I gårdagens inlägg skrev jag om att veckans pynt var då vi dekorerade vår ängels julgran på kyrkogården.
Just i det ögonblick jag skrev detta kom återigen den där olustiga känslan av:
Vadå vår ängel? Vadå på kyrkogården?
En känsla av overklighet.
En känsla av att det är någon annans liv jag skriver om.
Detta är tills det slår mig, att det är vår verklighet och vårt liv jag skriver om.
Att ha dekorerat vår ängels julgran faktiskt är något vi gjort.
Samma sak är det när hjärnan kommer ikapp och man inser att det verkligen har hänt.
Att vi har förlorat vår son.
Och att det inte är någon mardröm.
Vi kommer aldrig att vakna upp, utan vi måste lära oss att leva i den.
Just i det ögonblick jag skrev detta kom återigen den där olustiga känslan av:
Vadå vår ängel? Vadå på kyrkogården?
En känsla av overklighet.
En känsla av att det är någon annans liv jag skriver om.
Detta är tills det slår mig, att det är vår verklighet och vårt liv jag skriver om.
Att ha dekorerat vår ängels julgran faktiskt är något vi gjort.
Samma sak är det när hjärnan kommer ikapp och man inser att det verkligen har hänt.
Att vi har förlorat vår son.
Och att det inte är någon mardröm.
Vi kommer aldrig att vakna upp, utan vi måste lära oss att leva i den.
Kommentarer
Skicka en kommentar