Jag pendlar mellan total lycka över vår lilla familj som vi skapat och den oändliga sorgen som det innebär att för alltid vara en för lite i familjen.
Efter 4,5 år vet jag fortfarande inte hur jag ska handskas med dessa känslor.
Hur lär man sig att hantera dem?
Ellr kommer det för evigt kännas så här?
Sorgen och känslorna ligger mer än ofta utanpå hjärtat.
Alltid nära till gråt.
Ett tag nu har min sårbarhet varit större än någonsin.
Minsta lilla rispa på ytan kan slita mig itu.
Skör och krossbar som glas.
Kommentarer
Skicka en kommentar