Fortsätt till huvudinnehåll

Den "äter upp" mig

Den kan verkligen "äta upp" mig.
Oron.

En del går på rutin, annat gör att det fortfarande samlas mörka moln på himlen.

Vi har kommit mer än halvvägs nu och har kommit till den veckan då man faktiskt kan och försöker rädda barn som föds nu.

Det är nu jag ska bli mer observant och uppmärksam, varje dag.
Det försöker jag verkligen vara, men ibland går uppmärksamheten över till att jag blir rent paranoid.

Som sagt oron kan "äta upp" en och den har nu börjat få sitt grepp om mig.
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

8 år - Grattis på födelsedagen!

Så här åtta år efter rullar livet på men inte utan honom i tankarna emellanåt, men utan honom här på jorden, med oss. Sorgen går i skiftningar även om de inte sker lika ofta längre. Nu är de koncentrerade till högtidsdagar så som idag, hans födelsedag. Igår planterade jag årets födelsedagsblomma som han får ikväll när vi besöker kyrkogården. En sån simpel sak kan framkalla tankar och skiftningar. Just där och då började jag fundera på, var är han nu? Där uppe bland de få moln som fanns på den ljusblå sommarhimlen? Om änglarna bor i molnen, var är de när himlen är helt blå? Idag ör det din dag vår älskade ängel och ikväll ska vi fira dig. För trots att du inte är med oss är det alltid kalas på din födelsedag. För du är lika viktig som dina småsyskon, aldrig glömd. Jag frågade din lillebror vad han ville ha och äta på din födelsedag och han svarade: - det ska vara något festligt Så ikväll blir det fest och saker vi tror att du skulle ha gillat nu när du fy...
Skicka en kommentar
Läs mer

Så får det bli!

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag inte till något resultat om hur denna blogg kan vändas till att handla om glädje. Bloggen skapades i syfte att skriva av sig efter att vi förlorat vårt Änglabarn. Trots att det har gått 9 år sedan till sommaren så är ju detta fortfarande inriktningen på bloggen. Och det kanske ska vara så att det här handlar om det som är tufft i livet, om att förlorat ett barn, om sorg i allmänhet, om vad som görs för att rädda dessa barn. Jag finner själv tröst i att skriva av mig emellanåt. Och då kanske du undrar varför kan du inte göra det privat istället? I bloggen ville jag dela med mig av mina tankar på ett enkelt sätt för våra närmaste att kunna ta del av då de bor längre bort. Den blev ett stöd i bearbetningen. Och tack vare bloggen har jag vad jag vet idag i alla fall hjälpt en person som varit med om samma sak, och som då fann tröst i att läsa tankar, känslor och hantering av att förlora ett barn. Efter nio år har naturligtvis gläd...
Skicka en kommentar
Läs mer

Du upptar mina tankar

Du har kommit att uppta mina tankar mer och mer den senaste tiden. Jag grubblar och tänker på dig ofta. Det är samma frågor  som alltid: Vem skulle du varit? Varför orkade du inte hela vägen? Vart är du nu? Kan du se mig? Var det något som jag gjorde? Jag hoppas att du ser mig och ser min familj. Skyddar och vakar över oss. Såg du mig i flygplanet igår? Jag saknar dig så hjärtat brister. Det går i tusen bitar. Och jag skulle göra vad som helst för att få återuppleva de där timmarna med dig vid min sida. Hålet i mitt hjärta kommer aldrig läka. Det kommer för alltid var urgröpt, vara ett hål. Tankarna kommer och går, just nu är de starka och tar över. Det är jobbigt samtidigt som det är skönt. Lever mycket i nuet för att inte sjunka för djupt. Min sorg kommer för evigt finnas där för dig. Jag älskar dig!
Skicka en kommentar
Läs mer