Fortsätt till huvudinnehåll

Vad händer sen?

Vad händer efter att man har tagit avsked, kommit hem tomhänta, gråtit tillsammans, begravt sitt barn, fått svar på varför, fortsatta samtal med kurator, uppföljningar hos läkare???

Till sommaren har det gått 8 år sedan livet slets itu på några minuter. Trots att när man var mitt i den värsta sorgen, som man aldrig trodde skulle bli mindre, så har livet fortsatt.

Människan drivs av överlevnad, hoppet ör det sista som överger en brukar man ju säga. Och det är just det där hoppet som jag tror gör att man överlever och att livet på något sätt, i någon form fortsätter. 
Den närmaste tiden efter, läste jag mycket om att just förlora barn och i någon av texterna så stod det att det kan ta upp till två år att komma tillbaka. 

Sorgen finns alltid där men ändras med tiden. Fortfarande kan tårarna komma (när man minst anar det), sorgen och döden är närmare och tårarna kan trilla lättare än innan.

Att förändras som person tror jag ör oundvikligt. Jag kan sakna personen jag var innan men samtidigt tror jag att det är föräldraskapet och familjelivet som gör att man ändras. Och jag skulle inte för något i hela världen vilja vara utan min familj. Även upplevelsen av att förlora sitt barn har stärkt en som person, visst kan man fortfarande vara bitter och beklaga sig för saker som inte blir som man tänkt sig. Men skillnaden är att man tar på sig offerkoftan en stund men man stannar inte där, för man har faktiskt varit med om värre...

Denna blogg har sedan starten handlat om förlust, sorg och saknad. Men då vårt liv förändrats sedan dess så kommer bloggen nu att även innehålla livet efter och hur det kan bli. Det kanske även kan bli ett stöd och en tro på framtiden för dig som läser. 

Så jag hoppas att du fortsätter läsa.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Poddar om plötslig spädbarnsdöd

De senaste dagarna har Spädbarnsfonden på sin facebooksida delat två poddar som tar upp ämnet plötslig spädbarnsdöd. Ett ämne som är så viktigt att prata om! Jag har börjat lyssna på podden: Babyz I avsnittet "När möte blir avsked" gästar Spädbarnsfondens f.d. ordförande Ingela Rådestad och berättar om besked, bemötande och bearbetning. Har inte lyssnat klart på hela avsnittet ännu (lyssnar när tid och tillfälle finns) men det verkar vara ett bra avsnitt. Läs mer om podden Babyz Sedan delade Spädbarnsfonden idag även information om Barnmorskepodden  där man i avsnitt 37 tar upp historien om Änglaflickan Elvira.  Detta avsnitt har jag ännu inte lyssnat på men ska definitivt göra det. Läs mer om Barnmorskepodden Avsnitten finns där poddar finns.

Vem är jag?

Nu när jag på allvar tänker ta upp skrivandet här igen är det ju lägligt med en presentation av mig själv. Det har dröjt alldeles för länge sedan det gjordes ordentligt. Så vem är jag? En 36 årig tvåbarnsmamma som 2010 tillsammans med min man väntade vårt första barn. Graviditeten var fullständigt normal, trots att jag i v. 12 fick operera bort blindtarmen så växte den lille där inne som han skulle. Jag läste graviditets- och förlossningsböcker och förberedde mig så mycket som jag kunde och ville. Att lillen rörde sig där inne hade jag koll på och visste att han var uppe morgon och kväll, men ganska stilla under dagarna. Vi var upprymda och förväntansfulla förstagångsföräldrar som förberedd oss genom att köpa barnvagn, ta fram spjälsäng som bäddades och köpte de första kläderna. Det var bestämt att jag skulle gå hem från jobbet två veckor innan beräknad förlossning. Vi var beräknade i juni. Dagarna innan hade vi precis fått hem barnvagnen efter flera veckors försenin

Så får det bli!

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag inte till något resultat om hur denna blogg kan vändas till att handla om glädje. Bloggen skapades i syfte att skriva av sig efter att vi förlorat vårt Änglabarn. Trots att det har gått 9 år sedan till sommaren så är ju detta fortfarande inriktningen på bloggen. Och det kanske ska vara så att det här handlar om det som är tufft i livet, om att förlorat ett barn, om sorg i allmänhet, om vad som görs för att rädda dessa barn. Jag finner själv tröst i att skriva av mig emellanåt. Och då kanske du undrar varför kan du inte göra det privat istället? I bloggen ville jag dela med mig av mina tankar på ett enkelt sätt för våra närmaste att kunna ta del av då de bor längre bort. Den blev ett stöd i bearbetningen. Och tack vare bloggen har jag vad jag vet idag i alla fall hjälpt en person som varit med om samma sak, och som då fann tröst i att läsa tankar, känslor och hantering av att förlora ett barn. Efter nio år har naturligtvis gläd