Orolig? Jo tack!

Vågar inte ta något för givet.
Försöker ta varje dag som den kommer, var sysselsatt men inte för sysselsatt så att jag blir nonchalant och inte tänker på rörelserna.

Bebisen där inne har ju ett mönster, vilken tid på dygnet den rör sig.
Men vissa dagar stämmer det inte alls, och då kommer den som ett brev på posten.
Den där ORON.

Vill hoppas ordentligt, men vågar inte fullt ut.
Det tar på både kropp och knopp att känslorna åker berg-o-dalbana varje dag.

En trött kropp med oro i.
Längtar tills det hela är över och med förhoppning om ett lyckligt slut.