Fortsätt till huvudinnehåll

Mammor och pappor som mist barn före födelsen - En webbstudie

Spädbarnsfonden har gjort en webbstudie där mammor och pappor som mist barn före födelsen har fått besvara olika frågor.
Genom de svar som kommit in kan man få en samlad bild över hur vården kan förbättras för de som mister sitt barn i framtiden ska få ett så bra bemötande och stöd som möjligt.

En rapport av undersökningen hittar du här

Två saker som fångade mitt intresse lite mer var:
1. Där man kan läsa om årsdagar och vad man gör på dessa.
"De visar att över 80 % av dem som passerat en årsdag uppmärksammar den på något vis. Allra vanligast var det för dem som mist sitt barn de senaste 10 åren, men också 40 % av dem som förlorade barn för mer än 20 år sedan uppmärksammar dagen på något sätt. Det finns många sätt att minnas barnet på årsdagen. En del tänker särskilt på barnet, men behåller detta för sig själv. Andra går till graven, oftast med sin partner, medan andra ordnar födelsedagskalas dit även släkt och vänner är inbjudna. Något som är tydligt i studien är att mat ofta förknippas med årsdagen. Man fikar hemma eller vid graven, man går på café eller restaurant, man bakar särskilda kakor som förknippas med barnet. Det finns också en del som beskriver nya riter såsom att man blåser såpbubblor och släpper ballonger till skyn. Den stora variationen bland föräldrar visar på att man måste respektera föräldrarnas individuella sorgemönster, och att det inte finns ett bestämt sätt att sörja eller att uppmärksamma en årsdag på. Studien visar också att sorgen är inget som "går över". Den förändras, men särskilt i samband med årsdagen spelar riter en viktig roll."

2. Även minnesplatser i hemmet kan utläsa har en stor betydelse för många Änglaföräldrar.
"sex av tio föräldrar har eller har haft. En minnesplats kan vara en hylla, ett bord eller ett skåp. Det är vanligt att man har foton och ljus på platsen, men det finns också många andra saker som man har där. Eftersom föräldrar idag får med sig många minnessaker från födseln, exempelvis hårlock, hand- och fotavtryck, placeras dessa ofta på denna plats. Minnesplatsen används för att särskilt stanna till och tänka på barnet, eller prata med barnet. Man kan säga att det är en helig plats som länkar samman föräldrar och barn. Men det är också en plats som synliggör att barnet är en del av familjen, särskilt när där finns foton av barnet."


Vidare analysarbete pågår och artiklar skall skrivas och skickas till internationella vetenskapliga tidskrifter. Spädbarnsfonden kommer att informera om hur man sedan får tag på artiklarna.
Det skall bli intressant att läsa det fortsatta analysarbetet av webbstudien.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Poddar om plötslig spädbarnsdöd

De senaste dagarna har Spädbarnsfonden på sin facebooksida delat två poddar som tar upp ämnet plötslig spädbarnsdöd. Ett ämne som är så viktigt att prata om! Jag har börjat lyssna på podden: Babyz I avsnittet "När möte blir avsked" gästar Spädbarnsfondens f.d. ordförande Ingela Rådestad och berättar om besked, bemötande och bearbetning. Har inte lyssnat klart på hela avsnittet ännu (lyssnar när tid och tillfälle finns) men det verkar vara ett bra avsnitt. Läs mer om podden Babyz Sedan delade Spädbarnsfonden idag även information om Barnmorskepodden  där man i avsnitt 37 tar upp historien om Änglaflickan Elvira.  Detta avsnitt har jag ännu inte lyssnat på men ska definitivt göra det. Läs mer om Barnmorskepodden Avsnitten finns där poddar finns.

Vem är jag?

Nu när jag på allvar tänker ta upp skrivandet här igen är det ju lägligt med en presentation av mig själv. Det har dröjt alldeles för länge sedan det gjordes ordentligt. Så vem är jag? En 36 årig tvåbarnsmamma som 2010 tillsammans med min man väntade vårt första barn. Graviditeten var fullständigt normal, trots att jag i v. 12 fick operera bort blindtarmen så växte den lille där inne som han skulle. Jag läste graviditets- och förlossningsböcker och förberedde mig så mycket som jag kunde och ville. Att lillen rörde sig där inne hade jag koll på och visste att han var uppe morgon och kväll, men ganska stilla under dagarna. Vi var upprymda och förväntansfulla förstagångsföräldrar som förberedd oss genom att köpa barnvagn, ta fram spjälsäng som bäddades och köpte de första kläderna. Det var bestämt att jag skulle gå hem från jobbet två veckor innan beräknad förlossning. Vi var beräknade i juni. Dagarna innan hade vi precis fått hem barnvagnen efter flera veckors försenin

Så får det bli!

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag inte till något resultat om hur denna blogg kan vändas till att handla om glädje. Bloggen skapades i syfte att skriva av sig efter att vi förlorat vårt Änglabarn. Trots att det har gått 9 år sedan till sommaren så är ju detta fortfarande inriktningen på bloggen. Och det kanske ska vara så att det här handlar om det som är tufft i livet, om att förlorat ett barn, om sorg i allmänhet, om vad som görs för att rädda dessa barn. Jag finner själv tröst i att skriva av mig emellanåt. Och då kanske du undrar varför kan du inte göra det privat istället? I bloggen ville jag dela med mig av mina tankar på ett enkelt sätt för våra närmaste att kunna ta del av då de bor längre bort. Den blev ett stöd i bearbetningen. Och tack vare bloggen har jag vad jag vet idag i alla fall hjälpt en person som varit med om samma sak, och som då fann tröst i att läsa tankar, känslor och hantering av att förlora ett barn. Efter nio år har naturligtvis gläd