Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Vad händer sen?

Vad händerefter att man har tagitavsked, kommithem tomhänta, gråtit tillsammans, begravt sitt barn, fått svar på varför, fortsatta samtal med kurator, uppföljningarhos läkare???
Till sommarenhar det gått 8 år sedan livet slets itu pånågra minuter. Trots att närman var mitt i den värsta sorgen, som man aldrig trodde skulle bli mindre, så har livet fortsatt.
Människan drivs av överlevnad, hoppet ör det sista som överger en brukar man ju säga. Och det är justdet där hoppet som jag tror gör att man överlever och att livet på något sätt, i någon form fortsätter.  Den närmastetiden efter, läste jag mycket om att just förlora barn och i någon av texterna så stod det att det kan ta upp till två år att komma tillbaka. 

Sorgen finns alltid där men ändras med tiden. Fortfarande kan tårarna komma (när man minst anar det), sorgen och döden är närmare och tårarna kan trilla lättare än innan.
Att förändrassom person tror jag ör oundvikligt. Jag kan sakna personenjag varinnan men samtidigttror jag a…
Nya inlägg

Att kämpa för livet

Att driva och lyfta frågan om plötslig spädbarnsdöd är oerhört viktigt.
Färre måste drabbas, helst inga alls.

Att begrava sitt/sina barn är totalt onaturligt, och inget man ska behöva genomlida.

Några som kämpar för att antalet dödfödda barn ska minska är Björn och Josefin Jadeblom som driver Barnupproret. De förlorade sitt fjärde barn och har sedan 2013 drivit denna fråga oavbrutet, om minskade fosterrörelse och stötta de som drabbats.

De vågar berätta, de vågar driva och de vågar bryta tystnaden.
Jag bugar för dem och deras osinnliga kraft att orka kämpa för att fler barn ska få liv.

Vill du läsa mer om dem kan du göra det på Barnupprorets hemsida  eller på deras Facebooksida

Änglajul

Något som har blivit en "hang-up" för mig sedan vår Ängel, är just änglar.  Änglar och änglavingar i nästan alla dess former.  Det som jag har märkt är att änglar oftast porträtteras som flickor med klänning. Och då vår Ängel är en pojke så vill jag ju självklart ha en pojkängel om jag ska köpa något med änglar på. 
Dessa fina julgranskulor hittade jag för några år sedan, älskar dem! De är av plast och därav håller de väldigt bra i flera år, ingen risk att de går sönder om de trillar ner från grankvistarna.
Adventspyntat i helgen, så nu är stakar, stjärnor och ljus framme.  I år tror jag att jag kommer gå all-in och kanske dyker det upp lite mer juligt inom kort. 



En annan jag

Livet blev annorlunda men så också jag.
Att vara samma person då som innan är för mig omöjligt.
Man säger att "det som inte dödar det härdar".
Men den här "härdningen" hade jag kunnat vara utan.

En spricka kommer för alltid att finnas där inne.
Den syns inte från utsidan, men på insidan är den verklig.
En reva, ett sår som ibland blöder öppet, som aldrig kommer läka.

Det där såret påverkar resten av livet, i många stunder.
Nu måste jag bara lära mig att veta hur jag ska leva med det.
Vad gör man med sår som aldrig läker?

Dags att komma tillbaka

Att vara Änglamamma är man för livet.
Tankarna finns för alltid med en.
Men någonstans rullar livet på och fortsätter mitt i denna oändliga och livslånga sorg.

Och idag med två barn på jorden som kräver all uppmärksamhet är det minst sagt fullt upp.

Den här bloggen var från början tänkt att vara ett andningshål i början av vår sorg.
Men bloggen levde i fyra år efter att vi drabbats. Efter dessa fyra år så hade vi alltså två barn på jorden.
Nu är det hela tre år sedan jag senast skrev ett inlägg. Men har på senaste tiden känt ett behov av att återuppta mitt andningshål.

Detta är en början och jag hoppas att inläggen kommer blir fler med tiden.
Bloggen ska blandas med allt som (vårt) livet innehåller, glädje, sorg och småbarnsår.

God läsning!




God jul vår Ängel

Då de senaste veckorna till viss del varit fyllda av tankar på vår Ängel så var dagens besök svårare än vanligt. Som alltid undrar man vem han skulle varit och hur han skulle sett ut.
Till sommaren är det 5 år sedan han kom och försvann. Kan inte fatta att det har gått så lång tid.
God Jul vår Ängel! Du är för evigt älskad och saknad.

Alltid nära till gråt

Jag pendlar mellan total lycka över vår lilla familj som vi skapat och den oändliga sorgen som det innebär att för alltid vara en för lite i familjen.
Efter 4,5 år vet jag fortfarande inte hur jag ska handskas med dessa känslor. Hur lär man sig att hantera dem? Ellr kommer det för evigt kännas så här?
Sorgen och känslorna ligger mer än ofta utanpå hjärtat. Alltid nära till gråt.
Ett tag nu har min sårbarhet varit större än någonsin. Minsta lilla rispa på ytan kan slita mig itu. Skör och krossbar som glas.