Spädbarnsfondens minnesstund

Ett ljus tändes för vår Ängel

Idag var vi på Spädbarnsfondens minnesstund.

Jag kunde inte låta bli att tänka på att förra året när vi var där för första gången, hade vi både sorg och glädje i våra hjärtan.
Sorg i och med att vi förlorat vår son och första barn.
Glädje, då vi var gravida igen och hoppades på att det nu skulle gå vägen.

I år var vi där med vår stora glädje, Lilleman/Lilla Livet, men det var nästan jobbigare i år.
Man vet nu vad ett barn verkligen innebär och därför blir känslorna och tankarna mer levande.
Man undrar hur han skulle varit, hur skulle han sett ut?
Vad skulle han varit för person?

Att träffa och sitta i samma rum som andra drabbade, är en skön och väldigt befriande känsla.
Man känner sig hemma på något konstigt sätt.

Vi är en olycklig förening med mycket värme.