Motvind/Medvind

Jag har tidigare skrivit om att jag efter vår Ängel har förändrats som person, man är inte densamma.

Och nu när jag har börjat jobba igen efter mammaledigheten märks det ännu mer.
Tiden mellan vår Ängel och tills hans lillebror var en transportsträcka på jobbet.
Jag gick dit och gjorde mitt jobb, så mycket mer orkade jag inte just då.

Förväntningarna när jag nu började jobba efter mammaledigheten låg på en sådär lagom nivå.

Men nu känns det som om det inte är någon medvind kvar, utan att jag har stött på motvind.
Just nu är motivationen ganska låg och det känns rent ut sagt för j-vligt!
Jag tycker om mitt jobb och har goa arbetskamrater, men motivationen finns inte där.

Mina tankar går till att det snart är årsdag, två år sedan vi förlorade vår Ängel.
Kan detta skapa den motvind jag befinner mig i?


Nu förtiden uppdateras inte den här bloggen så ofta, jag hoppas dock att ni mina få trogna läsare håller ut och fortfarande kikar in emellanåt.
Mina andra blogg www.livetslillaunderbara.blogspot.com uppdateras desto oftare, tar er gärna en titt där.

Sanna Nova Emilia

För någon vecka sedan surfade jag runt på Spädbarnsfondens hemsida och fick se en text om Sanna Nova Emilia som förlorade sin 15 månader gamla dotter helt plötsligt.
Från att hennes dotter dansat runt i trädgården en varm sommarkväll till att några timmar senare inte längre leva.
Hon gjorde den hemska upptäckten när hon skulle gå in och kolla till sin dotter i sängen innan hon själv skulle sova.

Vilken smärta och sorg.

Sanna Nova Emilia var med i Nyhetsmorgon på TV4, se hela intervjun här

Ett år efter revanschen!

Igår var det ett år sedan vi fick revansch på livet.
Förra året kl. 20.15 kom vår guldklimp till oss.

I helgen firades han av farmor och farfar och mormor och morfar.
Själva födelsedagen igår firades med morgonmys, majskrok och första paketet i sängen.
På kvällen var det mer paketöppning även från kära L, provsmakning av glass för första gången som han tyckte var riktigt kallt :)

Tänk att ett år har gått så fort.
Ett år fyllt av lycka, revansch och tröst.

Påsk

Idag har vi varit och gjort Påskfint hos vår Ängel.

Fastän man tänker på honom så mycket blir det så mycket mer verkligt när man är där.
En berg-o-dalbana med känslor snurrar runt inombords.

Vår Ängel har fått två nya änglakompisar, en liten tjej och en liten kille.
De ligger där tillsammans allihop.

Världen är riktigt orättvis!!!

Någon annan?

Efter att ha varit mammaledig i ett år med Lilleman, så var det i måndags dags för mig att börja jobba igen.
Något som jag var orolig för.
Skulle det kännas bra eller bara som en enda lång transportsträcka igen.

Månaderna på jobbet som följde efter vår Ängel var en lång kamp, jag gick runt som i ett vakum och bara det nödvändigaste blev gjort.
Jag orkade inte mer än det.
Det var en tomhet inombords och inte så mycket glädje eller lätthet som jag tidigare känt för mitt jobb.

När jag nu skulle börja jobba undrade jag om samma känslor skulle infinna sig.

Men efter att ha jobbat fyra dagar så verkar det inte som det.
Däremot går det inte att komma ifrån att jag är en helt annan person nu än vad jag var innan vår Ängel.
Jag är någon annan, en person som jag inte riktigt känner igen och som jag måste bekanta mig med.

På jobbet är jag fortfarande en bra bit nere i det djupa hål som finns efter vår Ängel.
Jag måste ta mig upp och jag vet hur, men vägen upp är lång och jag vet inte om jag orkar.
Trots att jag måste.

Samma lätthet för mitt jobb finns fortfarande inte och jag tror minsann inte att det någonsin kommer komma tillbaka.

Så vem är hon som går till jobbet varje dag?

Att uppskatta

"Vi försökte lära dig om livet
Men det var du som lärde oss att uppskatta det"

Trots att vi aldrig fick chansen att lära dig om livet vår Ängel
så lärde du oss sannerligen att uppskatta det som vi aldrig har gjort förut.

Tack för denna smärtsamma men väldigt viktiga läxa.


Detta härliga "citat" hittade jag på en gammal klasskompis facebook-sida.
Så glad jag är för detta.
Tack C.

Stjärnklart!

Ikväll är det stjärnklart.
Jag kan se dig och din stjärna där uppe.
Det är den som lyser starkast.

Även om jag inte vet om det är exakt den stjärnan så tror jag på det och det ger mig tröst i tankarna på dig.

Jag tänker på dig ofta och saknar dig så oerhört.
Månaderna går fort fram,
tänk att snart är det två år sedan.
Två år av total saknad men lycka över att din lillebror kom till oss.
En liten kille som är så lik dig till utseendet.
Jag tror att ni hade varit riktigt syskonlika utseendemässigt men totalt olika i personligheterna.

Alla dessa tankar ger mig tröst i denna sorg som är oändlig.