Tankar av en Änglamamma

Tänk att man kan bli så trött och nästintill tömd efter ett besök hos kuratorn. Men jag tror att det gjorde gott för känslor och oro. Nu har jag strukturerat upp tankarna mer och kan skilja på dem. Ibland kan man behöva lite hjälp på traven för att se saker i ett annat ljus och för att kunna reda ut tilltrasslade tankar. Det känns skönt att veta att hon finns där.

Idag har vi gjort adventsfint hos vår Ängel. Både här hemma på minnesplatsen och på kyrkogården. Nyplanterad hyacint på minnesplatsen här hemma. Även på kyrkogården fick han en blomma och ett tänt ljus. Blåa är de såklart. Tog ur hyacinten ur sin plastkruka som den stod i när jag köpte den och virade mossa omkring rötterna, fäste med ståltråd som jag trätt lite blå pärlor på. Tyckte det blev fint och annorlunda. Hoppas nu inte att den blåser bort bara i stormen.

Det går inte att komma ifrån att oron alltid finns där i olika grad, och den kommer alltid att finnas där. Man färgas väldigt mycket av det man har varit med om tidigare i livet, det är något som jag har lärt mig sedan tidigare och även efter vår Ängel. I hela mitt liv har jag nog varit en person som tänker väldigt mycket, jag vänder och vrider på situationer och tankar tills jag knappt vet vad som är ut eller in. Men för mig är det en nödvändig process innan jag kan känna mig lugn. Jag behöver växa in i vissa saker och de måste mogna i min hjärna innan jag kan gå vidare. Så är det också med oron. Efter ett flertal fellarm med andningslarmet, har vi tagit bort det. Den oro som fellarmen skapade gick knappt att hantera. Vad det fel på larmet eller på Lilleman? Inte kunde vi slappna av och lita på att andningslarmet verkligen larmade om det var fara. Min hjärna sa till mig att jag måste göra allt jag kan för att kolla upp så att inget var fel på Lilleman. Ett besök hos

Efter vårt första fellarm på andningslarmet har jag fått höra från några håll att vi skall ta bort det eller att det bara skapar oro att ha ett. Dels känner jag mig ännu inte redo ännu att ta bort det och för det andra så har det hjälpt oss att sova om nätterna i hela 7 månader. Inför den dagen vi ska ta bort det så vill jag förbereda mig mentalt. Första natten utan det kommer nog ändå att vara sjukt jobbig, med lite sömn. Idag på morgonen hade vi vårt andra fellarm, sambon hade precis varit inne och tittat till honom när det ljöd genom huset. Ny språngmarsch in till Lilleman. Nu börjar man verkligen undra varför det larmar, då han andas och är vaken. Jag är nervös inför natten då vi är ensamma hemma, jag och Lilleman.

Att inte ha kontroll skrämmer mig. Och jag har alltid känt att jag har kunnat lita på och haft kontroll på vårt andningslarm till Lilleman. Men efter morgonen har jag ingen kontroll... I natt var första natten för Lilleman i eget rum, natten har gått bra och han vaknade kl. 05. Var inne och tittade några gånger och sedan låg jag och drog mig i sängen och lyckades precis somna om när signalen ljöd och jag for upp ur sängen. Andningslarmet hade larmat och jag sprang in tätt följd av sambon, jag slet upp honom. Han andades! Vad var det som hade hänt? Varför larmade det? I sju månader så har vi aldrig haft ett fel larm. Han rör sig mera i sängen, men innan jag tog upp honom så låg han nog som vanligt på sidan intill kanten. I chocken och stressen så är jag inte riktigt säker på hur han låg längre. Det ända jag/vi kan hoppas på är att det endast var ett fel larm och ingenting annat. Men oron blir ju inte mindre...

Ett ljus tändes för vår Ängel Idag var vi på Spädbarnsfondens minnesstund. Jag kunde inte låta bli att tänka på att förra året när vi var där för första gången, hade vi både sorg och glädje i våra hjärtan. Sorg i och med att vi förlorat vår son och första barn. Glädje, då vi var gravida igen och hoppades på att det nu skulle gå vägen. I år var vi där med vår stora glädje, Lilleman/Lilla Livet, men det var nästan jobbigare i år. Man vet nu vad ett barn verkligen innebär och därför blir känslorna och tankarna mer levande. Man undrar hur han skulle varit, hur skulle han sett ut? Vad skulle han varit för person? Att träffa och sitta i samma rum som andra drabbade, är en skön och väldigt befriande känsla. Man känner sig hemma på något konstigt sätt. Vi är en olycklig förening med mycket värme.

Nu var det en hel månad sedan jag skrev något här inne. Tiden går så fort nu när Lilleman finns. Fokus ligger halt naturligt på honom och aktiviteter med honom hela dagarna. Men trots det så glömmer vi aldrig storebror. Idag är det all helgonsdag. Ljusen brinner för vår Ängel på kyrkogården, även här hemma har vi tänt ett ljus. Vi är lite förkylda vilket gör att man inte riktigt orkar så mycket som man brukar, så det är lite tråkigt, en dag som denna.