Tankar av en Änglamamma

Veckans... ...renovering: målning av köksvägg ...uppstart: mammagrupp ...lunch: med E ...vikt: 4750 g ...längd: 57 cm

Just nu väntar jag. Om ca. en vecka så är det ett helt år sedan vi fick ett Ängel och inte ett levande barn. Tiden går fort, minnena har bleknat något, men de kommer aldrig att försvinna. Det finns tre saker med vår Änglason som jag minns extra tydligt och som jag gör allt för att hålla fast vid. De får aldrig försvinna. Planerna inför årsdagen börjar ta form. En speciell dag för vår Ängel kommer det att bli, så mycket vet jag. Det jag inte vet är vad man kommer känna och vilka tankar som kommer att snurra i mitt huvud.

Det finns många sätt man kan bära sina barn på. Man bär dem i magen, i sin famn, i sina armar, i bärsele, i bilstol. Jag bär båda mina barn. Mitt levande barn i min famn. Min Änglason runt halsen i ett halsband. Men båda bär jag i mitt hjärta.

För några veckor sedan slog jag på tv:n och nyhetsmorgon. En grupp som kallar sig "The Survivors" var gäster, det är ett gäng kvinnor som alla överlevt bröstcancer. De verkar vara ett starkt gäng som är tacksamma för en andra chans i livet. De pratade om att det de varit med om är något av det värsta som man kan vara med om och att man då inte ska klaga på småsaker, dåligt väder, förkylning m.m. Så var det några ord som fångade mitt intresse lite mer. En kvinna sa då: Det är klart att även vi som varit med om detta får lov att klaga, men vi gräver inte ner oss i småsaker. Självklart finns det dagar då man faktiskt är tillbaka i "gamla" mönster och gräver ner sig en bit i sitt klagande, men det är dessa dagar jag tänker på "The Survivors" och innan jag har hunnit med att gräva för mycket och för långt ner så inser jag att det är småsaker som inte är någon mening att lägga sin energi på. För som favorit-Mia (Törnblom) säger, man kan behöva d

Veckans... ...besök: familjen J ...vikt: 4500 g ...längd: 56 cm ...tävling: Göteborgsvarvet

Under graviditeten hade man oron över att något skulle hända inne i magen så att Lilla Livet inte skulle komma till oss. Nu när Livet har kommit till oss är man istället orolig för att något skall hända utanför magen. Så som jag lärde mig leva med oron under graviditeten måste jag nu lära mig leva med oron för Lilla Livet för resten av mitt liv. Men livet som förälder är väl så...

Under hela vår änglaresa har vi haft turen att få träffa (för det mesta) fantastiska människor inom vården. Vi har nu efter att Lilla Livet kommit åter träffat dessa vardagshjältar. Att nu få dela glädjen med dem är härligt. Att visa att vår resa fick ett lyckligt slut.

Veckans... ...vikt: 4110g ...längd: 54,5 cm ...besök: av mamma, pappa och faster I ...middag: med andra Änglaföräldrar

Idag har Änglafamiljen där uppe fått ännu en Ängel. Och livet har ännu en gång varit orättvist. Mina tankar går till familj och vänner.

Igår spred vi glädje och vad underbart det kändes. Vi besökte två viktiga personer som hjälpt oss i sorgen efter vår Ängel. Och denna gång hade vi med oss glädjen i form av vår levande son. Tänk att han som ännu inte är så medveten om världen, redan har uträttat stordåd.

Veckans... ...viktigaste dag: vår Änglasons 11 månaders dag ...lunchgäst: trevliga E ...fikagäst: trevliga B ...vikt: 3910 g ...längd: 53 cm

En en annan Änglamamma uttryckte våra förhoppningar för framtiden på ett väldigt bra sätt: "jag hoppas att ni och vi fått genomgå det värsta redan och att vi från och med nu bara får ett bra resterande liv!" Ja, ett bra resterande liv är det vi önskar oss.

Tänk vad tiden går fort. Det känns som om det var igår vi satt och höll vår Ängel i famnen, vi minns varje lite detalj, varje liten stund med honom. Kommer fortfarande ihåg hur len hans lilla näsa var, hur varm han var när han kom ut och låg på mitt bröst eller hur tung hans lilla rumpa var när jag höll honom. Tiden går fort...efter 11 månader sitter vi nu här med lillebror i famnen. Ännu en guldklimp. Det har gått fort och en del undrar säkert om vi ville att det skulle gå så här fort. Och ja, det ville vi. Vi ville ha revansch på livet. Det skulle inte få sluta med döden för oss och vår familj.

Efter det som vi har varit med om, tror jag att vi har fått en förändrad syn på livet och dess innehåll. Att det tyvärr skall krävas tragiska händelse för att man skall uppskatta även det lilla i livet är nu när man tänker efter "dumt", rent ut sagt "löjligt" att man inte tidigare har kunnat uppskatta även de små sakerna. I denna blogg ryms alla känslor, även glädjen får emellanåt plats. Men mest fokus har det varit på de mörka och lite jobbiga känslorna och detta för att bloggen kom till och är till för att skriva om hur det är att vara Änglamamma och alla de tankar och känslor som ryms där i. Men nu skall jag göra ett försök i att ha (ännu en) blogg som är ren glädje, lycka och som handlar om det goda i livet. Besök den gärna och säg vad du tycker. Livets Lilla Underbara

Jag tror bestämt att vår Ängel ser oss. Han sitter där uppe och tittar ner. Han vakar över oss.

Ni är några stycken, inte så många men ack så viktiga. Ni får ta del av många känslor och tankar Så TACK för att ni läser och vill ta del av mina ord.

Veckans... ...besök: av L och av svärmor och svärfar ...renovering: nytt golv i hallen ...vikt: 3570g ...längd: 52 cm