Tankar av en Änglamamma

Nya favoritsången "A place nearby" av Lene Marlin. Sjöngs på ljusmanifestationen.

Veckans.... ...bästa dag: Min födelsedag. ...bästa morgon: Att bli bjuden på frukost på sängen på sin födelsedag av bästaste sambon. ...finaste sång: "A place nearby" av Lene Marlin. ...tv-kändis: Den allra bästa L som var i närbild på Rosa Bandet galan. ....värsta: Att man inser att döden kan inträffa när som helst. ...hemskaste: Att få veta att en av de bra människorna inte finns mer. ...känslor: Tomhet, Oro och Tacksamhet. ...firande: Halloween

SAMS (Samarbete för Människor i Sorg) http://www.samsorg.se/ SAMS historik Efter tsunamin i december 2004 fanns det ett stort engagemang bland medlemmarna i ett antal anhörigföreningar att stötta dem som drabbats av den stora katastrofen. Engagemanget ledde till att företrädare för Spädbarnsfonden ( http://www.spadbarnsfonden.se/ ), SPES ( http://www.spes.nu/ ), Vimil ( http://www.vimil.se/ ) och VSFB ( http://www.vsfb.se/ ) träffades och diskuterade möjligheterna och fördelarna av att samarbeta. Alla organisationerna arbetade ideellt. Gemensamt var också behovet av en trygg ekonomi för att kunna utveckla det ideella arbetet. Organisationerna var överens om att det fanns ett stort behov av statliga bidrag. För att försöka få detta uppvaktades den dåvarande regeringen. Vid mötet uppmanades organisationerna att formalisera sitt samarbete och bild någon form av paraplyorganisation. Detta arbete pågick under hela 2006 och den andra februari 2007 bildades SAMS – samarbete för människor

Under helgen har vi deltagit i ljusmanifestationen som paraplyorganisationen SAMS anordnade i lördags, varit ute och ätit med kompisar och firat min födelsedag (idag) Sedan har jag fått en ny friyr också. Uppslutningen under ljusmanifestationen var väl inte den bästa men trots det är jag glad och nöjd över att vi deltog. Vid slutstationen var det sång och diktläsning. Idag på min födelsedag har jag blivit firad av min käre sambo med två paket och en dag med mys. Då trötthet från gårdagen samt efter att ha vaknat mycket tidigt idag, så behövdes en dag av att göra inte så mycket.

När jag i början av veckan såg att det idag är Internationella Nalledagen , så kom den där "tvångsmässiga" känslan som ibland kommer att jag måste göra något. En känsla som oftast inte går att skaka av sig utan vissa saker måste jag bara göra. Dessa saker har oftast något med vår son att göra. Snabbt bestämde jag mig för att fira denna dag. Så i eftermiddag blev det inköp av två kramgoa kompisar, en till vår son och en till det lilla livet. Naturligtvis ska vår sons nalle också ha änglavingar, annars blir det svårt för dem att träffas. Den här lille kompisen sitter nu på minnesplatsen.

Kvällen har spenderats framför tv:n med att titta på Rosa-bandet galan. Och man inser återigen hur fort livet kan förändras. Man tänker extra mycket på de som drabbats inte bara av bröstcancer utan av alla typer av cancer. Denna veckan har tankarna gått till M som inte längre finns med oss samt hennes familj i deras svåra stund. När jag somnar ikväll är jag tacksam. Tacksam över livet!

Visst förstod jag att den skulle komma, någon gång. Men så här snart trodde jag verkligen inte. Idag blev oron för stark och jag var tvungen att göra något åt den. Nu är tid bokad tills på måndag för att bli kvitt den, så att den kan ta semester. Ett tag i alla fall...

Jag är en Änglamamma så fylld av lycka, men ljusår från tröst. Livet kan aldrig mer bli detsamma, nu när jag tryckt en ängel mot mitt bröst.

I livet kan det finnas stora kontraster. Att vara en sörjande änglamamma/änglapappa samtidigt som vi försöker vara positiva inför framtiden då vi blir tvåbarnsföräldrar, är psykiskt inte helt lätt. Tankarna snurrar i ett virrvarv. Ena stunden gråter man över att vår son inte finns med oss och andra stunden tänker man på att nästa år kommer bli ett bättre år. Oron finns där och kommer nog att finnas där fram och tillbaka under tiden som Lilla livet ligger i magen. Och att då få bra stöd och ett omhändertagande inom vården är oerhört viktigt, att man blir lyssnad på och att ens oro tas på allvar. Hittills har vår oro tagits omhand och framförallt tagits på allvar. Och jag hoppas att det fortsätter så. För mer kontraster än så här klarar inte min hjärna av just nu.

Tänk att det kan vara så fantastiskt varje gång. Varje gång man känner att det faktiskt finns ett liv där inne, innanför all hud, muskler, senor, blodkärl och organ. Igår tror jag minsann att jag kände den första rörelsen av Lilla Livet . Annars har jag en utomjording boendes i mig :) Och som med vår son så var det en fantastisk känsla. Varje gång.

Det finns många saker att vara lycklig över här i livet. Och efter att ha blivit änglamamma så uppskattar jag även de mindre sakerna desto mer. Ibland tror jag att man lätt glömmer de små sakerna här i livet som betyder mycket. Jag är lycklig över att… …ha en så fantastisk och förstående sambo. …ha fått en sådan söt och fantastisk son. …och stolt över att ha en änglason och är lycklig över att han valde att bli vår son, trots att han inte finns med oss. …att ha underbara föräldrar som finns där och stöttar. …att ha underbara kompisar som finns där i alla livets stunder. Jag skulle kunna fortsätta länge, listan kan verkligen göras lång. Men för att kortfattat summera så är jag lycklig och tacksam för mycket här i livet, saker som man innan kanske tog för givet.

Mödrar emellan (av Katerina Janouch) Bara en annan mor kan förstå dig. Bara en annan mor kan till fullo känna din sorg och din smärta, din saknad och din ångest. Du fick mig att gråta och jag höll om dig, för jag kunde inte göra något annat. Du är en mamma som förlorat ett barn, ett barn som var på väg till ett eget liv, ett barn som just tagit sina första stapplande steg ut i vuxenlivet. Genom en fruktansvärd olycka rycktes han ifrån dig och där står du, kvar. Hur gör du? Du är så stark och så modig, du har andra barn att ta hand om, barn som är kvar hos dig, barn som behöver dig. Våra vägar har korsats förut, egentligen ”känner” vi inte varandra men jag känner för dig, nej, jag kan förstås inte föreställa mig vad du går igenom men det finns en röd tråd mellan oss, en röd tråd av moderskap som gör att de där nerverna under huden sätts i rörelse, den där röda tråden som får det att bli vått i ögonen.Våra hjärtan möts på ett osynligt plan, kanske ger de varandra stöd, kanske är

Under veckan som gått har det hänt en del och här kommer en lista på sådant som är värt att nämna en extra gång. Veckans Roligast: Att L & C var på besök i helgen. Veckans Bästa inköp: Första inköpta pepparkaksburken. Veckans, det som Skapat lugn: Att vår sons namnskylt nu har kommit upp vid askgravslunden. Veckans Positiva överraskning: Att mina vänner vill följa med upp till kyrkogården och tända ljus för vår son, det betyder så oerhört mycket. Veckans Jobbigaste: Att återigen inse att vår son inte är här och att man är tillbaka på jobbet (fastän man inte alltid vill) Veckans Onyttigaste: Fattiga riddarna som åts i tisdags. Veckans Avslöjande: Att det åts pizza under en viss fotbollsmatch i veckan och att jag genom ett inlägg råkade avslöja en killarna för hans fru som inte visste att pizza stod på menyn :).

Det finns flera böcker som berör ämnet, förlossning/förlossningsrädsla/förlossningssmärta. Och under graviditeten med vår änglason läste jag en av alla dessa böcker. Jag tyckte att detta hjälpte mig, jag förberedde mig för det som komma skulle och som jag kanske var lite rädd för ändå. I boken fick man bra tips, vad man skulle tänka på och självklart förlossningens olika faser. När det väl dock var dags så var ju dessa ord och råd nästan som bortblåsta (vissa saker hade ju fastnat), men i förberedande syfte så var de bra att ha med sig. Så idag när vi står på Åhlens och ett mannen i ett av paren tar upp boken: "Att möta förlossningssmärta" och utbrister: "270 sidor om att möta sin förlossningssmärta!" (på ett något konstigt och förundrat sätt, som om hur kan man skriva en bok på hela 270 sidor om detta ämne?). Så tänkte jag tyst för mig själv: "Det paret kan aldrig ha fött barn". Att föda barn är det häftigaste man kan göra som kvinna, men också en av de s

För några veckor sedan så fick vi de sista provsvaren från vår son. Och det som kan utläsas av dessa är att man inte kan peka på något som kan förklara varför han idag inte lever och är med oss. På ett sätt är detta skönt att veta att det bara var slumpen, men man ställer sig också frågan om VARFÖR detta skulle hända och hur orättvist livet ibland kan vara. Det är alltid fel när ett barn dör! Det känns också oroväckande då man känner maktlöshet inför nästa gång. Jag kommer aldrig till att kunna kontrollera eller göra något för att förhindra att det händer igen. Även om risken är minimal att det händer en gång till så finns ändå tankarna där. Vi får helt enkelt finna oss i att inte får några mer svar. Och nej det var inget missfall! Det närmaste som kan förklara vad som hände är Plötslig Spädbarnsdöd i magen. Då barn som födds så tidigt som v. 22 kan räddas till livet, så var det absolut inget missfall!

Kommentarer är överflödiga :)

....nä så farligt är det inte. Men då sambon är iväg och tittar på fotboll, passade jag på att äta efterlängtade fattiga riddare. Och jag vet att min käre sambon just nu avnjuter en för honom efterlängtad pizza.

Att först vara inställd på att vara mammaledig och sedan vara inställd på att INTE vara mammaledig med vår son. Det är något som är svårt för både min hjärna och min kropp att förstå och ta in. Jag skulle ju inte sitta på jobbet och bära på sorg. Jag skulle ju varit hemma och haft vår son i mina armar. Och ibland måste jag bokstavligen släpa mig till jobbet, trots att det tar emot i hela kroppen och den skriker: NEJ!!!!

Man kan ärva mycket från sina föräldrar. Men något som jag defenitivt inte har ärvt av min mamma är hennes "gröna fingrar"- Jag misslyckas inte med alla växter men några av dem har tyvärr inte sett vårt hem mer än någon vecka innan de har gett upp och insett att så mycket näring från sin nya "mamma" inte kommer att fås. För någon vecka sedan köpte jag en växt till vår sons minnesplats här hemma, då jag tycker att det är trevligt att det är finns något levande på denna plats, och inte bara död. I blomsteraffären frågade jag specifikt efter en blomsort som inte behövde så mycket ljus då minnesplatsen ligger helt i skugga, hela tiden. När jag glatt gick hem tänkte jag, äntligen en blomma som kommer att klara av att överleva i denna "hårda" miljö. Till en början gick det bra... Men så kom den där veckan eller snarare veckorna då vattentillskottet inte var så stort. Och då förstår jag att växten gav upp. Så idag fick den åka i soppåsen. Och jakten på en ny växt

Trots att det har gått 4 månader sedan vår änglason kom till oss, så är det inte förrän nu som man vet hur man skall beskriva att man faktiskt ha barn utan att dra hela historien om vad som har hänt eller själv känna att man uttrycker sig klumpigt eller t.o.m. på ett nedvärderande sätt gentemot vår son. Vi hanterar alla sorg och förluster olika och vissa har svårare att prata om döden. Därför känns det viktigt att man hittar ett sätt som inte skapar obehag för mig eller den jag möter när jag berättar om vår son. När någon frågar om man har barn, så är det en självklarhet att säga att man har en son. Men man vet ju att följdfrågorna kommer och därför kände jag att det var viktigt att man på ett kort och fint sätt kunde säga att jag har barn och samtidigt beskriva att han inte var med oss i livet. Därför har ordet Änglason blivit ett uttryck för mig. Det säger dels att man har barn men ordet "Ängla" säger också att det inte är ett levande barn. Och detta uttryck försöker jag

När jag gick hemifrån häromdagen så sa jag rent instinktivt: - Hej då, (vår sons namn)! Innan jag lämnade lägenheten och låste dörren. Men i nästa sekund tänke jag på att det behöver jag ju inte säga, för det jag tror på är att han är med oss varje dag trots att vi inte är hemma. Och då slog det mig att vår son måste vara en mycket upptagen ängel. Att flyga kors och tvärs och hälsa på oss dagarna i ända, måste ta en hel del tid eller har de någon slags turboväxel på vingarna som gör att det går snabbare? Eller var det helt enkelt så att han just denna dagen, stannade hemma hos oss? Och att det var därför som jag på ren instinkt sa hej då?

Nu var det några dagar sedan som jag skrev här inne, men det har varit fullt upp och därför har bloggen blivit lite lidanden. Så ni få som läser bloggen varje dag, så kommer här nu en uppdatering. Det dåliga samvetet har gett sig till känna under dessa dagar då jag inte skrivit något och speciellt i tisdags, då vår lillskrutt fyllde 4 månader. Det var så att man kände sig som en dålig mamma när man inte skrev om det här samma dag. Men det var ju prioritering på hans 4 månaders dag och med det kommer ju att gå upp till kyrkogården, hälsa på och tända ljus samt köpa den nu traditionella månadsblomman till vår minnesplats hemma. Och jag hoppas och tror att han uppskattar det mer än att jag skriver om det här på bloggen samma dag. Igår var det återigen dags för samtalsgrupp och därför blev det heller inte då något skrivit här inne. Men nu hoppas jag att jag är på banan igen.

På Spädbarnfondens hemsida ( www.spadbarnsfonden.se ) finns sidan "Tänd ett ljus". Här kan man som anhörig tända ljus för de änglar vi saknar. Häromdagen hade vår sons farmor och farfar tänt ett ljus för vår ängel. Under tiden jag läste detta blev jag varm i hjärtat och tårarna började trilla ner för kinderna. Idag har farmor och farfar varit på familjegudtjänst i kyrkan. Temat idag handlande om änglar och då ärkeängelen St Michael. Vad är en ärkeängel? Det kan farmor inte förklara men han är nog väldigt gammal. I barnkören som i alla sina sånger sjöng om änglar fanns kusin H. Så idag är en speciell dag för dig för det är en dag för änglar och du är vår alldeles speciella ängel. När vi satt i kyrkan så kunde farmor känna att du var med oss, och du satt så still. Innan vi gick från kyrkan så tände vi ett ljus för vår lille ängel på hans ängladag. Kill på näsan och puss på munnen Farmor och Farfar

Man kan göra många olika saker för att försöka finna en tröst i tragedin. Och vi har provat en del, men idag gjorde jag något som jag tidigare inte har gjort. En promenad på kyrkogården. Detta i hopp om att finna fler barngravar. Det kan låta absurt, men detta var endast för att finna en tröst i att det faktiskt inte bara händer oss utan att det även drabbar andra. Jag fann tröst för en stund, då jag såg några få av de barngravar som tyvärr finns där. Imorgon är det 4 månader sedan vi fick beskedet som för ALLTID förändrade vårt liv och även oss som personer.

När vi var gravida med vår son, tänkte vi att efter v.12 så är allt klappat och klart . Och att det bara då var att vänta, så skulle det några månader senare titta ut en levande bebis. Som så många andra blivande föräldrar. Men nu vet man bättre. När man nu ser blivande och lyckliga föräldrar som strosar runt på IKEA´s barnavdelning kan man inte låta bli att hoppas på att det går bra hela vägen, men samtidigt tänka: Kommer det sluta lyckligt för er? eller Kommer er stundande lycka sluta i sorg? Man skulle vilja upplysa dem...om att allt inte bara är inbäddat i små fluffiga rosa moln.

Vad vet vi, vi som inte upplevt hur det är att vara föräldrar till levande barn ännu? Utan vi är ju bara Änglaföräldrar med Änglabarn. Och sådan barn är ju aldrig jobbiga... Men jag tar hellre ett eller flera skrikande barn än ett barn nedgrävt i jorden. Så till min ytliga bekant i söder med två par friska och LEVANDE barn säger jag: Få människor vet också vilka känslor som man har haft och har när man har fått gräva ner sitt barn istället för att ha det i sina armar.