Under graviditeten med vår Ängel ångade jag på med jobb, hem och fritid. Han hade en fast dygnsrytm, med vakenhet på morgon och kväll. Det var då jag kände honom mest. Så när rörelsemönstret ändrades uppfattade jag det inte tillräckligt mycket. Självklart tyckte jag att det var konstigt när jag inte känt honom under helgen, men tänkte att han inte hade så mycket plats därav inte så många/inga rörelser, för det hade man ju "hört" att så var det. Blev glad när jag på tisdagen kände en spark på jobbet. När jag tänker tillbaka på den sista veckan idag så minns jag många detaljer, speciellt vad jag hade på mig och vart jag stod när han sparkade en sista gång. Jag känner ånger över att jag inte var mer uppmärksam på minskade rörelser och att jag inte begärde att få åka till sjukhuset när kurvan stack iväg i 45 grader veckan innan. Men man lägger sin tro i händerna på vårdpersonalen och litar på dem till 100%. Denna gång, i graviditeten med Lilla Livet har det varit ...