Det skulle varit en varningssignal, men jag reagerade bara en kort stund över det.
Reflekterade inte så mycket över att han inte hade rört sig där inne så som han brukade.
I böckerna stod det, att i slutet av graviditeten så har barnet mindre plats i magen och därmed är det inte säkert att de rör sig lika mycket.
Jag trodde på det, och trodde på att allt var bra.
Att allt var som det skulle där inne den där helgen.
Veckan efter skulle vara sista veckan på jobbet på ett helt år och jag hade sedan länge räknat ner dagarna.
Efter ett långt och stort projekt så skulle jag äntligen få vara ledig!
En hel helg försvann utan några rörelse.
Och först på tisdagen kände jag en spark.
Den stunden, den sekunden har etsats sig fast i mitt huvud för all framtid.
Jag kommer ihåg vad jag hade på mig, hur det såg ut på jobbet, att M var praktikant hos oss, hur jag stod vid skrivbordet, att jag tog mig på magen där sparken kommit och log.
Ja, jag minns nästan allt, i det där lilla ögonblicket som var det sista jag fick med vår Ängel under hans korta liv.
Ibland dyker tankarna upp...
Hur hade livet sett ut om jag reagerat mer, om vi åkt in redan innan helgen?
Hade han levt idag?
Hade vi haft en pigg och levande 2-åring sittandes i soffan?
Jag tror inte att det var mening, det är aldrig någon mening med att barn dör.
Jag blir förbannad när folk säger så om våran son!
Han var frisk och fullt normal, precis som vilken annan bebis som helst!
Tankarna kommer ibland, jag försöker att inte känna skuld...
...men det är känslor och tankar jag måste leva med resten av mitt liv.
Reflekterade inte så mycket över att han inte hade rört sig där inne så som han brukade.
I böckerna stod det, att i slutet av graviditeten så har barnet mindre plats i magen och därmed är det inte säkert att de rör sig lika mycket.
Jag trodde på det, och trodde på att allt var bra.
Att allt var som det skulle där inne den där helgen.
Veckan efter skulle vara sista veckan på jobbet på ett helt år och jag hade sedan länge räknat ner dagarna.
Efter ett långt och stort projekt så skulle jag äntligen få vara ledig!
En hel helg försvann utan några rörelse.
Och först på tisdagen kände jag en spark.
Den stunden, den sekunden har etsats sig fast i mitt huvud för all framtid.
Jag kommer ihåg vad jag hade på mig, hur det såg ut på jobbet, att M var praktikant hos oss, hur jag stod vid skrivbordet, att jag tog mig på magen där sparken kommit och log.
Ja, jag minns nästan allt, i det där lilla ögonblicket som var det sista jag fick med vår Ängel under hans korta liv.
Ibland dyker tankarna upp...
Hur hade livet sett ut om jag reagerat mer, om vi åkt in redan innan helgen?
Hade han levt idag?
Hade vi haft en pigg och levande 2-åring sittandes i soffan?
Jag tror inte att det var mening, det är aldrig någon mening med att barn dör.
Jag blir förbannad när folk säger så om våran son!
Han var frisk och fullt normal, precis som vilken annan bebis som helst!
Tankarna kommer ibland, jag försöker att inte känna skuld...
...men det är känslor och tankar jag måste leva med resten av mitt liv.
Du ska inte behöva känna skuld för var som hänt med er ängel. Är fullt och fast övertygad om att det inte hjälpt om ni åkt in tidigare.
SvaraRaderaSkulden är något jag alltid kommer att känna av, även om jag inte vill....
SvaraRaderaFredagen innan helgen hördes hjärtslagen klart och tydligt hos rutinbesök hos MVC, däremot följde kurvan (livmoderns mått) inte sin lutning och därmed tror jag på att vi skulle blivit skickade till sjukhuset redan då och då hade han kanske levt idag.
Men du kan inte klandra dig själv att han inte lever.
SvaraRaderaMin SFkurva dippade på slutet oxå och det är fullkomligt normalt det med när magen sjunker, så jag förstår om barnmorskan inte reagerade utan snarare tänkte att det snart var dags.
SFkurvan dippade inte utan gick snarare i 45 graders vinkel uppåt, han låg och tryckte sig upp mot revbenen.
SvaraRaderaMan ska ju ändå följa sin SF kurva, som de säger.