Ängel. Jag ska inte säga att jag behövde övertala sambon till att följa med, men jag var nog ganska hård med att vi skulle gå och därmed anmälde jag oss direkt när det var dags. Första gången var riktigt nervöst. Men det är verkligen inget vi ångrar att vi deltog i. Vilket stöd vi alla har gett varandra genom varandras sorger. Att få prata med de som vet vad det handlar om. Som fått beskedet om att ens barn inte längre lever. De som vet hur det känns. Ett stöd som jag egentligen inte vet om vi hade klarat oss utan. Vänner för resten av livet.

Det skulle varit en varningssignal, men jag reagerade bara en kort stund över det. Reflekterade inte så mycket över att han inte hade rört sig där inne så som han brukade. I böckerna stod det, att i slutet av graviditeten så har barnet mindre plats i magen och därmed är det inte säkert att de rör sig lika mycket. Jag trodde på det, och trodde på att allt var bra. Att allt var som det skulle där inne den där helgen. Veckan efter skulle vara sista veckan på jobbet på ett helt år och jag hade sedan länge räknat ner dagarna. Efter ett långt och stort projekt så skulle jag äntligen få vara ledig! En hel helg försvann utan några rörelse. Och först på tisdagen kände jag en spark. Den stunden, den sekunden har etsats sig fast i mitt huvud för all framtid. Jag kommer ihåg vad jag hade på mig, hur det såg ut på jobbet, att M var praktikant hos oss, hur jag stod vid skrivbordet, att jag tog mig på magen där sparken kommit och log. Ja, jag minns nästan allt, i det där lilla ögonblic

Tankarna flyger och far som alltid... Har börjat fundera på ifall vi har gått vidare men inte glömt. Vi kommer aldrig att glömma, minns små detaljer, stunder, ögonblick... Månadsdagarna är inte längre lika jobbiga. Den dagen sveper förbi och man gör vanliga saker, handlar, städar, tar hand om familjen.... Ibland stannar man upp och tänker på honom, men det gör man ofta, nästan varje dag. Han finns ju för alltid i våra liv, är en del av vår familj. Så vi har nog gått vidare...hur man nu vet ifall man har gjort det?

Idag har vi varit på besök hos Storebror. Delade känslor. Besök som jag aldrig hade velat uppleva. Glädje och ro nu när vi är där. Han finns där det känner jag. - Vår Ängel han sitter i trädet, sa min älskade sambo idag. - Har du inte sett honom? frågar han mig. - Sitter han högst upp? frågar jag honom. - Nä han sitter längst ner, där grenarna delar sig. Han sitter där och dinglar med benen, säger min sambo. Åååh vad det är härligt med fantasin! Nu kommer jag alltid tänka på just det trädet, som trädet där vår Ängel sitter och ser på oss när vi hälsar på honom.¨ Tack älskling för att du håller fantasin och tron på anden av vår Ängel levande!

Fin tavla med fina ord. Jag tror bestämt att det är så, att vår Ängel är nära oss hela tiden, ser och hör, känner och vakar över oss. Det känns tryggt! Tankarna på en tavla har funnits länge och i helgen blev den äntligen färdig. Placerad i vårt sovrum, som kändes som den rätta platsen.

Egengjort blomsterhjärta med vita rosor, vit gerbera och annan vit blomma fick pryda minnesplatsen på kyrkogården en speciell dag som denna. Idag är det två år sedan vår förväntan hade förbytts till förtvivlan. Idag för två år sedan visste vi att vår älskade unge inte längre levde. Idag för två år sedan föddes han och när han kom ut var det stilla och tyst. Inget barnskrik, utan knäpptyst i rummet! Två år har gått fort men ändå så sakta. Förra året firades 1års-dagen stort, i år har det varit mer stillsamt. En tur till kyrkogården med blommor från mamma, pappa och lillebror samt från farmor och farfar. Imorgon kommer mormor och morfar med blommor och ljus. En liten nalle från farmor och farfar och en liten bil från mamma, pappa och lillebror Tyvärr var vädret inte riktig på vår sida så istället för ett besök i nöjesparken fick det bli en stor glass på stora glasscaféet. Du vår älskade Ängel är för evigt älskad och saknad. Vi minns dig med glädje öv

Jag har tidigare skrivit om att jag efter vår Ängel har förändrats som person, man är inte densamma. Och nu när jag har börjat jobba igen efter mammaledigheten märks det ännu mer. Tiden mellan vår Ängel och tills hans lillebror var en transportsträcka på jobbet. Jag gick dit och gjorde mitt jobb, så mycket mer orkade jag inte just då. Förväntningarna när jag nu började jobba efter mammaledigheten låg på en sådär lagom nivå. Men nu känns det som om det inte är någon medvind kvar, utan att jag har stött på motvind. Just nu är motivationen ganska låg och det känns rent ut sagt för j-vligt! Jag tycker om mitt jobb och har goa arbetskamrater, men motivationen finns inte där. Mina tankar går till att det snart är årsdag, två år sedan vi förlorade vår Ängel. Kan detta skapa den motvind jag befinner mig i? Nu förtiden uppdateras inte den här bloggen så ofta, jag hoppas dock att ni mina få trogna läsare håller ut och fortfarande kikar in emellanåt. Mina andra blogg www.livetsli

För någon vecka sedan surfade jag runt på Spädbarnsfondens hemsida och fick se en text om Sanna Nova Emilia som förlorade sin 15 månader gamla dotter helt plötsligt. Från att hennes dotter dansat runt i trädgården en varm sommarkväll till att några timmar senare inte längre leva. Hon gjorde den hemska upptäckten när hon skulle gå in och kolla till sin dotter i sängen innan hon själv skulle sova. Vilken smärta och sorg. Sanna Nova Emilia var med i Nyhetsmorgon på TV4, se hela intervjun här

Igår var det ett år sedan vi fick revansch på livet. Förra året kl. 20.15 kom vår guldklimp till oss. I helgen firades han av farmor och farfar och mormor och morfar. Själva födelsedagen igår firades med morgonmys, majskrok och första paketet i sängen. På kvällen var det mer paketöppning även från kära L, provsmakning av glass för första gången som han tyckte var riktigt kallt :) Tänk att ett år har gått så fort. Ett år fyllt av lycka, revansch och tröst.

Idag har vi varit och gjort Påskfint hos vår Ängel. Fastän man tänker på honom så mycket blir det så mycket mer verkligt när man är där. En berg-o-dalbana med känslor snurrar runt inombords. Vår Ängel har fått två nya änglakompisar, en liten tjej och en liten kille. De ligger där tillsammans allihop. Världen är riktigt orättvis!!!

Efter att ha varit mammaledig i ett år med Lilleman, så var det i måndags dags för mig att börja jobba igen. Något som jag var orolig för. Skulle det kännas bra eller bara som en enda lång transportsträcka igen. Månaderna på jobbet som följde efter vår Ängel var en lång kamp, jag gick runt som i ett vakum och bara det nödvändigaste blev gjort. Jag orkade inte mer än det. Det var en tomhet inombords och inte så mycket glädje eller lätthet som jag tidigare känt för mitt jobb. När jag nu skulle börja jobba undrade jag om samma känslor skulle infinna sig. Men efter att ha jobbat fyra dagar så verkar det inte som det. Däremot går det inte att komma ifrån att jag är en helt annan person nu än vad jag var innan vår Ängel. Jag är någon annan , en person som jag inte riktigt känner igen och som jag måste bekanta mig med. På jobbet är jag fortfarande en bra bit nere i det djupa hål som finns efter vår Ängel. Jag måste ta mig upp och jag vet hur, men vägen upp är lång och jag vet i

"Vi försökte lära dig om livet Men det var du som lärde oss att uppskatta det" Trots att vi aldrig fick chansen att lära dig om livet vår Ängel så lärde du oss sannerligen att uppskatta det som vi aldrig har gjort förut. Tack för denna smärtsamma men väldigt viktiga läxa. Detta härliga "citat" hittade jag på en gammal klasskompis facebook-sida. Så glad jag är för detta. Tack C.

Ikväll är det stjärnklart. Jag kan se dig och din stjärna där uppe. Det är den som lyser starkast. Även om jag inte vet om det är exakt den stjärnan så tror jag på det och det ger mig tröst i tankarna på dig. Jag tänker på dig ofta och saknar dig så oerhört. Månaderna går fort fram, tänk att snart är det två år sedan. Två år av total saknad men lycka över att din lillebror kom till oss. En liten kille som är så lik dig till utseendet. Jag tror att ni hade varit riktigt syskonlika utseendemässigt men totalt olika i personligheterna. Alla dessa tankar ger mig tröst i denna sorg som är oändlig.

När jag läser i Mia Törnbloms nya bok och om kapitlet som handlar om sorg, så tänker jag genast på dig. Du är min stora sorg i livet. Det svarta hålet i mitt hjärta. Den som för alltid fattas i vår familj. Sorg över att du inte fick leva och uppleva allt det fantastiska i livet. Det är både glädjefyllt och gör en aningens ont i att se lillebror upptäcka världen nu. Hur hade du upptäckt världen? Det går inte att inte sluta undra.

Tiden går alldeles för fort. Idag var vi hos vår Ängel och tände ljus. Det var inte förrän vi åkte hem som jag såg vilket datum det är idag, den 5:e. Idag skulle han ha varit 20 månader. Tänk vad "fort" det har gått. Nu sitter vi med hans lillebror, ett levande barn i vår famn. På gott så upptar lillebror all vår tid, men i våra tankar finns för alltid vår Ängel.

Min älskade Ängel Du är för alltid älskad och aldrig glömd.

Månaderna efter att vi hade förlorat vår Ängel så betydde just Änglar allt för mig. De var och är mitt hopp om att han någonstans finns kvar och ser oss. Änglar (i olika former) kan väcka känslor inom mig. Precis just som idag. Känslor och tankar på vår alldeles egna Ängel.

Jag älskar verkligen vår väns uttryck "revansch på livet". Och 2011 var året då vi båda och många andra fick just detta. Det var året då våra Änglar fick efterlängtade syskon. Det var året då vi äntligen fick levande barn. Det var året då vi fick glädje i vårt liv igen. Någon mer sammanfattning av året behövs inte tycker jag. Att ha fått ett levande barn räcker, mer behöver man inte uppleva under året... ...det var ju och är den TOTALA LYCKAN! Tack snälla underbara U för att du myntade uttrycket som säger så mycket!