Tankar av en Änglamamma

                                         Hjälp till att rädda fler barn till livet! Stöd Barnuppropets kampanj! Så får fler barn chansen att springa barfota i gräset, göra sin första snöängel eller förväntansfullt vänta på tomten. Gå in på barnupprorets facebook sida här eller på deras blogg här för att läsa mer.

Det är klart att även små Änglar ska ha en julgran. "Pimpade" ljus av mig och lillebror får lysa upp i mörkret hos vår Ängel. Då vi var tvungna att sätta dit ljusen någon dag innan julafton så hoppas jag  att något av dem lyser även på julafton. Många tankar som vanligt runt jul på vad som kunde ha varit om han överlevt men också på vilka som troligen inte hade funnits här då. Smärtsamma tankar.

                                    Det är med en ödmjukhet som jag varje gång besöker vår Ängel och som också är platsen för de andra änglarna. Från början var han själv där med alla tanter och farbröder, men nu blir det fler och fler i hans ålder eller yngre barn/vuxna som finns där med honom. Det är med sorg i hjärtat jag läser de olika minnesskyltarna. Levde i 28 år, levde i 10 år, levde i 8 dagar....död vid födelsen. Ni blir fler och fler, våra små änglar. Jag är ödmjuk inför döden och tar inget för givet.

Igår tog vi en stund att minnas. Minnas vår förlust, sorg och saknad. Minnas vår Ängel som kom till oss för över 3 år sedan nu. I sedvanlig ordning höll Spädbarnsfonden minnesstund för Änglabarnen. Mycket folk (ca. 250 personer), alldeles för många. Så många ska inte behöva sitta där med tårarna rullande nerför kinderna i saknaden av en familjemedlem. Fin ljuständning, ett för varje Änglabarn (för de föräldrar som ville minnas lite extra) (foto lånat från L) Hela 91 st ljus tändes och brann för de liv som slocknat för tidigt. Efter minnesstunden åkte vi till kyrkogården för att tända ljus hos vår Ängel. Som vanligt vid denna helg var kyrkogården full av levande brinnande vackra ljus för de som saknas hos oss. Det är så underbart vackert. Du är för evigt älskad saknad och aldrig någonsin bortglömd!

Vi har inte på något sätt hållit vår Ängel och storebror hemlig eller undan för våra barn. Trots att han inte finns med oss är han för evigt en del av vår familj, en naturlig del av familjen. Varför ska vi hålla honom hemlig? Mellanbrodern känner nu till sin storebror väl och dekorerar gärna ljus när det är dags att besöka storebror. Likaså var det i helgen under All helgona helgen. Han satte sig helt enkelt själv ner och började dekorera ett ljus som han ville ta med upp till storebror och tända.

Tårarna trillar och rinner nedför min kind. Det är en bra påminnelse om att ta vara på livet och allt som det ger. Jag uppskattar livet mycket mer och kramar mina nära och kära extra mycket. Jag älskar er mer än vad ord kan beskriva.

Stöd Barnupproret på via deras hemsida eller på Facebook

Idag tänker vi extra mycket på vår och även andra små änglar. De som aldrig fick uppleva livet, lukta på blommorna eller skratta tills de kiknar. För att läsa mer om Pregnancy & Infant Loss Day klicka HÄR På facebook klicka HÄR First Candle Hittar tyvärr ingen sida på svenska.

I sorg testas vänskaper. Oj vad förvånad man blev. En del av de som man trodde ändå skulle förstå. De förstod inte och kommer aldrig att göra. Men de som förstod, ja de förstod verkligen. De grät med oss. De stöttade oss. Och skrattade med oss ( i de stunder då vi behövde det också) De höll oss i handen. Höll om hela oss. Det var vad vi behövde. Ni ska veta att ni har betytt oerhört mycket för oss i sorgen och förlusten som kom till oss. Ni är de sanna vännerna. Vänskaper har avbrutits och tagits avstånd ifrån. Andra har fördjupats och stärkts. Tack alla ni som förstod, förstår, stöttar och ger kärlek. All min kärlek vill jag ge åter till er!

Jag kommer aldrig att bli hel. Aldrig igen. Hålet kommer gapa tomt och fräta i mitt hjärta. där du skulle funnits. Ser du mig? Finns du här? För I am broken utan dig för evigt fattas en bit i mitt hjärta. Det var där du skulle växt.

Besök hos vår Ängel på kyrkogården idag. Storebror hade dekorerat dagens ljus. Allt från blommor till tomtar på.

DÖDEN Ett ord och en händelse som många fruktar, inte vill tänka på. Som när Harry Potter säger Voldemort. Men jag tänker på den ofta. Den är en del av vår vardag. Jag älskar mitt liv och är lycklig för min familj och att jag får dela livet med dem. Jag vill leva hela mitt liv med dem. Se mina levande barn växa upp och bli vuxna. Förverkliga drömmar och upptäcka. Älska och leva livet fullt ut. Men då döden är en del av vår vardag så funderar jag en del på vad som händer efteråt. I min fantasi kommer jag få träffa honom igen, vår Ängel och alla andra förstås. För mig finns det ett liv och en värld efter den här. Det hjälper mig att bearbeta och gå vidare tror jag. Skänker mig tröst och lugn. Så när det till slut är dags, så vill jag att det ska finnas en annan värld. En värld där du finns och väntar.

Tankarna och känslorna tar aldrig slut. De är en ständig påminnelse om vad vi har varit med om. Att det är någon som saknas i vår familj. Vi har en stol tom vid bordet. Och den kommer aldrig att fyllas. I hjärtat finns ett hål som bränner. Bränner inom mig. Det var där du skulle haft din plats. Då skulle inget hål har funnits.

Jag tror att vår Ängel skyddar oss och vakar över oss. Dikten här nedanför hittade jag i en barnbok.

När du kom till världen min älskling Var det tyst Endast skrik av min smärta Du var så vacker Så underbar Alldeles perfekt

Hur berättar man för andra att man har tre barn men att det bara är två stycken med oss här på jorden? Det är något som jag alltid funderar över när jag träffar nya människor och familj och barn kommer på tal. Han är en del av vår familj även om han inte är med oss. Så att berätta om honom känns alltid viktigt. Men för vem man berättar är något helt annat. Alla får inte veta och dessa är oftast ytliga bekanta eller bara flyktiga möten. Men hur gör man då? Jag har en tanke att jag alltid ska säga att jag har tre barn, två på jorden och ett i himlen. Något lättare uttryckt än att nämna ordet DÖD. Självklart blir det inte alltid så, och för oss som lever med det varje dag behövs egentligen ingen försköning av verkligheten. Efter att dessa ord är sagda blir det antingen helt tyst med sorgsna miner från de som fått veta och sedan inget mer eller tusen frågor. Jag föredrar tusen frågor och svarar och pratar gärna om det om de som lyssnar vill. Men det är sannerligen en balansgång. Och man f

Sitter just nu och tittar på nya serien "Broadchurch" på TV4 och blir genast påmind om den stora sorgen i våra liv, vår Ängel. Ibland blir jag oerhört rädd att förlora någon mer. Jag vet vilken smärta det medför och det vill jag ALDRIG mer uppleva! Imorgon ska jag pussa och krama familjen ännu mer. Livet är verkligen en gåva. Ett ljus för vår Ängel på minste lillebroderns dop.

Idag fick även vår Ängel en del av sommaren i form av snäckor från smultronstället i Falkenberg. Jag tror att han hade älskat att springa omkring på stranden, samla snäckor och bygga sandslott. Fantasierna ger som vanligt tröst i de annars så tunga besöken på kyrkogården

Alla mina barn är viktiga, både våra barn på jorden och vårt barn i himlen. Med vår erfarenhet i ryggsäcken har jag blivit mer än en "nojig" mamma. Oron och stressen över små saker och händelser har tagit sig till en helt ny nivå. Min familj är det viktigaste jag har och jag vet inte vad jag skulle vara utan dem. Jag älskar er!

Gå in på Barnuppropets Facebook sida ( www.facebook.com/barnuppropet ) och gilla den samt dela informationen om att minskade fosterrörelser inte är ok. Så kan fler barn räddas till livet!

Att mötas av förståelse och omtänksamhet inom vården är något som vi för det mesta har gjort och som jag ser som ett självklart bemötande från vårdpersonalen när du söker vård. Vad det än kan vara du söker för skall du inte avfärdas eller inte tas på allvar. När det gäller vår Ängel var det endast läkaren som gav oss beskedet som varken hade medkänsla, sympati eller ens tog sig tid att vara omtänksam, i övrigt fick vi ett "värdigt" bemötande från alla. Även i kommande graviditeter har vi mötts av förståelse för vår tidigare historia. När man då läser krönikan av Malin Roos på Expressen kan man för sitt liv inte förstå hur känslokalla och hjärtlösa en del personer inom vården är.  Är det för att skydda sig själva känslomässigt som de agerar så? Det är sjukt att läsa om att livet inte är värt mer än att om man inte kan överleva få hamna i en plåthink när man kommer ut i världen. Jag blir rädd och skräckslagen och tycker synd om de som får detta bemötande i

Sedan tidigare finns uppropet -Nationella riktlinjer för minskade fosterrörelse på Facebook. Två Änglamammor fick stor framgång efter att flera skrivit på uppropet och gillat deras sida på facebook (i dagsläget är det 2534 st som gillar denna sida). Ett upprop som fick stor spridning och uppmärksamhet i media. De skrev ett öppet brev till Socialstyrelsen och fick dem att lova att avsätta medel i år, 2013 för att sätta nya riktlinjer när det gäller minskade fosterrörelse och informationen kring detta till de som söker vård gällande just minskade fosterrörelser. Ett upprop som kan rädda liv! Sedan en kortare tid tillbaka finns Barnuppropet med egen sida på Facebook. Detta upprop startades av ett drabbat par som blivit Änglaföräldrar. Här tar man kontakt med mödravårdscentraler för att sätta upp affischer med information kring att minskade fosterrörelser inte är ok till blivande mammor. Man vill sprida informationen om att det inte är ok att det slutar sparka någon gån

I eftermiddags besökte vi storebror på kyrkogården. Inför besöket ville lillebror själv dekorera ett gravljus och ta med och tända. Vi har alltid "pimpat" våra gravljus med saker som klistermärken, sidenband, färglagda bilder mm. Det kändes väldigt kul idag när lillebror A gick och hämtade ett gravljus själv och ville dekorera det. Han börjar bli mer och mer medveten om allt och snart också om sin Änglabror. På kyrkogården står också ett stort träd och som min älskade sambo sa en gång så sitter vår Ängel i trädet på nedersta grenen och tittar på oss när vi hälsar på. En mycket fin tanke tycker jag. Så jag slänger alltid ett öga på trädet och tänker på honom lite extra.

Bilder från Spädbarnsfonden Västra Götaland Under en (mycket) blåsig söndag hade Spädbarnsfonden Västra Götaland sommaravslutning med familjepicknick och ballonguppsläpp till våra Änglar.

  Idag är det 3 år sedan vårt liv rasade samman. Det är 3 år sedan vi skulle blivit föräldrar för första gången. Vi blev föräldrar, men Änglaföräldrar.   Vår Ängel skulle idag har fyllt 3 år.   Det har varit en bra dag, trots en hel del tankar på hur livet kunde ha varit.   Kvällen tillbringade vi på kyrkogården med att fira vår Ängel. Vi försöker att göra saker som en 3 åring skulle ha gillat. I år blev det pizza och muffins.   Årets födelsedagsblomma skulle ha blivit änglavingar dekorerade med b.l.a  vita rosor och vit hortensia, men det blev mest likt ett hjärta. Men tycker att det blev riktigt bra!   Lillebror A har hjälpt till att dekorera gravljusen   Chokladcupcakes med frosting till efterrätt.   Denna fina lilla bukett i cupcake-form står hemma vid minnesplatsen, där ljuset nu brinner ikväll.     Ett födelsedagsljus finns naturligtvis på plats.

9 månader av oro och ångest är då äntligen över. Och i min famn ligger ännu ett nytt litet liv. Ju mer man tänker på förlossningen och dess slutskede så inser jag att tack vare barnmorskans professionella och snabba beslut, så räddade hon livet på vår tredje son. Utan snabb handling så hade vi kanske stått med ännu en livlös kropp i famnen. Men nu ligger han här i min famn och andas och mår bra. Och jag är så oerhört tacksam! Och så oerhört förundrad över att det ännu en gång har gått bra. Det finns ju så mycket som kan hända... Tack underbara A för att du räddade livet på vårt nyaste mirakel. Jag är dig för evigt tacksam!

Förra tisdagen kom vårt nya mirakel till oss. En stor lillebror. Efter ett dramatiskt intågande i denna värld mår vi nu bra och njuter av att ha lyckan att ha fått ännu ett levande barn i vår familj.

Nu kan jag ärligt säga att oron har tagit över. Varje dag upptar det mina tankar. Rör det sig som vanligt? Och som jag och en vän pratade om, när vet man att det rör sig för lite och man måste åka och kolla? Man måste vara steget före. Det är en balansgång för att inte bli helt "koko" i bollen. Inte för mycket att göra, måste vila, får inte bli nonchalant. Inte för lite att göra, risken för att bli helt "koko" i bollen är då avsevärt större än annars. Nu vill jag bara att det ska vara över.

Idag är det två år sedan vi fick revansch på livet. Då kom vårt mirakel och världens bäste son till oss och gav oss hopp om livet igen. Stort grattis älskade unge! Jag älskar dig!

Att bära på den där oron är en daglig plåga. Just nu är vi inne i v.38 och ju längre vi kommer, desto mer oro känner jag. Så jag tror jag vet redan idag vad mitt beslut kommer bli på måndag om de säger att allt ser "grönt" ut. Jag skulle kunna göra nästa vad som helst för att slippa känna oron och istället ha en levande bebis i mina armar och veta att det har gått bra så långt. Som jag har sagt tidigare så äter den upp mig. Och snart finns det inget kvar av mig...

Jag minns väl vad vår läkare sa efter att vår Ängel obducerats. Man såg att han hade varit stressad då han hade bajsat i fostervattnet och att sådant kan hända bara man själv är stressad av att stå i kön på Ica. I nästa graviditet tog jag dessa ord på stort allvar och minimerade alla måsten i livet. På jobbet gjorde jag bara det jag var tvungen till och hemma vilade jag mycket. Denna gången tänker jag också på att ta bort det som verkligen inte måste göras, för att vara så stressfri som möjligt. Men det är svårt, det är så mycket man vill göra. Försöker tänka på Kap Verdianernas förhållningssätt till livet, No stress. Imorgon är sista dagen på jobbet och jag försöker prioritera det som är viktigt. No stress! Med mina erfarenheter så vet jag att stress kan vara fara för livet redan innan du hunnit börja ditt liv på riktigt.

Vad väljer man att säga? Är det av egen bekvämlighet eller med tanke på andras eventuella reaktioner? Jag vill aldrig förneka, för han där uppe bland molnen finns i mina tankar varje dag. Men att välja vem som får ta del av det är mitt val. Så beroende på vem jag har framför mig så väljer jag siffra. Idag har jag 2 men om några veckor hoppas jag att jag har 3.

Dagens besök hos BM resulterade i mycket tankar och att jag blev lite förbannad. Allt såg bra ut för lilla Bebba. Men SF-måttet pekade ngt uppåt från sin kurva. Med tanke på Vår Ängels raketkurva i hans sista levnadsvecka ( läs tidigare inlägg om detta här ) så var jag tvungen att fråga om hur kurvan ska se ut. Bebbas kurva var helt normal. Men... Om kurvan helt plötsligt skjuter i höjden, säg en sådär 45 graders vinkel uppåt, skall BM ringa och rådfråga sjukhuset och att man får åka dit för vidare undersökningar. Detta gjordes inte i vårt fall år 2010. Vår BM då fick oss att tro att detta inte var något att oroa sig för. Man litade ju på henne. Så jag åkte hem. Men vecka efter så levde han inte längre. Jag tror till viss del att om vi hade fått åka till sjukhuset redan då så hade han kanske levt idag.

Vågar inte ta något för givet. Försöker ta varje dag som den kommer, var sysselsatt men inte för sysselsatt så att jag blir nonchalant och inte tänker på rörelserna. Bebisen där inne har ju ett mönster, vilken tid på dygnet den rör sig. Men vissa dagar stämmer det inte alls, och då kommer den som ett brev på posten. Den där ORON. Vill hoppas ordentligt, men vågar inte fullt ut. Det tar på både kropp och knopp att känslorna åker berg-o-dalbana varje dag. En trött kropp med oro i. Längtar tills det hela är över och med förhoppning om ett lyckligt slut.

Det finns många saker i denna graviditeten som är slående lika vår första graviditet som inte resulterade i ett levande barn utan i en ängel. Barnets rörelse i magen, tankarna, nedräkningen tills man går hem, hur skönt det ska bli och även litegrann hur jobbsituationen är. Det skrämmer mig!

Genom en artikel på www.gp.se hittade jag en blogg som berör mig djupt. www.levamedsorg.blogspot.se Artikeln i GP handlar ett träd på kyrkogården som föräldrar har börjat smycka, då det står vid deras dotters grav. Kyrkogårdsbesökare hade klagat och vid ett besök av Noras mamma häromdagen blev hon tillsagd att rensa trädet. Trädet har smyckats med lyktor, leksaker och presenter från hennes kompisar som vakar över henne och håller henne sällskap. Och nu måste de rensa trädet. Lilla Nora drabbades av cancer när hon var 5 år, Wilms tumör. En cancerform där 9 av 10 blir friska, men inte Nora. 2011 förlorade hon kampen. Ett utdrag ur bloggen gick rakt in i mitt hjärta, speciellt de två näst sista raderna (läs nedan) Familjen har precis fått reda på att Nora har en förändring i njuren och blir inlagda på sjukhuset: "Vi skrivs in på akutens korttidsavdelning. Vi får rummet med Nalle Puh. Hon vill hellre ha rummet med Hello Kitty. Men det är redan upptaget. Jag ringer till en fin vän. -

För alltid en för lite. Du fattas varje dag.

Det underbart att vara gravid, få känna när bebisen sparkar och veta att där inne finns en människa, en liten person. På samma gång är det ett helvete, men känslor och framför allt oro som åker berg-o-dalbana i tankarna när som helst. Dagens besök hos läkaren gick ok, men inget definitivt. TUL kan bokas och likaså igångsättning, men helst inte innan 1 maj. Herregud! Hoppas verkligen att jag inte behöver gå över en dag efter 23:e april, för till 1 maj tänker jag inte vänta. Vi vet att allt fortfarande kan hända, Det är först när bebisen är ute, fullt frisk som jag till viss del kan slappna av. Sedan kommer ju andra oroskänslor.

Lillebror på väg till Storebror med ett nyårsljus Att åka till Storebror på kyrkogården är något som vi gör regelbundet, och definitivt vid högtidsdagar som nu vid jul och nyår. Vi tänder ljus och ibland har vi även med oss en blomma. Att pynta ljusen är något som vi gjort från dag ett, något som gör dem mer speciella för just vår Ängel. Blommor och ljus inför julafton.