Fortsätt till huvudinnehåll

2011 - året då vi fick revansch på livet!

Jag älskar verkligen vår väns uttryck "revansch på livet".
Och 2011 var året då vi båda och många andra fick just detta.

Det var året då våra Änglar fick efterlängtade syskon.
Det var året då vi äntligen fick levande barn.
Det var året då vi fick glädje i vårt liv igen.

Någon mer sammanfattning av året behövs inte tycker jag.
Att ha fått ett levande barn räcker, mer behöver man inte uppleva under året...
...det var ju och är den TOTALA LYCKAN!

Tack snälla underbara U för att du myntade uttrycket som säger så mycket!

Kommentarer

  1. You`re welcome! Kram på er!

    SvaraRadera
  2. Ja, ovanstående kommentar är från mig givetvis. Klickade iväg det innan jag hann skriva det. Kram igen!/Ulrika

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Poddar om plötslig spädbarnsdöd

De senaste dagarna har Spädbarnsfonden på sin facebooksida delat två poddar som tar upp ämnet plötslig spädbarnsdöd. Ett ämne som är så viktigt att prata om! Jag har börjat lyssna på podden: Babyz I avsnittet "När möte blir avsked" gästar Spädbarnsfondens f.d. ordförande Ingela Rådestad och berättar om besked, bemötande och bearbetning. Har inte lyssnat klart på hela avsnittet ännu (lyssnar när tid och tillfälle finns) men det verkar vara ett bra avsnitt. Läs mer om podden Babyz Sedan delade Spädbarnsfonden idag även information om Barnmorskepodden  där man i avsnitt 37 tar upp historien om Änglaflickan Elvira.  Detta avsnitt har jag ännu inte lyssnat på men ska definitivt göra det. Läs mer om Barnmorskepodden Avsnitten finns där poddar finns.

Vem är jag?

Nu när jag på allvar tänker ta upp skrivandet här igen är det ju lägligt med en presentation av mig själv. Det har dröjt alldeles för länge sedan det gjordes ordentligt. Så vem är jag? En 36 årig tvåbarnsmamma som 2010 tillsammans med min man väntade vårt första barn. Graviditeten var fullständigt normal, trots att jag i v. 12 fick operera bort blindtarmen så växte den lille där inne som han skulle. Jag läste graviditets- och förlossningsböcker och förberedde mig så mycket som jag kunde och ville. Att lillen rörde sig där inne hade jag koll på och visste att han var uppe morgon och kväll, men ganska stilla under dagarna. Vi var upprymda och förväntansfulla förstagångsföräldrar som förberedd oss genom att köpa barnvagn, ta fram spjälsäng som bäddades och köpte de första kläderna. Det var bestämt att jag skulle gå hem från jobbet två veckor innan beräknad förlossning. Vi var beräknade i juni. Dagarna innan hade vi precis fått hem barnvagnen efter flera veckors försenin

Så får det bli!

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag inte till något resultat om hur denna blogg kan vändas till att handla om glädje. Bloggen skapades i syfte att skriva av sig efter att vi förlorat vårt Änglabarn. Trots att det har gått 9 år sedan till sommaren så är ju detta fortfarande inriktningen på bloggen. Och det kanske ska vara så att det här handlar om det som är tufft i livet, om att förlorat ett barn, om sorg i allmänhet, om vad som görs för att rädda dessa barn. Jag finner själv tröst i att skriva av mig emellanåt. Och då kanske du undrar varför kan du inte göra det privat istället? I bloggen ville jag dela med mig av mina tankar på ett enkelt sätt för våra närmaste att kunna ta del av då de bor längre bort. Den blev ett stöd i bearbetningen. Och tack vare bloggen har jag vad jag vet idag i alla fall hjälpt en person som varit med om samma sak, och som då fann tröst i att läsa tankar, känslor och hantering av att förlora ett barn. Efter nio år har naturligtvis gläd