En märklig känsla

Igår började jag en ny kurs på Magplasket (vattengympa för gravida).

Det var en lustig och märklig känsla som infann sig.

Dels när man kom dit men också när man insåg att det var på ungefär på den här platsen i rummet och den här stolen som jag även satt på för nästan ett år sedan under informationen.

Detta insåg jag först efter några minuter och jag hade nog gjort mycket för att då kunna byta plats, men det gick inte, det var försent.

Under presentationen av oss själva, skulle man säga sitt namn, vilket barn i ordningen man väntade, när man var beräknad samt om man gått Magplasket innan. 
Jag satt en stund och funderade på vad jag skulle säga.
Hjärtat dunkade snabbare och snabbare.
Och jag som var nervös redan innan jag kom dit.

Till slut var det min tur och det som kom ur min mun var: mitt namn, att det var andra barnet jag väntade, och att jag gått på Magplasket en gång tidigare, men att säga när det är beräknat tappade jag bort.
Och efteråt insåg jag att det spelar ingen roll när det är beräknat utan det enda som räknas är att barnet kommer ut och skriker, att hjärtat slår.
Så det kändes bra att inte säga när det var beräknat.

Men det jag egentligen hade velat säga var:
- Hanna Axelson, väntar andra barnet och har sedan tidigare en 8 månaders son som bor i himlen.
Men då hade de väl både satt i halsen och kissat på sig.
Så jag valde att gå på den mjukare linjen

Under tiden vattengympan pågick var fokus helt på detta.
Först efteråt kom tankarna och alla känslor.
Och det var då det blev riktigt jobbigt.

Men det verkar vara en bra grupp.
Och jag hoppas att det blir lättare de resterande 7 gångerna.