Mödrar emellan (av Katerina Janouch)
Bara en annan mor kan förstå dig. Bara en annan mor kan till fullo känna din sorg och din smärta, din saknad och din ångest. Du fick mig att gråta och jag höll om dig, för jag kunde inte göra något annat. Du är en mamma som förlorat ett barn, ett barn som var på väg till ett eget liv, ett barn som just tagit sina första stapplande steg ut i vuxenlivet.
Genom en fruktansvärd olycka rycktes han ifrån dig och där står du, kvar. Hur gör du? Du är så stark och så modig, du har andra barn att ta hand om, barn som är kvar hos dig, barn som behöver dig. Våra vägar har korsats förut, egentligen ”känner” vi inte varandra men jag känner för dig, nej, jag kan förstås inte föreställa mig vad du går igenom men det finns en röd tråd mellan oss, en röd tråd av moderskap som gör att de där nerverna under huden sätts i rörelse, den där röda tråden som får det att bli vått i ögonen.Våra hjärtan möts på ett osynligt plan, kanske ger de varandra stöd, kanske är det alla modershjärtan som slår i takt som gör att den som drabbas av något hårt fångas upp, orkar vidare. Jag vill gärna föreställa mig det som så, att modershjärtan skyndar till undsättning, bjuder på en varm famn, skydd mot omvärldens svärta.
Orden känns så futtiga i detta läge. Det finns liksom inget bra jag kan säga, inget jag kan göra. Mellan oss, en tunn barriär av luft, vi står på varsinn sida av ett bord, men du och ditt barns öde griper tag i mig. Jag hoppas det är okej att jag tillägnar detta inlägg till dig. Gråten som rensar själen. Sorgetid, vad är det? Man lär sig leva med sorgen, säger dom som vet. Jag undrar hur? All min beundran till dig, all min respekt. Många kramar. Och samtidigt grattis, till det nya barn du fått, till allt du gör.
Katerinas blogg:
http://blogg.amelia.se/katerina-janouch/2010/10/17/modrar-emellan/
Bara en annan mor kan förstå dig. Bara en annan mor kan till fullo känna din sorg och din smärta, din saknad och din ångest. Du fick mig att gråta och jag höll om dig, för jag kunde inte göra något annat. Du är en mamma som förlorat ett barn, ett barn som var på väg till ett eget liv, ett barn som just tagit sina första stapplande steg ut i vuxenlivet.
Genom en fruktansvärd olycka rycktes han ifrån dig och där står du, kvar. Hur gör du? Du är så stark och så modig, du har andra barn att ta hand om, barn som är kvar hos dig, barn som behöver dig. Våra vägar har korsats förut, egentligen ”känner” vi inte varandra men jag känner för dig, nej, jag kan förstås inte föreställa mig vad du går igenom men det finns en röd tråd mellan oss, en röd tråd av moderskap som gör att de där nerverna under huden sätts i rörelse, den där röda tråden som får det att bli vått i ögonen.Våra hjärtan möts på ett osynligt plan, kanske ger de varandra stöd, kanske är det alla modershjärtan som slår i takt som gör att den som drabbas av något hårt fångas upp, orkar vidare. Jag vill gärna föreställa mig det som så, att modershjärtan skyndar till undsättning, bjuder på en varm famn, skydd mot omvärldens svärta.
Orden känns så futtiga i detta läge. Det finns liksom inget bra jag kan säga, inget jag kan göra. Mellan oss, en tunn barriär av luft, vi står på varsinn sida av ett bord, men du och ditt barns öde griper tag i mig. Jag hoppas det är okej att jag tillägnar detta inlägg till dig. Gråten som rensar själen. Sorgetid, vad är det? Man lär sig leva med sorgen, säger dom som vet. Jag undrar hur? All min beundran till dig, all min respekt. Många kramar. Och samtidigt grattis, till det nya barn du fått, till allt du gör.
Katerinas blogg:
http://blogg.amelia.se/katerina-janouch/2010/10/17/modrar-emellan/
Kommentarer
Skicka en kommentar