Vad händer efter att man har tagit avsked, kommit hem tomhänta, gråtit tillsammans, begravt sitt barn, fått svar på varför, fortsatta samtal med kurator, uppföljningar hos läkare???
Till sommaren har det gått 8 år sedan livet slets itu på några minuter. Trots att när man var mitt i den värsta sorgen, som man aldrig trodde skulle bli mindre, så har livet fortsatt.
Människan drivs av överlevnad, hoppet ör det sista som överger en brukar man ju säga. Och det är just det där hoppet som jag tror gör att man överlever och att livet på något sätt, i någon form fortsätter.
Den närmaste tiden efter, läste jag mycket om att just förlora barn och i någon av texterna så stod det att det kan ta upp till två år att komma tillbaka.
Sorgen finns alltid där men ändras med tiden. Fortfarande kan tårarna komma (när man minst anar det), sorgen och döden är närmare och tårarna kan trilla lättare än innan.
Att förändras som person tror jag ör oundvikligt. Jag kan sakna personen jag var innan men samtidigt tror jag att det är föräldraskapet och familjelivet som gör att man ändras. Och jag skulle inte för något i hela världen vilja vara utan min familj. Även upplevelsen av att förlora sitt barn har stärkt en som person, visst kan man fortfarande vara bitter och beklaga sig för saker som inte blir som man tänkt sig. Men skillnaden är att man tar på sig offerkoftan en stund men man stannar inte där, för man har faktiskt varit med om värre...
Denna blogg har sedan starten handlat om förlust, sorg och saknad. Men då vårt liv förändrats sedan dess så kommer bloggen nu att även innehålla livet efter och hur det kan bli. Det kanske även kan bli ett stöd och en tro på framtiden för dig som läser.
Så jag hoppas att du fortsätter läsa.
Kommentarer
Skicka en kommentar