Vem är jag?

Nu när jag på allvar tänker ta upp skrivandet här igen är det ju lägligt med en presentation av mig själv. Det har dröjt alldeles för länge sedan det gjordes ordentligt.

Så vem är jag?

En 36 årig tvåbarnsmamma som 2010 tillsammans med min man väntade vårt första barn.
Graviditeten var fullständigt normal, trots att jag i v. 12 fick operera bort blindtarmen så växte den lille där inne som han skulle.

Jag läste graviditets- och förlossningsböcker och förberedde mig så mycket som jag kunde och ville. Att lillen rörde sig där inne hade jag koll på och visste att han var uppe morgon och kväll, men ganska stilla under dagarna.

Vi var upprymda och förväntansfulla förstagångsföräldrar som förberedd oss genom att köpa barnvagn, ta fram spjälsäng som bäddades och köpte de första kläderna.

Det var bestämt att jag skulle gå hem från jobbet två veckor innan beräknad förlossning.
Vi var beräknade i juni.
Dagarna innan hade vi precis fått hem barnvagnen efter flera veckors försening. Nu var vi redo! Nu kunde han komma när han ville.
Näst sista besöket hos barnmorskan och mätning av kurvan visade en ordentlig stigning (läs diagrammet sköt i höjden). Barnmorskan försäkrade mig om att det inte var någon fara.
Under helgen så var det hyfsat stilla där inne, men jag tänkte inte mer på det utan såg fram emot sista arbetsveckan.

På onsdagen kände jag av smärtor i magen, men vi tog det som förvärkar och sammandragningar och jag stannade hemma lite extra från jobbet. Dagen innan hade jag ju känt honom röra sig där inne (tisdag).

Men sedan var det stilla.

När jag sedan på fredagen åkte till jobbet var magsmärtan där igen, molande mensvärk. Ja men nu var det nog på gång! Ingen var mer förväntansfull än jag!
Slutade tidigt på jobbet den dagen och besökte barnmorskan på eftermiddagen.

Det var tyst i rummet, inget bultande litet hjärta.
Barnmorskan hämtade en ny maskin, fortfarande stilla.

Upp till sjukhuset, ringde min man samtidigt som skulle komma dit.

Att minnas exakt vad man hade på sig den dagen, vad läkaren sa, vad man gjorde efter beskedet är något som jag aldrig kommer glömma.

Lillen fanns inte mer, det var tyst, han var borta.

-------------

Den där mörkblåa klänningen med vita tights under och träningsskorna som var de enda jag fick på mig. Klänningen ligger i en låda, den har aldrig mer använts, men jag kan heller inte slänga den. Trots det som hände när jag hade på mig den.

Dagen efter fick vi komma in till förlossningen, det var dagen han föddes. Vi ser det som hans födelsedag, då han inte fick någon på riktigt.

------------

Mycket har hänt sedan den där soliga dagen i juni, 2010.

Idag har vi två friska och underbara ungar.
Dessa graviditeter och förlossningar, och vad de innebar känslomässigt kommer jag in på i ett annat inlägg.