Fortsätt till huvudinnehåll

Beskedet

Idag för snart ett år sedan, runt klockan tre till fyra fick vi beskedet att vårt barn inte längre levde.
En chock som fortfarande finns hos oss.
Att det kunde hända var inget vi visste eller ens oroade oss för,
som andra gravida så svävade vi på de "rosa" molnen.

Det var först veckan innan då jag satt på MVC och läste en artikel om en kvinna som förlorat två barn i magen som man visste att det kunde hända, men den tanken försvann lika fort som den kom.
"Det händer ju andra, inte oss", som man brukar säga.
Och min sambo tyckte att det var obehagligt att de gånger vi ringde förlossningen under sista veckan alltid frågade om man känt rörelse.
Men man hade ju hört att på slutet är de ju så stora och har inte lika mycket plats för att röra sig, så man trodde ju att det var helt normalt att man någon dag inte kände några rörelse.

Idag vet jag bättre!
De ska röra sig ända till slutet.

Detta är något som till viss del upprör mig att det inte informeras om.
Du ska känna bebisen varje dag och även på slutet och ifall du inte gör det ring din barnmorska eller förlossningen.

Tänk att ett år har gått så fort, men samtidigt så sakta.

Kommentarer

  1. Det är ju helt sant. Jag har också skrivit om detta på min blogg och även sagt till min barnmorska vi hade under graviditeten att bli bättre på att informera om det här med rörelsemönstret hos bebisen!

    SvaraRadera
  2. Bra gjort av dig att ha sagt till din BM om att informera om rörelsemönster bättre.
    I framtiden kommer man förhoppningsvis att ha mer information och öppenhet kring detta.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

8 år - Grattis på födelsedagen!

Så här åtta år efter rullar livet på men inte utan honom i tankarna emellanåt, men utan honom här på jorden, med oss. Sorgen går i skiftningar även om de inte sker lika ofta längre. Nu är de koncentrerade till högtidsdagar så som idag, hans födelsedag. Igår planterade jag årets födelsedagsblomma som han får ikväll när vi besöker kyrkogården. En sån simpel sak kan framkalla tankar och skiftningar. Just där och då började jag fundera på, var är han nu? Där uppe bland de få moln som fanns på den ljusblå sommarhimlen? Om änglarna bor i molnen, var är de när himlen är helt blå? Idag ör det din dag vår älskade ängel och ikväll ska vi fira dig. För trots att du inte är med oss är det alltid kalas på din födelsedag. För du är lika viktig som dina småsyskon, aldrig glömd. Jag frågade din lillebror vad han ville ha och äta på din födelsedag och han svarade: - det ska vara något festligt Så ikväll blir det fest och saker vi tror att du skulle ha gillat nu när du fy...

Så får det bli!

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag inte till något resultat om hur denna blogg kan vändas till att handla om glädje. Bloggen skapades i syfte att skriva av sig efter att vi förlorat vårt Änglabarn. Trots att det har gått 9 år sedan till sommaren så är ju detta fortfarande inriktningen på bloggen. Och det kanske ska vara så att det här handlar om det som är tufft i livet, om att förlorat ett barn, om sorg i allmänhet, om vad som görs för att rädda dessa barn. Jag finner själv tröst i att skriva av mig emellanåt. Och då kanske du undrar varför kan du inte göra det privat istället? I bloggen ville jag dela med mig av mina tankar på ett enkelt sätt för våra närmaste att kunna ta del av då de bor längre bort. Den blev ett stöd i bearbetningen. Och tack vare bloggen har jag vad jag vet idag i alla fall hjälpt en person som varit med om samma sak, och som då fann tröst i att läsa tankar, känslor och hantering av att förlora ett barn. Efter nio år har naturligtvis gläd...

Min skyddsängel

Jag tror att vår Ängel skyddar oss och vakar över oss. Dikten här nedanför hittade jag i en barnbok.