Tankar av en Änglamamma

Jag pendlar mellan total lycka över vår lilla familj som vi skapat och den oändliga sorgen som det innebär att för alltid vara en för lite i familjen. Efter 4,5 år vet jag fortfarande inte hur jag ska handskas med dessa känslor. Hur lär man sig att hantera dem? Ellr kommer det för evigt kännas så här? Sorgen och känslorna ligger mer än ofta utanpå hjärtat. Alltid nära till gråt. Ett tag nu har min sårbarhet varit större än någonsin. Minsta lilla rispa på ytan kan slita mig itu. Skör och krossbar som glas.

Man brukar säga att åren går fort. Och det kan man verkligen säga. I år är det fyra år sedan vi förlorade vår Ängel. En sorg och ett hål i hjärtat som aldrig läker. Men på något sätt landar man till slut i sin sorg, den blir en del av vardagen. Och det är precis vad vi har gjort. Sorgen kommer vi för alltid att leva med. Men att känna sig trygg i den och kunna prata om den är också ett steg i sorgeprocessen. Vi har landat med båda fötterna på jorden och idag kan vi prata om sorgen, känslorna och upplevelsen om att bli Änglaförälder. Det kommer aldrig mer att bli några rosa "fluffiga" moln, vi har fått erfara något av det värsta. Vi har lärt oss av vår erfarenhet och tagit oss en bit på väg i sorgen. Ingens sorg är den andra lik, alla hanterar och lever genom den på olika sätt. Men för oss känns den hanterbar nu.

Bild från Barnupproret Barnupproret tar som alltid upp viktiga ämnen och frågeställningar. Denna gång: "Kan man prata om döden?" Och visst kan man det. För många som inte har haft det så nära eller så oväntat kan det nog många gånger vara svårt. Men för oss som upplevt det oväntat och plötsligt, blir det till en del av livet. Vi lever med döden i vardagen. För oss känns det naturligt. Och idag har jag just gjort detta, pratat om döden. Denna gång med mina kollegor. Många tror oftast att man har svårt att prata om det, men oftast är det självläkande (fortfarande efter 4 år) att prata om det. Även om ögonen ändå fylls med tårar. Så fortsätt, fortsätt våga, våga prata om döden. Det kommer vi göra.

Lånar finaste texten från E om att vara änglaförälder och tankarna kring detta. Besök gärna hennes hemsida HÄR "En del av mig sörjer att jag inte längre är den jag var innan. En annan del av mig är tacksam över att jag kan se mig själv mer som jag är och därmed göra klokare livsval. En del av mig sörjer alla de vänner som försvann när det var som dj upast i sorgen men även de som försvann längs vägen många år efteråt av olika skäl. En annan del av mig är glad för de mer klokare och innerligare få vännerna jag har kvar eller som tillkommit. En del av mig sörjer att min ork, min handlingskraft, mitt minne, min koncentration och min energi aldrig mer blir densamma. En annan del av mig talar om för mig att jag har blivit bättre på att prioritera och satsa på få saker att förverkliga än att slösa bort energi i onödan. En del av mig sörjer att jag numera är som porslin, stark och skör på samma gång. En annan del av mig känner att dessa insikter i mitt inre vill jag...

                                    Det är med en ödmjukhet som jag varje gång besöker vår Ängel och som också är platsen för de andra änglarna. Från början var han själv där med alla tanter och farbröder, men nu blir det fler och fler i hans ålder eller yngre barn/vuxna som finns där med honom. Det är med sorg i hjärtat jag läser de olika minnesskyltarna. Levde i 28 år, levde i 10 år, levde i 8 dagar....död vid födelsen. Ni blir fler och fler, våra små änglar. Jag är ödmjuk inför döden och tar inget för givet.

Igår tog vi en stund att minnas. Minnas vår förlust, sorg och saknad. Minnas vår Ängel som kom till oss för över 3 år sedan nu. I sedvanlig ordning höll Spädbarnsfonden minnesstund för Änglabarnen. Mycket folk (ca. 250 personer), alldeles för många. Så många ska inte behöva sitta där med tårarna rullande nerför kinderna i saknaden av en familjemedlem. Fin ljuständning, ett för varje Änglabarn (för de föräldrar som ville minnas lite extra) (foto lånat från L) Hela 91 st ljus tändes och brann för de liv som slocknat för tidigt. Efter minnesstunden åkte vi till kyrkogården för att tända ljus hos vår Ängel. Som vanligt vid denna helg var kyrkogården full av levande brinnande vackra ljus för de som saknas hos oss. Det är så underbart vackert. Du är för evigt älskad saknad och aldrig någonsin bortglömd!

Tårarna trillar och rinner nedför min kind. Det är en bra påminnelse om att ta vara på livet och allt som det ger. Jag uppskattar livet mycket mer och kramar mina nära och kära extra mycket. Jag älskar er mer än vad ord kan beskriva.

Idag tänker vi extra mycket på vår och även andra små änglar. De som aldrig fick uppleva livet, lukta på blommorna eller skratta tills de kiknar. För att läsa mer om Pregnancy & Infant Loss Day klicka HÄR På facebook klicka HÄR First Candle Hittar tyvärr ingen sida på svenska.

I sorg testas vänskaper. Oj vad förvånad man blev. En del av de som man trodde ändå skulle förstå. De förstod inte och kommer aldrig att göra. Men de som förstod, ja de förstod verkligen. De grät med oss. De stöttade oss. Och skrattade med oss ( i de stunder då vi behövde det också) De höll oss i handen. Höll om hela oss. Det var vad vi behövde. Ni ska veta att ni har betytt oerhört mycket för oss i sorgen och förlusten som kom till oss. Ni är de sanna vännerna. Vänskaper har avbrutits och tagits avstånd ifrån. Andra har fördjupats och stärkts. Tack alla ni som förstod, förstår, stöttar och ger kärlek. All min kärlek vill jag ge åter till er!

Jag kommer aldrig att bli hel. Aldrig igen. Hålet kommer gapa tomt och fräta i mitt hjärta. där du skulle funnits. Ser du mig? Finns du här? För I am broken utan dig för evigt fattas en bit i mitt hjärta. Det var där du skulle växt.

Tankarna och känslorna tar aldrig slut. De är en ständig påminnelse om vad vi har varit med om. Att det är någon som saknas i vår familj. Vi har en stol tom vid bordet. Och den kommer aldrig att fyllas. I hjärtat finns ett hål som bränner. Bränner inom mig. Det var där du skulle haft din plats. Då skulle inget hål har funnits.

När du kom till världen min älskling Var det tyst Endast skrik av min smärta Du var så vacker Så underbar Alldeles perfekt

Hur berättar man för andra att man har tre barn men att det bara är två stycken med oss här på jorden? Det är något som jag alltid funderar över när jag träffar nya människor och familj och barn kommer på tal. Han är en del av vår familj även om han inte är med oss. Så att berätta om honom känns alltid viktigt. Men för vem man berättar är något helt annat. Alla får inte veta och dessa är oftast ytliga bekanta eller bara flyktiga möten. Men hur gör man då? Jag har en tanke att jag alltid ska säga att jag har tre barn, två på jorden och ett i himlen. Något lättare uttryckt än att nämna ordet DÖD. Självklart blir det inte alltid så, och för oss som lever med det varje dag behövs egentligen ingen försköning av verkligheten. Efter att dessa ord är sagda blir det antingen helt tyst med sorgsna miner från de som fått veta och sedan inget mer eller tusen frågor. Jag föredrar tusen frågor och svarar och pratar gärna om det om de som lyssnar vill. Men det är sannerligen en balansgång. Och man f...

Sitter just nu och tittar på nya serien "Broadchurch" på TV4 och blir genast påmind om den stora sorgen i våra liv, vår Ängel. Ibland blir jag oerhört rädd att förlora någon mer. Jag vet vilken smärta det medför och det vill jag ALDRIG mer uppleva! Imorgon ska jag pussa och krama familjen ännu mer. Livet är verkligen en gåva. Ett ljus för vår Ängel på minste lillebroderns dop.

Nu kan jag ärligt säga att oron har tagit över. Varje dag upptar det mina tankar. Rör det sig som vanligt? Och som jag och en vän pratade om, när vet man att det rör sig för lite och man måste åka och kolla? Man måste vara steget före. Det är en balansgång för att inte bli helt "koko" i bollen. Inte för mycket att göra, måste vila, får inte bli nonchalant. Inte för lite att göra, risken för att bli helt "koko" i bollen är då avsevärt större än annars. Nu vill jag bara att det ska vara över.

Att bära på den där oron är en daglig plåga. Just nu är vi inne i v.38 och ju längre vi kommer, desto mer oro känner jag. Så jag tror jag vet redan idag vad mitt beslut kommer bli på måndag om de säger att allt ser "grönt" ut. Jag skulle kunna göra nästa vad som helst för att slippa känna oron och istället ha en levande bebis i mina armar och veta att det har gått bra så långt. Som jag har sagt tidigare så äter den upp mig. Och snart finns det inget kvar av mig...

Jag minns väl vad vår läkare sa efter att vår Ängel obducerats. Man såg att han hade varit stressad då han hade bajsat i fostervattnet och att sådant kan hända bara man själv är stressad av att stå i kön på Ica. I nästa graviditet tog jag dessa ord på stort allvar och minimerade alla måsten i livet. På jobbet gjorde jag bara det jag var tvungen till och hemma vilade jag mycket. Denna gången tänker jag också på att ta bort det som verkligen inte måste göras, för att vara så stressfri som möjligt. Men det är svårt, det är så mycket man vill göra. Försöker tänka på Kap Verdianernas förhållningssätt till livet, No stress. Imorgon är sista dagen på jobbet och jag försöker prioritera det som är viktigt. No stress! Med mina erfarenheter så vet jag att stress kan vara fara för livet redan innan du hunnit börja ditt liv på riktigt.

Vågar inte ta något för givet. Försöker ta varje dag som den kommer, var sysselsatt men inte för sysselsatt så att jag blir nonchalant och inte tänker på rörelserna. Bebisen där inne har ju ett mönster, vilken tid på dygnet den rör sig. Men vissa dagar stämmer det inte alls, och då kommer den som ett brev på posten. Den där ORON. Vill hoppas ordentligt, men vågar inte fullt ut. Det tar på både kropp och knopp att känslorna åker berg-o-dalbana varje dag. En trött kropp med oro i. Längtar tills det hela är över och med förhoppning om ett lyckligt slut.

Det finns många saker i denna graviditeten som är slående lika vår första graviditet som inte resulterade i ett levande barn utan i en ängel. Barnets rörelse i magen, tankarna, nedräkningen tills man går hem, hur skönt det ska bli och även litegrann hur jobbsituationen är. Det skrämmer mig!

Det underbart att vara gravid, få känna när bebisen sparkar och veta att där inne finns en människa, en liten person. På samma gång är det ett helvete, men känslor och framför allt oro som åker berg-o-dalbana i tankarna när som helst. Dagens besök hos läkaren gick ok, men inget definitivt. TUL kan bokas och likaså igångsättning, men helst inte innan 1 maj. Herregud! Hoppas verkligen att jag inte behöver gå över en dag efter 23:e april, för till 1 maj tänker jag inte vänta. Vi vet att allt fortfarande kan hända, Det är först när bebisen är ute, fullt frisk som jag till viss del kan slappna av. Sedan kommer ju andra oroskänslor.