Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2010

Hej då Sverige....Bonjour Corse!

Idag bär det av för en vecka till Korsika. I väskan ser ni en s.k. Khom Loy lykta (en svävande lykta) som vi ska tända under veckan och skicka upp till vår son. Och ja...det blev två väskor :)

Dagarna i livet efter

Det är svårt att beskriva för andra hur livet efter är, vissa dagar är dåliga och vissa dagar är bättre. De dåliga dagarna har man lärt känna nu och man känner igen dem när de kommer. - Nämen, hejsan! Är du tillbaka, vi sågs ju för bara några dagar sedan. Från det att man öppnar ögonen när man vaknar vet man om det är en dålig dag eller en bra dag. Idag är en dålig dag, välkommen!

En eller två?

Min sambo frågar mig, ska vi ha en eller två? Det räcker väl med en säger han sedan. Jag funderar och säger: Jag vet inte, får se... Men nu börjar jag inse att det får nog bli två. För alla de kläder som jag ska ha med mig får inte plats i hans väska :)

Dubbelt upp!

Igår ringde en av mina barndomsvänner som också är en av mina allra bästa vänner Hon berättade nyheten att i februari nästa år blir det inte bara nytillskott (som jag visste sedan innan) men också att det blir dubbelt upp. Dubbel glädje! Grattis vännen! (Du kommer få fullt upp :))

En efterlängtad comeback!

Ikväll har en efterlängtad comeback ägt rum. Jag har för första gången på några veckor ridit, så som jag har längtat. Har två gånger efter förlossningen suttit upp, men då jag fick ont efter att jag tränat en gång blev jag mer försiktig. Men nu när jag har varit på efterkontroll, kände jag att jag vågade (och VILLE) igen. Tänk att det kan vara så kul med hästar! :)

Perspektiv på livet

Man har numera ett helt annat perspektiv på livet, vilket gör att man upplever och uppfattar vissa saker annorlunda, nu i livet efter. Saker som man kanske reagerade på i livet före, är nu "småpotatis" i livet efter. Då värre saker kan inträffa än att man får ett "knasigt" bemötande av en person som vaknat på fel sida.

Reserven

En del jämför sorg med utbrändhet, att man har kört slut på sitt reservlager av "ork" och inte har någon reserv att ta av om det skulle behövas. Jag har aldrig varit utbränd och kan därför inte veta hur detta känns. Men det jag nu vet är att när man bearbetar sorg så har man inga reserver att ta till, inte ens för att bekämpa en lite “fjuttig” förkylning.

Förlossningen

Jag skulle aldrig omnämna min förlossning som hemsk, svår eller ens som myket jobbig. Trots att vi då visste att vårt barn inte längre levde, så var det ändå en bra förlossning. Det gick hyfsat fort och det blev inga problem varken under eller efteråt. Däremot skulle jag nog omnämna förlossningen som en enda stor chock, för det var så det kändes. Eller inte kändes rättare sagt. Den dagen vi kom in till förlossningen för igångsättning, så fanns det inga tankar och inga rädslor hos mig. Jag som trots allt haft en liten rädsla inför detta ögonblick, var nu helt tom i tankarna. Det var som om hjärnan under dessa timmar helt hade stängt av känslocentrum. Från dagen innan förlossningen och en vecka efter var vi alla i total chock. Vi är fortfarande i chock över vad som har hänt. Men nu har vi i alla fall återfått kontakten med hjärnans känslocentrum.

Helgen som varit

Helgen har spenderats hos sambons föräldrar och syster med familj med besök av mina föräldrar samt firande av ett födelsedagsbarn. Utav min sambos föräldrar fick vi FINASTE doptavlan för Rasmus gjord av konstnären Bettina Johansson . Ovan ser ni ett exempel på doptavla gjord av Bettina Johansson Våran ser dock inte ut så här, utan på vår svävar sängen i himlen, där vår son nu bor. TACK K & T för den fina tavlan och TACK Bettina för att du ville göra den.

Den Stora Änglafamiljen

Att ständigt förvånas av folks öppenhet eller ibland dumhet är något som man aldrig slutar att göra. Idag blev jag förvånad då en kvinna öppnade sig för mig och berättade att hon också är änglamamma. Ja minsann vi änglamammor och änglapappor vi är speciella men det syns inte på oss. För vem kunde tro att just hon också vet exakt hur det känns. Vi änglaföräldrar och änglafamiljer varken syns eller hörs, men vi finns runt omkring dig och vi är personerna som du minst av allt anar. Alla vi änglafamiljer bildar tillsammans en Stor Änglafamilj , som skapar våra egna traditioner runt våra änglabarn. Och vi alla som ingår i den Stora Änglafamiljen vet exakt hur de andra familjemedlemmarna känner. För vi har alla en ängel i himlen.

Att passa tiden

När man har en viktigt tid att passa det kan vara till ett möte, en tandläkartid, en jobbintervju eller som idag en tid på MVC så tycker jag att det är otroligt viktigt att man respekterar denna tiden med att vara i god tid. Därför brukar jag planera ev. resa mycket nogrannt så att jag är där i god tid ifall tex. det skulle vara köer eller om spårvagnen/bussen skulle vara försenad av någon anledning så att man kan lägga om sina planer och slippa känna sig stressad och att man minimerar risken att just bli försenad. Då man har en tid att passa i något sammahang inom vården så tror man ju att läkaren eller som idag barnmorskan, att även hon ska passa tiden och om det skulle vara några förhinder från hennes sida, att de skulle ringa eller på något sätt höra av sig. Men om inte alla gånger så i majoriteten av dem så har min barnmorska aldrig passat tiden, dubbelbokat sig eller inte varit på plats och idag var gången som fick tålamodet hos mig att ta slut.

Ni är ju unga

Det finns ju ett ordspråk som heter: “Mycket ska man höra innan öronen trillar av”. Och nu har man lite mer förstått innebörden av ordspråket. Jag påstår absolut inte att man har mött många som har uttryckt sig klumpigt med hänsyn till vår situation. Men nu när man har återgått till jobbet, börjar dessa kommentarer att komma av de som man träffar genom just jobbet. En kommentar som har förekommit mer än en gång är: “Ja men ni är ju unga Eller “Ni har ju tiden framför er.” Men varje gång ett barn dör så är det i onödan. Dessa ord gör en mer förbannad än tröstar, även om det säkert är i all väl mening. Och tyvärr är det oftast så att man blir chockad när man får höra detta och inte riktigt vet vad man ska säga, även om man helst skulle vilja säga att just varje gång ett barn dör så är det i onödan. Att man beklagar sorgen räcker långt, om man inte vet vad man ska säga.

Världens bästa barnmorskor!

Att vara tillbaka där vi fick beskedet om att vår son blivit en ängel, är vissa dagar ett svårt besök. Och idag var vi tillbaka på förlossningen där vår ängel föddes. Många säger att barnmorskorna på förlossningen är underbara, och de som var med oss är mer än underbara. Idag var det dags för att träffa dem igen på just förlossningen, men utan mage och värkar. Det som vi trodde skulle bli en pratstund på en halvtimme, blev till hela två timmar av både sorg och glädje. Allt det stöd och all den öppenhet vi fick och har fått från dem går inte att beskriva. Därför kommer just de två barnmorskorna alltid ha en speciell plats i våra hjärtan. Och jag vill mer än gärna att de skall vara vid vår sida när syskonet till Rasmus kommer.

Bokat!

Efter att vi funderat, så har vi nu bestämt oss för att ta en resa till Korsika. Och idag bokade vi. Det ska bli skönt att komma iväg och komma bort ett tag. Och vår ängel vet vi ju är med oss vart vi än är i världen. För han kan ju faktiskt flyga bland molnen! och det är det minsann inte alla som kan . Vem vet vi kanske ser dig där uppe på hög höjd bland molnen? Vi kommer i alla fall nära dig igen för en kort stund.

En Modig Man.

Trots de bemötande man har haft sen man började jobba har frågan, Vad var det som hände? Aldrig ställts. Så tack H för att du vågade och för att du vågar prata om våra små änglabarn. Jag uppskattar så oerhört att du inte gömde dig eller tittade ner i backen när du mötte mig. Tack du Modiga Man .

Att våga!

Ibland blir man positivt förvånad och överraskad över människor. Människor som man inte annars trodde skulle bemöta en med sådan värme och kärlek mitt i sorgen. De vågar prata om det, om det som andra kanske tycker är tabu och förbjudet att prata om. De vågar prata om att små barn faktiskt dör i Sverige. Deras bemötande gör att det blir lättare att faktiskt komma tillbaka till jobbet och våga möta dem. Så tack alla ni som vågar möta mig i sorgen!

Änglar finns (även på jorden)

Idag fick jag veta att änglar inte bara finns i himlen utan även på jorden. Läkaren som jag träffade idag hade minsann änglavingar. Hon visste min historia, hon hade läst (hela) min journal. Och därmed uteblev de obehagliga frågorna, vilket gjorde mitt besök så mycket lättare. Tack så mycket du underbara änglaläkare!

Barnmorskan har lässvårigheter

Besöket hos barnmorskan den där dagen för några veckor sedan blev allt annat än lätt. Redan i väntrummet höll jag på att börja storgråta då minnen av tidigarebesök kom tillbaka, de var besöken var ju så förväntansfulla. Förklaringen för barnmorskan om vad jag gjorde där och ville ha hjälp med ledde naturligtvis till att jag var tvungen att berätta att jag nyss fött barn och då kom frågorna... - “När förlöstes du?, jaha 8 veckor sedan” Läser hon i min journal. Sedan kommer de obehagliga frågorna (som jag ändå på något sätt, satt och väntade på) - “Ammar du?” Och sedan var hela berättelsen igång. Försökte hålla tillbaka gråten, men snart var ögonen fulla av tårar, men de vägrade trilla ur ögonhålorna. Jag tror barnmorskan har lässvårigheter, annars skulle hon väl läst min journal och jag hade sluppit de obehagliga frågorna.

Schack matt!

Från att vi fick beskedet om vår son har vi under hela resan fått ett mycket bra bemötande från alla personer vi har träffat inom sjukvården. Barnmorskorna på förlossningen var underbara, sjukhusprästen - kan man knappt beskriva hur mycket hon har hjälpt oss och vår underbara kurator som verkligen hjälper oss med allt vi vill ha hjälp med. De enda som jag kan säga att jag är besviken på är mödravården. Många gånger har jag ringt till dem för att rådfråga om olika åkommor både under och efter graviditeten. För det mesta har jag väl fått bra råd, men det har även varit flera tillfällen då man blivit runtflyttad mellan olika personer, barnmorskan, läkare osv. För några veckor sedan hade jag bokat tid hos en av barnmorskorna på min mödravårdcentral i förhoppning om att hon skulle kunna hjälpa mig, men jag blev återigen runtflyttad, istället fick jag en tid hos läkaren 2 veckor framåt. När jag gick från Mvc den dagen undrade jag om läkaren också skulle se mig som en schackpjäs och flytta m

Skogens gula guld

Dagens svampplockning gav tillräckligt för en god kvällsmacka med stuvade kantareller. Tack E & P för att vi fick ta del av ert svampställe!

Jag är en egoist!

Du är ju självisk just nu i ditt liv, sa en vän till mig härom dagen. Och ja det stämmer, mitt liv handlar nästan uteslutande om vår son nu förtiden, även om han inte finns med oss längre, så är han oerhört viktig. Den egoistiska biten kommer in då jag (ibland) helst vill prata om vår son och vad som hände hela tiden och då helst med alla som jag träffar. Men med insikten att alla inte vill höra om honom, hoppas jag ändå att Ni, mina nära och kära står ut när jag kanske ibland berättar samma sak för 511:e gången. För JA, jag är en egoist. Just nu i alla fall :)

En av de bästa

Under dagarna tre har en av de allra bästa varit på besök i Staden. Det har blivit shopping, restaurangbesök, kyrkogårdsbesök m.m. Ja det där sista kanske låter som en lite märklig aktivitet, men det är så oerhört skönt med vänner som är där för en i alla väder, även när livet behandlar en som allra värst. Tack L för att du alltid finns där! Och för att du vill gå på kyrkogårdstur med mig och inte alls tycker att det är något konstigt.

Ett tramp i klaveret

Igår gjorde jag det själv, det som jag förbannar när andra gör. Jag satt en stor fot i klaveret, som lämnade avtryck resten av kvällen. Jag om någon borde väl veta bättre. Och till att råka på allt så trampade jag i just det “klaver” som är det som både jag och min sambo nu kämpar i. Jag vet ju själv hur mycket extra ont det kan göra på redan dåliga dagar. Förlåt mig älskling, för att min fot klampade in i ditt “klaver”.

Obekväm stolthet

Jag är stolt över min son! Jag vill visa upp honom för hela världen. Även om han är en ängel. Men hur mycket ska man visa upp honom? Lika svårt som folk har att prata om döda barn, lika svårt har de nog att se bilder på döda barn. Är det jag som ska känna mig obekväm för att jag är en stolt mamma och vill berätta och visa bilder på min son?

Ett ansträngt leende

Det går ok nu. Det går ganska bra nu när man möter folk man känner och som man vet, att de vet vad som har hänt. Vissa personer undviker man fortfarande, om den möjligheten finns. Det finns personer som vet, men som man ändå med lätthet går fram och pratar med och det känns väldigt skönt. Men även om jag tycker att det är lätt märker man att de inte alltid tycker det. Vissa pratar och frågar saker som om de egentligen inte visste. De har ett sådant där ansträngt leende över ansiktet. Jag accepterar till fullo att alla inte har lätt för att prata om de värsta händelserna i livet, men jag försöker ändå alltid visa dem på ett eller annat sätt så att de förstår att det är ok att fråga eller prata om vår son och det som hände. Och just när jag visar att det är ok, då sjunker axlarna på personen framför mig och det ansträngda leende blir till avslappnade muskler. Ibland kommer då även frågorna. Och ja, det är ok att prata om just de värsta händelserna livet.

Att våga!

Ibland blir man positivt förvånad och överraskad över människor. Människor som man inte annars trodde skulle bemöta en med sådan värme och kärlek mitt i sorgen. De vågar prata om det, om det som andra kanske tycker är tabu och förbjudet att prata om. De vågar prata om att små barn faktiskt dör i Sverige. Deras bemötande gör att det blir lättare att faktiskt komma tillbaka till jobbet och våga möta dem. Så tack alla ni som vågar möta mig i sorgen! (och faktiskt prata om den)

Bara dumt

Hur mycket man ibland vill så finns inte alltid styrkan att bemöta dumma kommentarer som man får när man berättar om vad som hänt vår familj. Jag vet att jag som mamma ska stå upp för min son i alla väder och i alla situationer, men jag tror inte att vår ängel vill se mamma arg och ledsen. Just därför bemödar jag mig inte alltid med att kommentera eller ge svar till de med dumma kommentarer.

Änglamamma del 1

Jag är stolt över att vara mamma! När jag för första gången fick höra orden “Änglamamma” och "Änglapappa" blev jag glad över att det fanns sådana fina ord för de mammor och pappor som varit med om det hemskaste som kan hända - att ens barn inte längre finns i livet. Vi är inte bara mammor och pappor med döda barn, utan vi är Änglamammor och Änglapappor . Jag kommer aldrig att glömma vår son, han finns för evigt i våra hjärtan och just därför kommer den här Änglamamman inte att vara tyst om att ca. 700 små barn faktiskt dör varje år både i och utanför magen (i Sverige). Utan jag vill uppmärksamma att det verkligen händer så att vi kan förebygga att fler mammor och pappor slipper bli änglaföräldrar. Även om Änglamamma och Änglapappa är fina ord, så jag tycker att bara mamma och pappa räcker gott och väl. Vill du läsa mer Intrauterin Fosterdöd och Plötslig Spädbarnsdöd och vill veta hur du kan stödja forskningen gå in på: Spädbarnsfonden http://www.spadbarnsfonden/ http:

Overkligheten

Jag minns vårt liv sommaren 2009 så tydligt, vi hade bestämt att vi skulle bli en familj och i oktober 2009 visste vi att det fanns ett nytt liv som skulle komma till oss om 9 månader. Vi var så glada och så förväntansfulla. Det skulle bli ett nytt liv, med ett ansvar för någon annan än bara för sig själv, ett ansvar som vi såg fram emot. Jag minns vårt liv sommaren 2010 så otydligt, vi var en familj men vart fanns vårt barn? Förväntningarna byttes till Förtvivlan den där sommardagen i juni då vi fick beskedet. Det hade funnits ett nytt liv, men nu hade vi återigen bara ansvar för oss själva och inte för någon annan. Vår livscykel ser nu ut så här: Livet innan - ? - Livet efter. Frågetecknet står för graviditeten. Många kan nog tycka att det är konstigt att sätta ett frågetecken på en så stor och viktig period i sitt liv, och en del kanske tycker att man är helt knäpp som om man försöker glömma den perioden då vår son faktiskt andades. Men att glömma vår son kommer vi aldrig att göra,

Välkommen!

Välkommen till denna blogg som är tillägnad vår underbare son och ängel! Här kommer jag skriva om sorgen och saknaden efter vår son som dog i intrauterin fosterdöd i v.38, men även så som livet är med tårar och sorg, skratt och glädje. Följ med på min resa.