Tankar av en Änglamamma

Jag är en Änglamamma så fylld av lycka men ljusår från tröst. Livet kan aldrig mer bli detsamma nu när jag tryckt en Ängel mot mitt bröst. Okänd

Fortfarande kan allt hända. Det vet vi av erfarenhet. Man vågar inte slappna av helt och hållet. Den ständiga oron finns fortfarande här som ett stort mörkt moln, en skugga över oss. Just nu går Orons berg-o-dalbana fortare och mer upp och ner än vad den någonsin gjort. Och allt vi vill är att den stannar vid stationen "lyckliga slut".

Söndagar har blivit den dag i veckan då gör vi ett besök hos vår Änglason. Vi tänder ljus som har blivit dekorerat med eftertanke. Andra saker som på något sätt har blivit rutin när vi är där är att titta på namnskyltarna (om det tillkommit några nya, så vi vet vilka hans kompisar är) och blommorna, prata en stund med honom och ibland också resa lilla lejonet upp som står där för en annan ängel. För andra kan det te sig konstigt med våra rutiner, men för oss är det helt normalt.

Allt som oftast är graviditeten en resa på små rosa moln för många. Det skall planeras och man drömmer sig bort om hur livet kommer att förändras. Förra året upplevde vi också de rosa molnen men i slutet av resan färgades de svarta och vi ramlade ner. För mig finns inte de rosa molnen längre. Jag studsar inte omkring glad och lycklig i min graviditets-bubbla varje dag, utan jag är färgad av verkligheten och med vetskapen av att allt kan hända. För mig är de rosa molnen svårare att hitta och inte går det att sitta kvar på dem särskilt länge heller.

Veckans... ...avslut: sista dagen på jobbet. ...fika: hos nya grannarna. ...besök: på förlossningsavdelningen. ...middag: födelsedagsmiddag hos J & E

Ibland är man med om saker som får en tillbaka till verkligheten. Fortare än kvickt. Men då inser man att det händer hela tiden, om än fortfarande i det tysta. Idag var vi hos kuratorn och fick efteråt möjlighet att besöka förlossningen. Detta var något som vi har velat göra för att avdramatisera de känslor som kan uppkomma nästa gång man kliver in genom dörrarna dit. En trevlig barnmorska tog emot oss och gick med oss varvet runt. Tyvärr var "dödens sal" (som jag kallar rummet), nr 7 upptagen så där kunde vi inte gå in. Direkt tänkte vi båda, att tänk om det är någon som förlorat sitt barn precis som vi som ligger där inne just nu. Vi satt sedan en stund och pratade med barnmorskan. Och efter en stund sa hon att det par som nu befann sig i rum nr 7 också hade förlorat sitt barn. Jag fick nästan hejda mig från att springa in i rummet, känslorna kom tillbaka. Vi visste ju hur de kände. Tänk att det händer hela tiden, att små barn dör de som aldrig riktigt...

Jag försöker vara positiv till det mesta, förutom när jag är trött och hungrig som fallet var idag. Så tillåt mig att klaga i alla fall denna gång... När det gäller kollektivtrafiken, vare sig det är buss eller spårvagn verkar det finnas en gyllene regel för de flesta chaufförer och det är fullgas och tvärnit . Varken gamla eller unga klarar knappt av att stå upprätta när chauffören trycker bromspedalen i botten. Kroppen liksom lättar från sätet varje gång, och man tänker att whipflash skadorna inte är långt borta. Så byts det chaufför och man tänker att nu blir det en bättre och behagligare resa. Men nej inte det. Resan fortsätter på samma sätt. Jag blir lättad och glad när jag är framme och får kliva av utan att ha drabbats av några större men förutom lite irritation. Sedan gick jag hem med min hungriga mage, trötta kropp och hjärna.

Jag har aldrig varit en tävlingmänniska, snarare än dålig förlorare när jag väl har tävlat. Men efter förra året vet jag hur det är att snubbla på mållinjen . Precis när man nästa är i mål. När man ser slutet på den långa vägen som leder fram till den efterlängtade och välförtjänta belöningen. När man ska bli som lyckligast i sitt liv, så är det någon som sätter ut ett ben. Att få vara så nära men ändå inte lyckas. Nu vet jag hur tävlingsmänniskan känner. Att snubbla på mållinjen är inget jag någonsin vill göra igen. För det jag har lärt mig är att det gör jäkligt ont i både kropp och själ. Och man slår sig så hårt att man inte vet om man någonsin kommer att återhämta sig.

Veckans... ...besök: av bästaste L :) ...nyaste: vår praktikant på jobbet ...fika: med E, J och A, tack för de fina blommorna! ...middag: med er andra underbara Änglaföräldrar. Tack för en trevlig kväll!

Min sambo tror att jag efter nästa vecka kommer att inta ett nytt läge, Rodelläget. Dvs. liggandes på rygg i soffan. Jag är inte lika övertygad om att det kommer bli så. Även om vila alltid är skönt.

När man bor på "landet" så får man räkna med längre resa till jobbet och för min del innebär det 40 minuter istället för 15. Det finns många sätt man kan fördriva tiden på och hittills har Iphonen fått jobba mycket under resorna, men till slut blir även det tråkigt. Därav började jag idag läsa en bok istället. En av mina numera favorit bland alla författare är Mark Levengood . ' Med hans humoristiska, lättsamma berättelser och underbara dialekt gör han läsandet och lyssnandet (av ljudböckerna) till en fröjd. Denna gång håller jag hans senaste bok "Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" i min hand på bussen. En berättelse som fångar mitt intresse är den sång som hans morfar sjunger för honom i femårsåldern, eller i alla fall Marks slutsats efter sångnumret. Sången lyder som följer: "Jag satt glasögon på min näsa för att se om jag kunde läsa och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" Marks ...

Sovrummet Övervåningen Nya soffbordet

Igår kom bästaste L på besök till stora staden. Så kvällen ägnades givetvis åt att sitta och prata om allt som hänt sedan sist. Alltid lika kul och trevligt att ha dig här! Tack så mycket för den fina inflyttningspresenten! Den kommer att bli välanvänd.

Veckans... ...renovering: vårt sovrum ...varmaste dag: söndag, då kvicksilvert varit uppe på sköna vårtemperaturer ...evenemang: lyckad frukostträff på Röhsska för medlemmarna, och ALLA kom! ...godkännande: att besiktningen av lägenheten gick igenom :) ...snyggaste: min sambo i snickarbyxor....Grrr! :) ...besök/hjälp: av svärföräldrarna som var nere och hjälpte till med renoveringen av sovrummet. Tack så jättemycket!

Helgen och dagarna innan har för min sambo och svärfar spenderats i sovrummet som gjorts om. Nu är tapeterna uppe och garderoben monterad och natten till idag var första natten i det "riktiga" sovrummet (vi har tidigare sovit i förrådet) Det som återstår nu är att skapa ordning i kaoset inne i andra rum som under dessa dagar har fungerat som avlastningsytor. Sedan är det lite småfix som skall till i sovrummet innan det är helt färdigt...längtar tills tid och ork finns för detta :) Bilder på sovrummet utlovas inom kort.

Ännu en helg väntar runt hörnet...SKÖNT! Och jag passar på att använda mig av uttrycket TGIF (Thank God It´s Friday), tack kära L för att du lärde mig detta, jag kände mig inte alls gammal när jag inte visste vad det betydde ;) Denna helg väntar pyssel och plock i huset och inte minst i sovrummet (som blir klart imorgon). Många idéer och drömmar skall nu gå från teori till praktik. Oj, oj....det finns så mycket fint och det gör det inte lättare att bestämma sig.

När vi tänker på vår Änglason så är han med oss hela tiden. Han bor i Himlen, men är nere och ser till och hälsar på oss emellanåt. Från Himlen kan han se oss varje dag. Ofta tänker vi på hur han skulle varit, vilken personlighet han skulle haft m.m. Men lika ofta fantiserar vi på hur han har det i sin värld där han är nu. Vad han gör på dagarna, om han ser när vi tänder ljus för honom och om han har hittat oss i vårt nya hem. Det är underbart att fantisera och att man inte har några gränser i fantasin om vår Änglason. Han blir mer levande genom detta. Även om han inte fysiskt finns ibland oss, så finns han för alltid med oss i tanken, själen och hjärtat.

Idag informerade kära svärmor om att det är Internationella pannkaksdagen. Vi ser vår Änglapojk som en liten busunge, med glimten i ögat och bus bakom öronen. En lite kille som skulle älskat pannkakor. För att fira dagen har vi ikväll ätit pannkakor och samtidigt tänkt lite extra mycket på vår Änglason och hoppas att han också ätit pannkakor idag. Fast "Änglapannkakor" då såklart :) Och de är ju extra goda.

På måndagar brukar jag ofta ha en "mini-bloggpaus" då jag har Magplasket och oftast är väldigt trött när jag kommer hem. Men idag struntar jag i bloggpausen. Idag börjar programserien "En unge i minuten", något som många av tjejerna i Magplasket-gruppen skulle titta på. Någon för att hon kände sig ännu mer "peppad" och en annan för att hon blir mer förberedd inför det som komma skall. Vi tittar inte på programmet överhuvudtaget och då för den enkla anledningen att vi inte orkar höra nyfödda bebisar skrika just nu.

Veckans... ...sjukhusbesök: tillväxtultraljud ...film: The Grit ...viktigaste dag: Änglasonens 9 månadersdag ...vårtecken: sol och plusgrader ...godaste måltid: jordärtskockssoppa med halstrad lax...det är så en lördagskväll ska smaka! ...tävling: Vasaloppet, där starten avnjöts från soffan med tillhörande frukost

Det finns många bloggar och även hemsidor om att vara Änglaföräldrar. En av dessa sidor ( http://www.my.dinstudio.se/news_1.html  ) har en rubrik som heter  "Att möta oss", direkt när jag läste den kände jag att så här är det verkligen och det är så här man vill att det ska vara. Även om man vill prata om andra saker också så är detta till stor del så här jag vill bli mött. Vi har ett helt liv framför oss där vi ska leva med att vår son inte fick leva. Många vet inte hur de ska bete sig och därför vill vi berätta hur vi vill ha det. • En kram räcker långt och kan säga mer än ord. • Det värsta som kan hända oss har redan hänt - du kan aldrig genom att fråga eller prata om vår Änglason och vad som hände, göra oss mer ledsna än vad vi redan är. • Det sämsta du kan göra är att låtsas som att inget har hänt. Det känns som att du förnekar vår Änglason då. Vi vill inte låtsas att vi mår bra och struntar gärna i "väder-och-vind-pratet"....

I veckan fick vi veta att Lilla Livet har intagit startposition. Hon/Han är redo för avfärd. Nu skall bara mamman bli klar också. Sedan åker vi mot en förhoppningvis lycklig färd med ljust slut. Vi längtar!

Idag har vi varit föräldrar/änglaföräldrar i 9 långa månader. Veckan har inneburit en berg-o-dalbana i känslor för mig och som vanligt är slutstationen den 5:e , som det är i varje månad. Sedan brukar det stå still i någon vecka innan resan börjar igen mot samma mål i nästa månad. Idag blir det besök uppe hos vår Änglason på kyrkogården, med extra fint dekorerat ljus på månadsdagen. Inköp av den vanliga månadsblomman, idag får det nog bli något vårigt och färgglatt. Och sedan skall ljuset här hemma på minnesplatsen självklart lysa en stund.

Jag har förändrats. Förändrats som människa, som person. Hela jag är någon annan. Det kommer aldrig att bli som förut.

Vi andas ut för en stund. Allt såg bra ut idag. Ett hjärta som slog, en hand som vinkade till pappa och en skymt av när Lilla Livet tränade sin andning. Vi är lugna för en stund till.

Den är alltid närvarande. Döden. Det kan låta hårt och kallt, men vi lär oss så sakteliga att leva med den i vår vardag. Då vår Änglason alltid finns med oss, finns också en liten bit av döden alltid med oss. Den kommer aldrig bli vår vän, men den är ändå alltid där. Det är inte konstigt eller obekvämt att prata om det. För det händer faktiskt hela tiden. Att små barn dör...