Tankar av en Änglamamma

Julafton försvann snabbt, en del bra måsten under dagen. Som att åka till kyrkogården och tända ljus. Det känns skönt att veta att det lyser hos honom. I år blev det ingen julgran då det är så milt att de inte tagit bort blomplatserna ännu och satt dit små granar. Det fick bli en grankrans istället med glitter och några julgranskulor.

Mina tårar rinner och rösten är svag.... http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14108573.ab När jag läser artikeln kan jag för mitt liv inte förstå hur denna person får fortsätta sitt jobb! Han borde få sparken med omedelbar verkan, få sin läkarlegitimation indragen för resten av livet och plågas för resten av livet!

Sedan vi flyttade är vi tyvärr inte lika ofta hos vår Ängel, innan var vi uppe en gång i veckan, men om jag ska vara ärlig så när årsdagen närmade sig så kände vi att vi åkte dit bara för att åka dit, inte för att vi ville det. Och så tror jag inte vår Ängel hade velat ha det. Utan vi vill åka dit när man känner för att hälsa på honom och inte för att man fått dåligt samvete. Därför blir man oerhört varm i hjärtat när man får veta att en nära vän har varit och hälsat på vår Ängel på fjärde advent. Det är KÄRLEK!

För någon vecka sedan fick jag frågan om jag tänker mycket på vår Ängel sedan Lilleman kom. Och på något sätt så vill man inte göra andra illa till mods och därför blir inte alltid svaret så ärligt som det borde vara. Självklart tänker jag på honom, nästa varje dag och ibland flera gånger om dagen. Det går inte att komma ifrån att man jämför vår Ängel med hans lillebror och undrar hur lika de skulle ha varit och vem vår Ängel skulle varit nu. Så nästa gång jag träffar personen som ställde frågan så ska jag vara helt ärlig och säga som det är. Jag vill ställa till rätta och vara 100% uppriktigt för vår Ängels skull.

Dagens besök på kyrkogården väckte som alltid känslor. Varje gång man är där känns det så overkligt. Som en dålig mardröm. Är det verkligen vi som har begravt ett barn, vårt barn? Jag tror att känslan av overklighet alltid kommer att stanna kvar hos oss. Sedan lillebror kom till världen har vi fått en andra chans och börjar steg för steg kliva ur den bubbla vi levde i efter att vi förlorat vår Ängel. Och det är lite läskigt att inte har något skyddande hölje kring sig längre.

Tänk att man kan bli så trött och nästintill tömd efter ett besök hos kuratorn. Men jag tror att det gjorde gott för känslor och oro. Nu har jag strukturerat upp tankarna mer och kan skilja på dem. Ibland kan man behöva lite hjälp på traven för att se saker i ett annat ljus och för att kunna reda ut tilltrasslade tankar. Det känns skönt att veta att hon finns där.

Idag har vi gjort adventsfint hos vår Ängel. Både här hemma på minnesplatsen och på kyrkogården. Nyplanterad hyacint på minnesplatsen här hemma. Även på kyrkogården fick han en blomma och ett tänt ljus. Blåa är de såklart. Tog ur hyacinten ur sin plastkruka som den stod i när jag köpte den och virade mossa omkring rötterna, fäste med ståltråd som jag trätt lite blå pärlor på. Tyckte det blev fint och annorlunda. Hoppas nu inte att den blåser bort bara i stormen.

Det går inte att komma ifrån att oron alltid finns där i olika grad, och den kommer alltid att finnas där. Man färgas väldigt mycket av det man har varit med om tidigare i livet, det är något som jag har lärt mig sedan tidigare och även efter vår Ängel. I hela mitt liv har jag nog varit en person som tänker väldigt mycket, jag vänder och vrider på situationer och tankar tills jag knappt vet vad som är ut eller in. Men för mig är det en nödvändig process innan jag kan känna mig lugn. Jag behöver växa in i vissa saker och de måste mogna i min hjärna innan jag kan gå vidare. Så är det också med oron. Efter ett flertal fellarm med andningslarmet, har vi tagit bort det. Den oro som fellarmen skapade gick knappt att hantera. Vad det fel på larmet eller på Lilleman? Inte kunde vi slappna av och lita på att andningslarmet verkligen larmade om det var fara. Min hjärna sa till mig att jag måste göra allt jag kan för att kolla upp så att inget var fel på Lilleman. Ett besök hos...

Efter vårt första fellarm på andningslarmet har jag fått höra från några håll att vi skall ta bort det eller att det bara skapar oro att ha ett. Dels känner jag mig ännu inte redo ännu att ta bort det och för det andra så har det hjälpt oss att sova om nätterna i hela 7 månader. Inför den dagen vi ska ta bort det så vill jag förbereda mig mentalt. Första natten utan det kommer nog ändå att vara sjukt jobbig, med lite sömn. Idag på morgonen hade vi vårt andra fellarm, sambon hade precis varit inne och tittat till honom när det ljöd genom huset. Ny språngmarsch in till Lilleman. Nu börjar man verkligen undra varför det larmar, då han andas och är vaken. Jag är nervös inför natten då vi är ensamma hemma, jag och Lilleman.

Att inte ha kontroll skrämmer mig. Och jag har alltid känt att jag har kunnat lita på och haft kontroll på vårt andningslarm till Lilleman. Men efter morgonen har jag ingen kontroll... I natt var första natten för Lilleman i eget rum, natten har gått bra och han vaknade kl. 05. Var inne och tittade några gånger och sedan låg jag och drog mig i sängen och lyckades precis somna om när signalen ljöd och jag for upp ur sängen. Andningslarmet hade larmat och jag sprang in tätt följd av sambon, jag slet upp honom. Han andades! Vad var det som hade hänt? Varför larmade det? I sju månader så har vi aldrig haft ett fel larm. Han rör sig mera i sängen, men innan jag tog upp honom så låg han nog som vanligt på sidan intill kanten. I chocken och stressen så är jag inte riktigt säker på hur han låg längre. Det ända jag/vi kan hoppas på är att det endast var ett fel larm och ingenting annat. Men oron blir ju inte mindre...

Ett ljus tändes för vår Ängel Idag var vi på Spädbarnsfondens minnesstund. Jag kunde inte låta bli att tänka på att förra året när vi var där för första gången, hade vi både sorg och glädje i våra hjärtan. Sorg i och med att vi förlorat vår son och första barn. Glädje, då vi var gravida igen och hoppades på att det nu skulle gå vägen. I år var vi där med vår stora glädje, Lilleman/Lilla Livet, men det var nästan jobbigare i år. Man vet nu vad ett barn verkligen innebär och därför blir känslorna och tankarna mer levande. Man undrar hur han skulle varit, hur skulle han sett ut? Vad skulle han varit för person? Att träffa och sitta i samma rum som andra drabbade, är en skön och väldigt befriande känsla. Man känner sig hemma på något konstigt sätt. Vi är en olycklig förening med mycket värme.

Nu var det en hel månad sedan jag skrev något här inne. Tiden går så fort nu när Lilleman finns. Fokus ligger halt naturligt på honom och aktiviteter med honom hela dagarna. Men trots det så glömmer vi aldrig storebror. Idag är det all helgonsdag. Ljusen brinner för vår Ängel på kyrkogården, även här hemma har vi tänt ett ljus. Vi är lite förkylda vilket gör att man inte riktigt orkar så mycket som man brukar, så det är lite tråkigt, en dag som denna.

Jag kommer nog att för alltid känna en skuld. Att man kunde gjort mer. Det är svårt att ta in att det idag har gått 16 månader sedan den där varma sommardagen i juni. Dagen då hela vårt liv rasade samman, men då vi samtidigt fick en underbar son. Just den dagen och dagen innan sken solen från en klarblå himmel, sedan regnade det en hel vecka. Änglarna grät för vår ängel. Idag lyser ljuset och den vita rosen står där för hans skull.

En direkt förändring kommer att göras. Detta kan man läsa i artikeln på Aftonbladet idag om att texten i läroboken för framtida barnmorskor gällande att barn rör sig mindre i slutet av graviditeten och att blivande mammor bör informeras om detta. Artikeln hittar du här Även i Metro skriver man idag om Intrauterin fosterdöd, den artikeln hittar du här Vilken seger för upproret, att texten nu skall ändras. Nu hoppas jag och många andra att fler barn kommer att räddas, då föräldrars oro skall tas på allvar. Professor Ingela Rådestad har skrivit en vetenskaplig artikel som är med i nästa nummer av Läkartidningen, men du kan redan nu läsa den på här på internet.

Missa inte premiären av programmet Sanning & Konsekvens på TV 3 nu på onsdag den 5 september kl. 20.00 I första programmet tar man upp dödfödda barn och hur de hade kunnat räddas. http://www.tv3.se/sanning-konsekvens/i-premiaren-dodfodda-barn-och-tandlakarfusk Om du har facebook kan du här http://www.facebook.com/fosterrorelser  läsa om upproret som startats för att kräva nya riktlinjer gällande minskade fosterrörelser (detta uppror ligger också till grund för inslaget i programmet) Var med och ''gilla" så kommer fler barn räddas till livet!

Man är aldrig beredd på när de kommer. De där känslorna som man vet finns, men aldrig vet när de dyker upp. Att sitta på kyrkogården en solig söndag i oktober kan framkalla starka känslor och tårar över vad som skulle varit. Vem skulle han varit nu? Hur skulle han sett ut? Hur hade han varit som person, lugn eller busig med mycket spring i benen? Jag försöker skapa mig en psykisk bild av honom. Han skulle varit lugn, precis som jag... Försiktig, kanske med ett "humör", envis och snäll. Det är endast så jag kan tänka och föreställa mig honom. Hur han skulle sett ut, när han nu i veckan är 16 månader, det går inte. Det är omöjligt att veta hur han skulle förändrats i utseendet. Jag hoppas att han skulle varit lik sin lillebror.

Första året efter vår Änglapojk besökte vi honom alltid minst en gång i veckan. Söndagar var vår "familjedag". Minnesplatsen här hemma togs om hand och dekorerades med omsorg. På månadsdagar köpte jag alltid en blomma och satte ovanför öppna spisen där han hade sin givna plats. Julgranen dekorerades med julgranskulor på kyrkogården, trodde aldrig att de skulle sitta kvar. Men de satt kvar hela julhelgen, till min stora glädje. Jag är säker på att han såg att vi pyntade den för hans skull. Då vi blev fyra i familjen förändrades livet återigen. Denna gång med glädje. Det blev inte lika mycket tid över. Men trots det, så är minnesplatsen här hemma fortfarande viktig och betyder mycket för oss. Besöken på kyrkogården är nuförtiden inte lika frekventa och på månadsdagarna tänder jag oftast bara hans ljus och tänker på honom lite extra mycket. All den tid som jag tidigare la ner och som jag nu inte har, kan skapa ångest och skuldkänslor av att man inte hinner med hono...

I början var jag konsekvent mot alla om hur många barn vi har, men allt eftersom tiden har gått har jag börjat välja vilka som skall få veta. Det är inte så att jag på något sätt inte vill nämna min Änglason, eller vill glömma bort honom, men vissa personer behöver inte veta allt. Jag måste känna mig bekväm med att berätta och på något sätt måste de förtjäna ett sådant förtroende. För mig är det viktigt att det inte bara är en flyktig bekantskap utan någon som man faktiskt kommer träffa igen. Så svaret på frågan: Är det ert första barn? Är inte längre konsekvent.

Hur det skulle bli att få ett levande barn efter att ha varit med om något av det hemskaste, det visste vi inte. Nu när vi vet, så blev sorgen lättare att bära. Känslorna är inte lika stora och kommer inte lika ofta men de finns för alltid kvar. Ett levande barn underlättar och gör att hålet i hjärtat inte känns lika stort, men glömmer gör man aldrig. Vår ängel finns för alltid med oss och i våra tankar. Och den oändliga sorgen fortsätter... Så till er kära läsare/följare: Bloggen uppdateras nu inte lika ofta, men jag vill hålla den vid liv. För mig har bloggar där andra upplevt samma sak, fyllt en viktig funktion i min sorg och bearbetning. När känslorna kommer, då skriver jag. Så fortsätt gärna att följa min resa...

Det som jag innan trodde skulle bli jobbigt har blivit en fristad. En plats att andas på, men där även sorgen har en naturlig plats. Att träffa och umgås med tjejerna från magplasket är inte längre jobbigt (så som det var första gången). Nu vet några av dem och det känns bra. När jag träffar dem så är det fullt fokus på vad som är här och nu, men någonstans där finns också plats för att prata om vår Ängel på ett helt naturligt sätt om det dyker upp. Men att få en paus i sorgen är oerhört befriande.

Jag vill vara en vanlig mamma och det är jag oftast. Men sedan kommer den där oron. Att oroa sig gör nog varje mamma, men efter att ha förlorat ett barn tror jag att man blir mer orolig att något ska hända det/de levande barn man har. Jag kan inte svara på ifall jag hade varit lika orolig om vår Änglason överlevt, men någonstans långt där inne tror jag inte det. Jag hade varit som alla andra, ryckt på axlarna då han hostar en gång för mycket eller inte kollat så att han fortfarande andas var 20:e meter på promenaden.

Jag kommer ihåg när vi för första gången bäddade spjälsängen som vårt första barn skulle ligga i. Det låg förväntan och glädje i luften. Nallen fick sitta i, i väntan på att det där skulle ligga en levande bebis. Detta gjordes endast några dagar innan vi fick beskedet som för alltid förändrade våra liv. Det fick aldrig ligga någon levande bebis i spjälsängen då. Istället fick "krokisen" sova under täcket som en symbol för vår son. Att packa ihop den var ett svårt men nödvändigt beslut. Denna gång vågade vi inte packa upp den, inte förrän vi kom hem från BB. Vi hade ju med oss en levande bebis hem.

Idag brinner ljuset på vår minnesplats här hemma. Men inte bara för vår son utan också för tacksamheten inför livet. När tragiska händelse inträffar får man återigen en påminnelse om att vara tacksam och ödmjuk inför livet. Denna påminnelse tror jag är bra att man får lite då och då, trots de tragiska situationerna.

Igår var det 15 månader. 15 månader av saknad. Men... ...på lördag är det 5 månader. 5 månader av kärlek och lycka. Tid har fått en annan innebörd. Med ett levande barn att älska, blir sorgen lättare att bära. Trots att det var månadsdag igår, var det ingen tung dag. Ljuset lyste för storebror och lillebror var varm, levande och precis underbar.

Jag vill inte missa en enda sekund av vår levande sons liv. Jag vill vara där och uppleva hans barndom, hans framsteg och upptäckter. Efter en vecka på sjukhus fick jag en föraning om hur det är att inte vara där och att inte få ta hand om honom. En otroligt jobbig känsla som jag aldrig mer vill uppleva.

Under det senaste året, resan med en Ängel i familjen har bestått av mycket kontakt med sjukvården. Vi har alltid blivit bra bemötta, även när lillebror föddes visade de stor förståelse för vår oro, vilket kändes otroligt skönt. Jag har därför lovordat sjukvården här där vi bor och talat gott om den. Men nu har jag sett en annan sida. En sida där slapphet, brist på att delge information, oengagerad personal, oförståelse, bitterhet visar upp sig. En otrevlig sida där man som patient själv måste sätta ut armbågarna för att ta sig framåt och få reda på vad som händer. Något man sällan orkar när man är sjuk, tur att man har en stark sambo som kan hjälpa till. I framtiden kommer jag inte se på sjukvården med lika berömmande ögon.

Några vänner beskrev det så bra efter att lillasyster till deras ängel kom till världen:  "Tjejen som hjälpte oss till revansch på livet" Älskar  de orden . Det stämmer så bra. Och beskriver verkligen känslan av att hålla en levande bebis i famnen efter att tidigare ha blivit Änglaförälder

Idag skulle vår Ängel varit 14 månader. Sedan lillebror kom så tänker jag nog lite mer på vår Ängel än jag tidigare gjorde. Man undrar om de skulle varit lika och jämför. Detta är tiden då vi kan jämföra (fysiskt), snart är den tiden förbi. Undrar hur det kommer att kännas då? Känslan av att vi alltid kommer vara en för lite i vår familj kommer dock aldrig att försvinna.

Nu tror jag att jag har kommit dit, jag är där nu... ...där på de rosa molnen. Lilleman förgyller dagarna och gör livet känslomässigt lättare att leva efter vår Änglason. Så just nu svävar jag.

Tankarna om död, sorg och saknad har blivit annorlunda efter vår Ängel. De ligger närmre till hands och är lättare att förstå när andra drabbas. I natt tänkte jag på alla de som genom attackerna i Norge har mist någon. Jag tror att sorgen till viss del är lika men ändå olika. Jag kan inte fullt ut förstå eller relatera till sorgen i Norge, då jag inte varit i just den situationen. Sorgen tror jag är olika beroende på vem man mist och på vilket sätt. Men det enda jag kan tänka på är vilken panik, fruktan och rädsla de ungdomarna på ön måste ha känt. Det hoppas jag att jag aldrig kommer att förstå eller relatera till. Inte ens en ynka liten bit.

Detta är ännu en dag då man blir påmind om att ta hand om sina nära och kära. Att uppskatta det man har och att man får ha sin familj hos sig. Tankarna går till personerna som kämpade för sina liv och till deras familjer som nu får leva med den eviga saknaden. Och livet med en Ängel.

Nytt inslag om PSD på Nyheterna, TV4. För att se inslaget klicka här Nu ska man faktiskt se över mödravården och hur man kan förbättra den så att färre drabbas. Tummen upp för det, nu hoppas man bara på att det verkligen görs också. ( http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna?title=varden_ses_over_for_att_radda_ofodda&videoid=1797016&utm_medium=sharing&utm_source=facebook&utm_campaign=tv4play.se  )

Första förkylningen sedan Lilla Livet kom har drabbat mig. Och med den kommer också oron över att han ska smittas. Att vara Änglamamma gör att jag är nojig och blir orolig för minsta lilla. De mörka tankarna finns för alltid där.

I dagens DN skriver Ingela Rådestad ett debattinlägg om PSD i magen och hur det måste uppmärksammas. Samt att regeringen och socialstyrelsen nu måste ta tag i det för att kunna förebygga och minska antalet fall samt informera om det till blivande mammor. Läs hela debattartikeln här ( http://www.dn.se/debatt/ett-av-tre-dodfodda-barn-skulle-ha-kunnat-raddas  ) Även Nyheterna på TV4 gör ett inslag om det. Se hela inslaget här ( http://www.nyheterna.se/1.2209016/2011/07/16/fler_dodfodda_barn_skulle_kunna_raddas  )  Så bra att det lyfts fram. Tummen upp!

Jag är mitt emellan två världar. Vart får en Änglamamma med levande barn plats i livet bland alla mammalediga? Hos de som inte vet att de rosa molnen kan förvandlas till svarta? Eller hos de som har svarta moln med små Änglar på?

Efter vår Änglason har man vissa gånger fått oväntad tröst. Och detta från personer som man verkligen inte trodde skulle ge just detta. Denna tröst har kommit i form av tankar och ord från personer som endast är bekanta. Ett stort tack till dig P som jag vet har tänkt på oss. Det har gett mig kraft och styrka att fortsätta.

För resten av livet kommer jag att vara rädd, vettskrämd. Jag vet att det värsta kan hända. Men samtidigt tänker jag att det händer väl aldrig två gånger.

Att kunna ligga och lyssna på hur glada ens föräldrar är när de kan prata med sitt barnbarn, ett barnbarn som finns med oss här på jorden, det är helt underbart. Man hör glädjen i deras röster och kan nästan se hur deras ögon tindrar närmre tittar på honom. Tänk att ett "litet liv" kan skapa så mycket glädje.

När du har levande barn gör du oftast en bok med minnen från första året. Inget konstigt med det. Jag tänker göra detsamma för första året med vår Ängel. En bok att titta i och minnas vad som hände och vad vi gjorde för honom under året. Och detta ser jag inget konstigt i.

När Lilla Livet låg i magen funderade man mycket på om man skulle jämföra honom med vår Ängel. Skulle de vara lika i utseendet? Skulle de varit lika i personligheten? Och nu vet jag svaret på min undran. Ja, jag jämför och undrar mycket. Men det enda jag kommer veta är att de är lika till utseendet. Och sedan får jag hoppas att de skulle haft samma personlighet. För det är det som kan ge mig en liten tröst i denna oändliga sorg.

Idag för ett år sedan satt vi i kapellet på vår Änglasons begravning. En kompis till mig hade några dagar tidigare sagt till mig: - var beredd på att det är en liten kista. Ja, ja tänkte jag det går nog bra. Men när vi stod där i kapellet och de rullade in kistan högg det till i mig och mitt hjärta. Den var verkligen jätteliten, mindre än jag föreställt mig. Det gjorde ont i mig att veta att där i låg vår älskade son. Dagen då vår Änglason föddes sken solen från en klarblå himmel. Men sedan så regnade det nästintill varje dag fram till begravningen. Men just på denna dag sken solen igen, och trots att jag inte är speciellt religiös kändes det bra. Det var som om Änglarna tog emot honom fullt ut och ville göra denna sorgens dag till en fin dag.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4566870 Hittade dessa inslag genom Spädbarnfondens facebook-grupp  (se länken ovan) Här kan du lyssna på Marie Herou som förlorade sitt första barn och även professor Ingela Rådestad om hur vi kan minska dödföddhet i Sverige. Ett kort utdrag: Det skulle gå att rädda flera av de här barnen hävdar professor Ingela Rådestad. Hon säger att antalet dödfödda borde gå att få ner med 30%. I en studie som Spädbarnsfonden låtit göra nyligen, där över 1 000 mödrar som fött döda barn medverkat, svarar många av kvinnorna att de känt att barnet inte mått bra i magen innan det dog. Därför ska kvinnors oro tas på allvar om de märker förändringar i mängden fosterrörelser. Av studien framgår att 8% av kvinnorna som sökte akut inte fick vård. Det föds ca. 450 barn som dött i magen varje år, ca. 9 st varje vecka. Tänk att det blir 9 st nya Änglaföräldrar varje vecka, helt i onödan. Det behövs inga fler små Änglabarn dä...

Veckans lista har tills vidare fått flytta till min andra blogg, Livets Lilla Underbara. Då jag tycker att den passar bättre där. För att fortsätta läsa "En veckans..." klicka här

Under graviditeten med vår Ängel ångade jag på med jobb, hem och fritid. Han hade en fast dygnsrytm, med vakenhet på morgon och kväll. Det var då jag kände honom mest. Så när rörelsemönstret ändrades uppfattade jag det inte tillräckligt mycket. Självklart tyckte jag att det var konstigt när jag inte känt honom under helgen, men tänkte att han inte hade så mycket plats därav inte så många/inga rörelser, för det hade man ju "hört" att så var det. Blev glad när jag på tisdagen kände en spark på jobbet. När jag tänker tillbaka på den sista veckan idag så minns jag många detaljer, speciellt vad jag hade på mig och vart jag stod när han sparkade en sista gång. Jag känner ånger över att jag inte var mer uppmärksam på minskade rörelser och att jag inte begärde att få åka till sjukhuset när kurvan stack iväg i 45 grader veckan innan. Men man lägger sin tro i händerna på vårdpersonalen och litar på dem till 100%. Denna gång, i graviditeten med Lilla Livet har det varit ...

För resten av våra liv kommer vi alltid att undra varför vår Ängel blev just en Ängel. Vad var det som hände? Kunde man förhindrat det på något sätt? Idag publicerar man på www.aftonbladet.se en artikel om hur man genom att sova på på "rätt" sida under graviditeten kan minska risken på PSD i magen. För att se artikeln på Aftonbladet följ denna länk: http://www.aftonbladet.se/halsa/article13172562.ab Artikel på engelska följ denna länk: http://www.healthfinder.gov/news/newsstory.aspx?docid=653928 Och efter att ha läst detta sätter tankarna igång igen. Jag sover oftast på högersidan och under graviditeten med vår Ängel sov jag även mycket på rygg då jag hade för ont i den vissa dagar för att sova på något annat sätt. Tankarna kommer aldrig att tystna.

Veckans... ...återträff: med Magplasket-mammorna ...resa: till underbara Smögen ...förvandling: färgat bort de små grå på huvudet. ...skönaste: sovmorgon två dagar i rad

Bland Änglaföräldrar diskuteras det ibland hur man ska pratar/tala om för andra, icke drabbade om vad som hänt. För mig är det viktigt att aldrig ljuga om vår Ängel men i vissa grupperingar och sammanhang har jag numera svårare att säga som det är. Det känns som om jag tappar en del av mig, jag kan inte vara mig själv fullt ut. Hur gör man för att få vara sig själv?

Veckans... ...viktigaste dag: Vår Ängels 1 års dag. No more...

Det finns inga ord som går att beskriva hur det känns. Ett år. Ett helt år. Vi kan fortfarande inte förstå att vår förstfödde son inte finns. Det är overkligt. Går inte att ta in. Idag har det varit din dag, vår Ängel. Vi har firat dig med tårta, pannkakor, ballonger, sång och en massa annat.

Idag för snart ett år sedan, runt klockan tre till fyra fick vi beskedet att vårt barn inte längre levde. En chock som fortfarande finns hos oss. Att det kunde hända var inget vi visste eller ens oroade oss för, som andra gravida så svävade vi på de "rosa" molnen. Det var först veckan innan då jag satt på MVC och läste en artikel om en kvinna som förlorat två barn i magen som man visste att det kunde hända, men den tanken försvann lika fort som den kom. "Det händer ju andra, inte oss", som man brukar säga. Och min sambo tyckte att det var obehagligt att de gånger vi ringde förlossningen under sista veckan alltid frågade om man känt rörelse. Men man hade ju hört att på slutet är de ju så stora och har inte lika mycket plats för att röra sig, så man trodde ju att det var helt normalt att man någon dag inte kände några rörelse. Idag vet jag bättre! De ska röra sig ända till slutet. Detta är något som till viss del upprör mig att det inte informeras om. Du...

Igår kom det ett kuvert med en Änglapresent. Presenten var för alla små Änglar för att det just inte ska bli fler Änglar. Vilken omtanke och värme. Stort tack älskade familjen R för gåvan till Spädbarnsfonden till vår Ängels minne.

Veckans... ...renovering: målning av köksvägg ...uppstart: mammagrupp ...lunch: med E ...vikt: 4750 g ...längd: 57 cm

Just nu väntar jag. Om ca. en vecka så är det ett helt år sedan vi fick ett Ängel och inte ett levande barn. Tiden går fort, minnena har bleknat något, men de kommer aldrig att försvinna. Det finns tre saker med vår Änglason som jag minns extra tydligt och som jag gör allt för att hålla fast vid. De får aldrig försvinna. Planerna inför årsdagen börjar ta form. En speciell dag för vår Ängel kommer det att bli, så mycket vet jag. Det jag inte vet är vad man kommer känna och vilka tankar som kommer att snurra i mitt huvud.

Det finns många sätt man kan bära sina barn på. Man bär dem i magen, i sin famn, i sina armar, i bärsele, i bilstol. Jag bär båda mina barn. Mitt levande barn i min famn. Min Änglason runt halsen i ett halsband. Men båda bär jag i mitt hjärta.

För några veckor sedan slog jag på tv:n och nyhetsmorgon. En grupp som kallar sig "The Survivors" var gäster, det är ett gäng kvinnor som alla överlevt bröstcancer. De verkar vara ett starkt gäng som är tacksamma för en andra chans i livet. De pratade om att det de varit med om är något av det värsta som man kan vara med om och att man då inte ska klaga på småsaker, dåligt väder, förkylning m.m. Så var det några ord som fångade mitt intresse lite mer. En kvinna sa då: Det är klart att även vi som varit med om detta får lov att klaga, men vi gräver inte ner oss i småsaker. Självklart finns det dagar då man faktiskt är tillbaka i "gamla" mönster och gräver ner sig en bit i sitt klagande, men det är dessa dagar jag tänker på "The Survivors" och innan jag har hunnit med att gräva för mycket och för långt ner så inser jag att det är småsaker som inte är någon mening att lägga sin energi på. För som favorit-Mia (Törnblom) säger, man kan behöva d...

Veckans... ...besök: familjen J ...vikt: 4500 g ...längd: 56 cm ...tävling: Göteborgsvarvet

Under graviditeten hade man oron över att något skulle hända inne i magen så att Lilla Livet inte skulle komma till oss. Nu när Livet har kommit till oss är man istället orolig för att något skall hända utanför magen. Så som jag lärde mig leva med oron under graviditeten måste jag nu lära mig leva med oron för Lilla Livet för resten av mitt liv. Men livet som förälder är väl så...

Under hela vår änglaresa har vi haft turen att få träffa (för det mesta) fantastiska människor inom vården. Vi har nu efter att Lilla Livet kommit åter träffat dessa vardagshjältar. Att nu få dela glädjen med dem är härligt. Att visa att vår resa fick ett lyckligt slut.

Veckans... ...vikt: 4110g ...längd: 54,5 cm ...besök: av mamma, pappa och faster I ...middag: med andra Änglaföräldrar

Idag har Änglafamiljen där uppe fått ännu en Ängel. Och livet har ännu en gång varit orättvist. Mina tankar går till familj och vänner.

Igår spred vi glädje och vad underbart det kändes. Vi besökte två viktiga personer som hjälpt oss i sorgen efter vår Ängel. Och denna gång hade vi med oss glädjen i form av vår levande son. Tänk att han som ännu inte är så medveten om världen, redan har uträttat stordåd.

Veckans... ...viktigaste dag: vår Änglasons 11 månaders dag ...lunchgäst: trevliga E ...fikagäst: trevliga B ...vikt: 3910 g ...längd: 53 cm

En en annan Änglamamma uttryckte våra förhoppningar för framtiden på ett väldigt bra sätt: "jag hoppas att ni och vi fått genomgå det värsta redan och att vi från och med nu bara får ett bra resterande liv!" Ja, ett bra resterande liv är det vi önskar oss.

Tänk vad tiden går fort. Det känns som om det var igår vi satt och höll vår Ängel i famnen, vi minns varje lite detalj, varje liten stund med honom. Kommer fortfarande ihåg hur len hans lilla näsa var, hur varm han var när han kom ut och låg på mitt bröst eller hur tung hans lilla rumpa var när jag höll honom. Tiden går fort...efter 11 månader sitter vi nu här med lillebror i famnen. Ännu en guldklimp. Det har gått fort och en del undrar säkert om vi ville att det skulle gå så här fort. Och ja, det ville vi. Vi ville ha revansch på livet. Det skulle inte få sluta med döden för oss och vår familj.

Efter det som vi har varit med om, tror jag att vi har fått en förändrad syn på livet och dess innehåll. Att det tyvärr skall krävas tragiska händelse för att man skall uppskatta även det lilla i livet är nu när man tänker efter "dumt", rent ut sagt "löjligt" att man inte tidigare har kunnat uppskatta även de små sakerna. I denna blogg ryms alla känslor, även glädjen får emellanåt plats. Men mest fokus har det varit på de mörka och lite jobbiga känslorna och detta för att bloggen kom till och är till för att skriva om hur det är att vara Änglamamma och alla de tankar och känslor som ryms där i. Men nu skall jag göra ett försök i att ha (ännu en) blogg som är ren glädje, lycka och som handlar om det goda i livet. Besök den gärna och säg vad du tycker. Livets Lilla Underbara

Jag tror bestämt att vår Ängel ser oss. Han sitter där uppe och tittar ner. Han vakar över oss.

Ni är några stycken, inte så många men ack så viktiga. Ni får ta del av många känslor och tankar Så TACK för att ni läser och vill ta del av mina ord.

Veckans... ...besök: av L och av svärmor och svärfar ...renovering: nytt golv i hallen ...vikt: 3570g ...längd: 52 cm

Att andas Naturligt och självklart. Oro för tystnad och stillhet. Själva graviditeten är över, men oron för att livet skall stanna finns fortfarande kvar till viss del.

Nu är det nya rutiner som gäller. Idag är första dagen då vi är hemma själva.

Man gör omprioriteringar i sitt liv. Bloggen är inte lika viktig och hinns inte med alla dagar. Men på natten när jag sitter i mörkret och ger vår älskling mat så passar jag på. Det är då tankarna far runt och vissa av dem måste ner på "papper" och formas till mer än tankar, de blir till ord. Så till ni som läser: Om ni ser inlägg som är gjorda mitt i natten, Så nej jag är inte galen utan det är bara tankarna som måste ut.

Veckans... Födelsedagar: mammas och bästaste L:s Besök: av mina föräldrar Högtid: påsk Finaste: det sköna vårvädret Blomma: vitsipporna som står i full blom i backen, så vackert! Vikt: 3200 g, snart uppe på sin födelsevikt

Det lyser ett påskljus på kyrkogården för vår Ängel. Med gul rosett och kycklingar på. För även om man är en ängel så ska man fira påsk.

Min sambo uttryckte våra känslor på ett väldigt bra sätt häromdagen. "Tänk att den man älskar mest inte skulle varit här om den man saknar mest HADE varit här." Vi känner en oerhörd tacksamhet över vårt levande barn, samtidigt en oerhörd sorg över att vi förlorat vårt första.

I mina armar har jag min levande son - glädje. På datorskärmen rullar bilder på min Änglason, i bakgrunden spelas låten "Jag fick låna en ängel" - sorg. En märklig känsla. Från första stund rinner tårarna. Minnen och känslor kommer snabbt tillbaka, de finns för alltid med mig. Och glädje och sorg står för alltid bredvid varandra.

Igår var vi för första gången med vårt levande barn och hälsade på vårt döda barn. Det var en märklig känsla som infann sig medans vi satt där. Sorg och glädje hand i hand, för resten av livet.

Ja denna veckans lista innehåller egentligen bara en punkt, den viktigaste punkten av alla... Veckans... ...BÄSTA: Dagen då lilla livet kom ut till oss. I övrigt har vi haft våra familjer på besök under helgen.

Man kan verkligen säga att livet är för alltid förändrat på ett helt underbart och härligt sätt. Dagarna går fort och imorgon är vårt lilla mirakel redan en vecka gammal. Vad har vi då gjort under veckan, ja det är inte så mycket utan mest suttit och tittat på honom. Och det kan man verkligen inte göra tillräckligt mycket. Livet är just nu helt underbart! Vi njuter fullt ut.

Han bestämde sig helt själv om att det var dags att komma ut. Det Lilla Livet, vårt mirakel har kommit till oss. Total Lycka!

Veckans... ...bakning: äppelpajer och chokladmuffins ...bästa: att våren äntligen verkar ha kommit för att stanna:) ...renovering: målning av innerhallen ...fika: hos E, J och A på deras uteplats i underbar vårvärme och sol :)

Spädbarnsfonden har gjort en webbstudie där mammor och pappor som mist barn före födelsen har fått besvara olika frågor. Genom de svar som kommit in kan man få en samlad bild över hur vården kan förbättras för de som mister sitt barn i framtiden ska få ett så bra bemötande och stöd som möjligt. En rapport av undersökningen hittar du här Två saker som fångade mitt intresse lite mer var: 1. Där man kan läsa om årsdagar och vad man gör på dessa. "De visar att över 80 % av dem som passerat en årsdag uppmärksammar den på något vis. Allra vanligast var det för dem som mist sitt barn de senaste 10 åren, men också 40 % av dem som förlorade barn för mer än 20 år sedan uppmärksammar dagen på något sätt. Det finns många sätt att minnas barnet på årsdagen. En del tänker särskilt på barnet, men behåller detta för sig själv. Andra går till graven, oftast med sin partner, medan andra ordnar födelsedagskalas dit även släkt och vänner är inbjudna. Något som är tydligt i studien är att mat ...

Jag är uppväxt i de mörka Småländska skogarna och är verkligen ingen "fiskmänniska". Om det beror på att det är just i Småland jag är uppväxt, där man äter mer kött än fisk, det vet jag inte. Men det är helt min egna teori. Nu när man bor på västkusten så finns det ju fisk överallt. Och att inte ha fisk på lunchmenyn för en restaurang är väl nästan ett regelbrott :) Nu har jag sedan jag flyttade hit lärt mig att äta mer fisk, även om det inte sker så ofta. Under graviditeten skall man ju enligt Livsmedelsverkets rekommendationer äta fisk 2-3 ggr/vecka, något som jag har haft svårt att leva upp till. I förra graviditeten med vår Änglason tog jag då Omega-3 tabletter ett tag för att väga upp det faktum att jag inte var så duktig på att få i mig fisk. Påpekas kan att aptiten var inte den bästa under långa perioder och om man tyckte att jag var kräsen innan så var det ingenting mot var jag var då. Denna gång har aptiten varit bättre och jag har inte varit lika kräsen,...

Jag drömmer om... ...ett levande barn. ...ett friskt barn. ...glädjen över ett barnaskrik från vårt barn som precis fötts. ...att få känna lycka istället för oro. ...att få hålla vårat barn - levande, i famnen.

Om inte hjärnan brinner upp snart så är det konstigt. Så många tankar som nu snurrar där uppe. Positiva Negativa Och allt där emellan. Försöker få en balans och stänga ute de tankar som inte hör hemma där (de negativa). Det är inte alltid helt lätt. Ibland känns det som i filmer, där man har djävulen på en axeln och den gode på den andra axeln. Det vill till att man lyssnar på den gode lite mer. Så att man inte blir galen.

För många utanför kan det säkert te sig underligt och kanske en smula konstigt och udda att prata om vår Ängel. För nu har det ju nästan gått ett år. Men han är för alltid en självklar och naturlig del i vår familj även om han inte finns här hos oss. Däremot är det inte allt vi pratar om, men han kommer aldrig att sluta nämnas och tänkas på. Vi som Änglaföräldrar kommer alltid att prata om vår Änglason, med våra nära och kära och vår Änglasons syskon. Vare sig någon tycker att vi är konstiga eller inte.

Dessa underbara små "skålar" har jag ett tag haft ögonen på. Idag blev det köp. Tycker att de är så söta, däremot tycker inte sambon likadant :) Frågan är bara om man ska ha två eller tre? Och passar de någon annanstans än i köket? Själv gillar jag mest den gula och den gröna, så den rosa ligger nära till att bli återlämnad. Vad tycker ni?

På många sätt har tiden gått fort, men den har samtidigt stått stilla. Det känns som om det var igår som jag kände dina sparkar. Men så en dag blev det tyst och inga rörelse kändes. Minnena är så starka. Idag är det 10 månader sedan du kom till oss som en Ängel . Den finaste Ängeln av dem alla. Mina ögon tåras när jag tänker på dig. Och önskan om att du skulle varit här är obeskrivligt stor. Som vanligt lyser ett ljus vid din minnesplats här hemma ikväll. Du saknas och fattas oss varje dag.

För det mesta sitter en stor del av sorgen i knoppen, men vissa dagar kan den också sitta i kroppen. För oss gjorde den precis det i början. Orken fanns inte till att göra något, man hade fullt upp med att äta och sova och även det kunde vara en ansträngning. Inför varje månadsdag så händer något något som inte går att styra över något omedvetet. Denna gång har sorgen satt sig i kroppen. Dagen har inneburit en ansträngning i allt jag gjort. Imorgon är det 10 månader sedan vår son kom till oss som en Ängel . Varje dag är en saknad som är obeskrivlig. Varje dag undrar jag, VARFÖR?

Veckans... ...bästa: att ÄNTLIGEN få vara ledig. ...överraskning: att ha bakat både muffins och kladdkakor, på samma dag. ...fika: med J & W ...besök: av mamma och pappa ...bidrag till huset ;) : utemöbler i inflyttningspresent från mamma och pappa. Tack så jättemycket! Nu väntar vi bara på solen! :)

Ja ok då, jag erkänner... Jag har ett nytt beroende. Inredningstidningar Kan inte få nog av dem och önskade att de kom ut oftare. Idag har jag fått ett nytt nummer av Hus & Hem av min kära mor, tack så mycket! Den kommer att vara utläst och sönderbläddrad inom kort :) Dessa fin fina stövlar att plantera i, var en del av den inflyttningspresent vi fått av mina föräldrar. Tack så jättemycket! De kommer att passa utmärkt på framsidan med fina vårblommor i . 

För att låsa ute de jobbiga tankarna har jag idag försökt sysselsätta mig lagom mycket. Det har blivit två kladdkakor och bananmuffins, något utsmetade men väldigt goda. Och det har faktiskt funkat. Sedan har Lilla Livet rört på sig mer idag än föregående dagar och det gör ju allt lite lättare .

Jag är en Änglamamma så fylld av lycka men ljusår från tröst. Livet kan aldrig mer bli detsamma nu när jag tryckt en Ängel mot mitt bröst. Okänd

Fortfarande kan allt hända. Det vet vi av erfarenhet. Man vågar inte slappna av helt och hållet. Den ständiga oron finns fortfarande här som ett stort mörkt moln, en skugga över oss. Just nu går Orons berg-o-dalbana fortare och mer upp och ner än vad den någonsin gjort. Och allt vi vill är att den stannar vid stationen "lyckliga slut".

Söndagar har blivit den dag i veckan då gör vi ett besök hos vår Änglason. Vi tänder ljus som har blivit dekorerat med eftertanke. Andra saker som på något sätt har blivit rutin när vi är där är att titta på namnskyltarna (om det tillkommit några nya, så vi vet vilka hans kompisar är) och blommorna, prata en stund med honom och ibland också resa lilla lejonet upp som står där för en annan ängel. För andra kan det te sig konstigt med våra rutiner, men för oss är det helt normalt.

Allt som oftast är graviditeten en resa på små rosa moln för många. Det skall planeras och man drömmer sig bort om hur livet kommer att förändras. Förra året upplevde vi också de rosa molnen men i slutet av resan färgades de svarta och vi ramlade ner. För mig finns inte de rosa molnen längre. Jag studsar inte omkring glad och lycklig i min graviditets-bubbla varje dag, utan jag är färgad av verkligheten och med vetskapen av att allt kan hända. För mig är de rosa molnen svårare att hitta och inte går det att sitta kvar på dem särskilt länge heller.

Veckans... ...avslut: sista dagen på jobbet. ...fika: hos nya grannarna. ...besök: på förlossningsavdelningen. ...middag: födelsedagsmiddag hos J & E

Ibland är man med om saker som får en tillbaka till verkligheten. Fortare än kvickt. Men då inser man att det händer hela tiden, om än fortfarande i det tysta. Idag var vi hos kuratorn och fick efteråt möjlighet att besöka förlossningen. Detta var något som vi har velat göra för att avdramatisera de känslor som kan uppkomma nästa gång man kliver in genom dörrarna dit. En trevlig barnmorska tog emot oss och gick med oss varvet runt. Tyvärr var "dödens sal" (som jag kallar rummet), nr 7 upptagen så där kunde vi inte gå in. Direkt tänkte vi båda, att tänk om det är någon som förlorat sitt barn precis som vi som ligger där inne just nu. Vi satt sedan en stund och pratade med barnmorskan. Och efter en stund sa hon att det par som nu befann sig i rum nr 7 också hade förlorat sitt barn. Jag fick nästan hejda mig från att springa in i rummet, känslorna kom tillbaka. Vi visste ju hur de kände. Tänk att det händer hela tiden, att små barn dör de som aldrig riktigt...

Jag försöker vara positiv till det mesta, förutom när jag är trött och hungrig som fallet var idag. Så tillåt mig att klaga i alla fall denna gång... När det gäller kollektivtrafiken, vare sig det är buss eller spårvagn verkar det finnas en gyllene regel för de flesta chaufförer och det är fullgas och tvärnit . Varken gamla eller unga klarar knappt av att stå upprätta när chauffören trycker bromspedalen i botten. Kroppen liksom lättar från sätet varje gång, och man tänker att whipflash skadorna inte är långt borta. Så byts det chaufför och man tänker att nu blir det en bättre och behagligare resa. Men nej inte det. Resan fortsätter på samma sätt. Jag blir lättad och glad när jag är framme och får kliva av utan att ha drabbats av några större men förutom lite irritation. Sedan gick jag hem med min hungriga mage, trötta kropp och hjärna.

Jag har aldrig varit en tävlingmänniska, snarare än dålig förlorare när jag väl har tävlat. Men efter förra året vet jag hur det är att snubbla på mållinjen . Precis när man nästa är i mål. När man ser slutet på den långa vägen som leder fram till den efterlängtade och välförtjänta belöningen. När man ska bli som lyckligast i sitt liv, så är det någon som sätter ut ett ben. Att få vara så nära men ändå inte lyckas. Nu vet jag hur tävlingsmänniskan känner. Att snubbla på mållinjen är inget jag någonsin vill göra igen. För det jag har lärt mig är att det gör jäkligt ont i både kropp och själ. Och man slår sig så hårt att man inte vet om man någonsin kommer att återhämta sig.

Veckans... ...besök: av bästaste L :) ...nyaste: vår praktikant på jobbet ...fika: med E, J och A, tack för de fina blommorna! ...middag: med er andra underbara Änglaföräldrar. Tack för en trevlig kväll!

Min sambo tror att jag efter nästa vecka kommer att inta ett nytt läge, Rodelläget. Dvs. liggandes på rygg i soffan. Jag är inte lika övertygad om att det kommer bli så. Även om vila alltid är skönt.

När man bor på "landet" så får man räkna med längre resa till jobbet och för min del innebär det 40 minuter istället för 15. Det finns många sätt man kan fördriva tiden på och hittills har Iphonen fått jobba mycket under resorna, men till slut blir även det tråkigt. Därav började jag idag läsa en bok istället. En av mina numera favorit bland alla författare är Mark Levengood . ' Med hans humoristiska, lättsamma berättelser och underbara dialekt gör han läsandet och lyssnandet (av ljudböckerna) till en fröjd. Denna gång håller jag hans senaste bok "Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" i min hand på bussen. En berättelse som fångar mitt intresse är den sång som hans morfar sjunger för honom i femårsåldern, eller i alla fall Marks slutsats efter sångnumret. Sången lyder som följer: "Jag satt glasögon på min näsa för att se om jag kunde läsa och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" Marks ...

Sovrummet Övervåningen Nya soffbordet