Tankar av en Änglamamma

Livet blev annorlunda men så också jag. Att vara samma person då som innan är för mig omöjligt. Man säger att "det som inte dödar det härdar". Men den här "härdningen" hade jag kunnat vara utan. En spricka kommer för alltid att finnas där inne. Den syns inte från utsidan, men på insidan är den verklig. En reva, ett sår som ibland blöder öppet, som aldrig kommer läka. Det där såret påverkar resten av livet, i många stunder. Nu måste jag bara lära mig att veta hur jag ska leva med det. Vad gör man med sår som aldrig läker?

Jag pendlar mellan total lycka över vår lilla familj som vi skapat och den oändliga sorgen som det innebär att för alltid vara en för lite i familjen. Efter 4,5 år vet jag fortfarande inte hur jag ska handskas med dessa känslor. Hur lär man sig att hantera dem? Ellr kommer det för evigt kännas så här? Sorgen och känslorna ligger mer än ofta utanpå hjärtat. Alltid nära till gråt. Ett tag nu har min sårbarhet varit större än någonsin. Minsta lilla rispa på ytan kan slita mig itu. Skör och krossbar som glas.

Mitt barn är dött. En erfarenhet jag hellre skulle vilja vara utan. Det är en avgrundsdjup sorg. Som aldrig tar slut. En tomhet. Ett stort hål. Som aldrig läker.

Du har kommit att uppta mina tankar mer och mer den senaste tiden. Jag grubblar och tänker på dig ofta. Det är samma frågor  som alltid: Vem skulle du varit? Varför orkade du inte hela vägen? Vart är du nu? Kan du se mig? Var det något som jag gjorde? Jag hoppas att du ser mig och ser min familj. Skyddar och vakar över oss. Såg du mig i flygplanet igår? Jag saknar dig så hjärtat brister. Det går i tusen bitar. Och jag skulle göra vad som helst för att få återuppleva de där timmarna med dig vid min sida. Hålet i mitt hjärta kommer aldrig läka. Det kommer för alltid var urgröpt, vara ett hål. Tankarna kommer och går, just nu är de starka och tar över. Det är jobbigt samtidigt som det är skönt. Lever mycket i nuet för att inte sjunka för djupt. Min sorg kommer för evigt finnas där för dig. Jag älskar dig!

Idag är det 4 år. 4 år sedan livet tog en ny vändning och livet fick en ny mening. Idag har vi firat med blommor, ballonger, ljus, glas och pannkakor. Det blev en hel del blommor, gjorde arrangemangen själv. Det är det där med att man vill att allt ska bli perfekt och precis som man själv vill ha det en sådan här dag.  Därför är det viktigt för mig att göra allt själv. Så när jag frågade i blomsteraffären hur mycket det skulle kosta att göra 2 arrangemang med blommor, så kände jag direkt att nä jag vill nog göra det själv. Så att jag får det som jag vill ha det! Det har varit mestadels vita blommor i föregående blomarrangemang. Men i år blev det även blåa blommor i. Är riktigt nöjd med blommorna Tankar och känslor är i ett enda virr-varv en dag som denna. Vem skulle han ha varit? Hur hade våra liv sett ut? Under kvällen har vi tittat på foton, lyssnat på hans låtar och bara tänkt tillbaka på den där dagen för...

                                    Det är med en ödmjukhet som jag varje gång besöker vår Ängel och som också är platsen för de andra änglarna. Från början var han själv där med alla tanter och farbröder, men nu blir det fler och fler i hans ålder eller yngre barn/vuxna som finns där med honom. Det är med sorg i hjärtat jag läser de olika minnesskyltarna. Levde i 28 år, levde i 10 år, levde i 8 dagar....död vid födelsen. Ni blir fler och fler, våra små änglar. Jag är ödmjuk inför döden och tar inget för givet.

I sorg testas vänskaper. Oj vad förvånad man blev. En del av de som man trodde ändå skulle förstå. De förstod inte och kommer aldrig att göra. Men de som förstod, ja de förstod verkligen. De grät med oss. De stöttade oss. Och skrattade med oss ( i de stunder då vi behövde det också) De höll oss i handen. Höll om hela oss. Det var vad vi behövde. Ni ska veta att ni har betytt oerhört mycket för oss i sorgen och förlusten som kom till oss. Ni är de sanna vännerna. Vänskaper har avbrutits och tagits avstånd ifrån. Andra har fördjupats och stärkts. Tack alla ni som förstod, förstår, stöttar och ger kärlek. All min kärlek vill jag ge åter till er!

Jag kommer aldrig att bli hel. Aldrig igen. Hålet kommer gapa tomt och fräta i mitt hjärta. där du skulle funnits. Ser du mig? Finns du här? För I am broken utan dig för evigt fattas en bit i mitt hjärta. Det var där du skulle växt.

Hur berättar man för andra att man har tre barn men att det bara är två stycken med oss här på jorden? Det är något som jag alltid funderar över när jag träffar nya människor och familj och barn kommer på tal. Han är en del av vår familj även om han inte är med oss. Så att berätta om honom känns alltid viktigt. Men för vem man berättar är något helt annat. Alla får inte veta och dessa är oftast ytliga bekanta eller bara flyktiga möten. Men hur gör man då? Jag har en tanke att jag alltid ska säga att jag har tre barn, två på jorden och ett i himlen. Något lättare uttryckt än att nämna ordet DÖD. Självklart blir det inte alltid så, och för oss som lever med det varje dag behövs egentligen ingen försköning av verkligheten. Efter att dessa ord är sagda blir det antingen helt tyst med sorgsna miner från de som fått veta och sedan inget mer eller tusen frågor. Jag föredrar tusen frågor och svarar och pratar gärna om det om de som lyssnar vill. Men det är sannerligen en balansgång. Och man f...

Sitter just nu och tittar på nya serien "Broadchurch" på TV4 och blir genast påmind om den stora sorgen i våra liv, vår Ängel. Ibland blir jag oerhört rädd att förlora någon mer. Jag vet vilken smärta det medför och det vill jag ALDRIG mer uppleva! Imorgon ska jag pussa och krama familjen ännu mer. Livet är verkligen en gåva. Ett ljus för vår Ängel på minste lillebroderns dop.

Genom en artikel på www.gp.se hittade jag en blogg som berör mig djupt. www.levamedsorg.blogspot.se Artikeln i GP handlar ett träd på kyrkogården som föräldrar har börjat smycka, då det står vid deras dotters grav. Kyrkogårdsbesökare hade klagat och vid ett besök av Noras mamma häromdagen blev hon tillsagd att rensa trädet. Trädet har smyckats med lyktor, leksaker och presenter från hennes kompisar som vakar över henne och håller henne sällskap. Och nu måste de rensa trädet. Lilla Nora drabbades av cancer när hon var 5 år, Wilms tumör. En cancerform där 9 av 10 blir friska, men inte Nora. 2011 förlorade hon kampen. Ett utdrag ur bloggen gick rakt in i mitt hjärta, speciellt de två näst sista raderna (läs nedan) Familjen har precis fått reda på att Nora har en förändring i njuren och blir inlagda på sjukhuset: "Vi skrivs in på akutens korttidsavdelning. Vi får rummet med Nalle Puh. Hon vill hellre ha rummet med Hello Kitty. Men det är redan upptaget. Jag ringer till en fin vän. -...

Ikväll är det stjärnklart. Jag kan se dig och din stjärna där uppe. Det är den som lyser starkast. Även om jag inte vet om det är exakt den stjärnan så tror jag på det och det ger mig tröst i tankarna på dig. Jag tänker på dig ofta och saknar dig så oerhört. Månaderna går fort fram, tänk att snart är det två år sedan. Två år av total saknad men lycka över att din lillebror kom till oss. En liten kille som är så lik dig till utseendet. Jag tror att ni hade varit riktigt syskonlika utseendemässigt men totalt olika i personligheterna. Alla dessa tankar ger mig tröst i denna sorg som är oändlig.