Fortsätt till huvudinnehåll

(Den ständiga) oron

Hjärnan är hela tiden satt på fullständig beredskap.
Det är helt otroligt hur lätt oron kommer på besök.

En liten förkylning, inga rörelse direkt på morgonen
så är den där direkt.

Min sambo säger att jag inte ska "måla fan på väggen"
och jag vet ju att han innerst inne har rätt.
Men ändå vill inte hjärnan lyda.

Hur gör man för att städa bort sina hjärnspöken?
Etiketter:

Kommentarer

  1. Ulrika1 januari 2011 kl. 22:30

    Hej!
    Jag tror faktiskt inte att det går att bara "städa" bort oron. För det är inga "Hjärnspöken". Det är en oro som är fullständigt normal efter att man har upplevt det värsta av det värsta, att ha förlorat sitt barn. Oron kan dock bli något mer lätthanterligt om man får sätta ord på den. Och då behöver man någon som bara lyssnar och kanske inte säger att "man inte ska måla fan på väggen" eller att "risken att det händer igen är minimal" etc. Man behöver bara någon som tar emot och lyssnar på orostankarna. För som sagt; att de kommer är fullständigt normalt. Hade de INTE kommit hade det varit onormalt. Kram och gott nytt år från Ulrika

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

8 år - Grattis på födelsedagen!

Så här åtta år efter rullar livet på men inte utan honom i tankarna emellanåt, men utan honom här på jorden, med oss. Sorgen går i skiftningar även om de inte sker lika ofta längre. Nu är de koncentrerade till högtidsdagar så som idag, hans födelsedag. Igår planterade jag årets födelsedagsblomma som han får ikväll när vi besöker kyrkogården. En sån simpel sak kan framkalla tankar och skiftningar. Just där och då började jag fundera på, var är han nu? Där uppe bland de få moln som fanns på den ljusblå sommarhimlen? Om änglarna bor i molnen, var är de när himlen är helt blå? Idag ör det din dag vår älskade ängel och ikväll ska vi fira dig. För trots att du inte är med oss är det alltid kalas på din födelsedag. För du är lika viktig som dina småsyskon, aldrig glömd. Jag frågade din lillebror vad han ville ha och äta på din födelsedag och han svarade: - det ska vara något festligt Så ikväll blir det fest och saker vi tror att du skulle ha gillat nu när du fy...
Skicka en kommentar
Läs mer

Att känna (skuld)

Det skulle varit en varningssignal, men jag reagerade bara en kort stund över det. Reflekterade inte så mycket över att han inte hade rört sig där inne så som han brukade. I böckerna stod det, att i slutet av graviditeten så har barnet mindre plats i magen och därmed är det inte säkert att de rör sig lika mycket. Jag trodde på det, och trodde på att allt var bra. Att allt var som det skulle där inne den där helgen. Veckan efter skulle vara sista veckan på jobbet på ett helt år och jag hade sedan länge räknat ner dagarna. Efter ett långt och stort projekt så skulle jag äntligen få vara ledig! En hel helg försvann utan några rörelse. Och först på tisdagen kände jag en spark. Den stunden, den sekunden har etsats sig fast i mitt huvud för all framtid. Jag kommer ihåg vad jag hade på mig, hur det såg ut på jobbet, att M var praktikant hos oss, hur jag stod vid skrivbordet, att jag tog mig på magen där sparken kommit och log. Ja, jag minns nästan allt, i det där lilla ögon...
4 kommentarer
Läs mer

Min skyddsängel

Jag tror att vår Ängel skyddar oss och vakar över oss. Dikten här nedanför hittade jag i en barnbok.
Skicka en kommentar
Läs mer