Fortsätt till huvudinnehåll

The Survivors

För några veckor sedan slog jag på tv:n och nyhetsmorgon.
En grupp som kallar sig "The Survivors" var gäster, det är ett gäng kvinnor som alla överlevt bröstcancer.

De verkar vara ett starkt gäng som är tacksamma för en andra chans i livet.
De pratade om att det de varit med om är något av det värsta som man kan vara med om och att man då inte ska klaga på småsaker, dåligt väder, förkylning m.m.
Så var det några ord som fångade mitt intresse lite mer.

En kvinna sa då:
Det är klart att även vi som varit med om detta får lov att klaga, men vi gräver inte ner oss i småsaker.

Självklart finns det dagar då man faktiskt är tillbaka i "gamla" mönster och gräver ner sig en bit i sitt klagande, men det är dessa dagar jag tänker på "The Survivors" och innan jag har hunnit med att gräva för mycket och för långt ner så inser jag att det är småsaker som inte är någon mening att lägga sin energi på.

För som favorit-Mia (Törnblom) säger, man kan behöva den energin till när det verkligen blir skarpt läge och då är det ju synd att ha slösat den energin på inte så viktiga småsaker.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Poddar om plötslig spädbarnsdöd

De senaste dagarna har Spädbarnsfonden på sin facebooksida delat två poddar som tar upp ämnet plötslig spädbarnsdöd. Ett ämne som är så viktigt att prata om! Jag har börjat lyssna på podden: Babyz I avsnittet "När möte blir avsked" gästar Spädbarnsfondens f.d. ordförande Ingela Rådestad och berättar om besked, bemötande och bearbetning. Har inte lyssnat klart på hela avsnittet ännu (lyssnar när tid och tillfälle finns) men det verkar vara ett bra avsnitt. Läs mer om podden Babyz Sedan delade Spädbarnsfonden idag även information om Barnmorskepodden  där man i avsnitt 37 tar upp historien om Änglaflickan Elvira.  Detta avsnitt har jag ännu inte lyssnat på men ska definitivt göra det. Läs mer om Barnmorskepodden Avsnitten finns där poddar finns.

Vem är jag?

Nu när jag på allvar tänker ta upp skrivandet här igen är det ju lägligt med en presentation av mig själv. Det har dröjt alldeles för länge sedan det gjordes ordentligt. Så vem är jag? En 36 årig tvåbarnsmamma som 2010 tillsammans med min man väntade vårt första barn. Graviditeten var fullständigt normal, trots att jag i v. 12 fick operera bort blindtarmen så växte den lille där inne som han skulle. Jag läste graviditets- och förlossningsböcker och förberedde mig så mycket som jag kunde och ville. Att lillen rörde sig där inne hade jag koll på och visste att han var uppe morgon och kväll, men ganska stilla under dagarna. Vi var upprymda och förväntansfulla förstagångsföräldrar som förberedd oss genom att köpa barnvagn, ta fram spjälsäng som bäddades och köpte de första kläderna. Det var bestämt att jag skulle gå hem från jobbet två veckor innan beräknad förlossning. Vi var beräknade i juni. Dagarna innan hade vi precis fått hem barnvagnen efter flera veckors försenin

Så får det bli!

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag inte till något resultat om hur denna blogg kan vändas till att handla om glädje. Bloggen skapades i syfte att skriva av sig efter att vi förlorat vårt Änglabarn. Trots att det har gått 9 år sedan till sommaren så är ju detta fortfarande inriktningen på bloggen. Och det kanske ska vara så att det här handlar om det som är tufft i livet, om att förlorat ett barn, om sorg i allmänhet, om vad som görs för att rädda dessa barn. Jag finner själv tröst i att skriva av mig emellanåt. Och då kanske du undrar varför kan du inte göra det privat istället? I bloggen ville jag dela med mig av mina tankar på ett enkelt sätt för våra närmaste att kunna ta del av då de bor längre bort. Den blev ett stöd i bearbetningen. Och tack vare bloggen har jag vad jag vet idag i alla fall hjälpt en person som varit med om samma sak, och som då fann tröst i att läsa tankar, känslor och hantering av att förlora ett barn. Efter nio år har naturligtvis gläd