Jag minns vårt liv sommaren 2009 så tydligt, vi hade bestämt att vi skulle bli en familj och i oktober 2009 visste vi att det fanns ett nytt liv som skulle komma till oss om 9 månader. Vi var så glada och så förväntansfulla.
Det skulle bli ett nytt liv, med ett ansvar för någon annan än bara för sig själv, ett ansvar som vi såg fram emot.
Jag minns vårt liv sommaren 2010 så otydligt, vi var en familj men vart fanns vårt barn?
Förväntningarna byttes till Förtvivlan den där sommardagen i juni då vi fick beskedet.
Det hade funnits ett nytt liv, men nu hade vi återigen bara ansvar för oss själva och inte för någon annan.
Vår livscykel ser nu ut så här:
Livet innan - ? - Livet efter.
Frågetecknet står för graviditeten. Många kan nog tycka att det är konstigt att sätta ett frågetecken på en så stor och viktig period i sitt liv, och en del kanske tycker att man är helt knäpp som om man försöker glömma den perioden då vår son faktiskt andades.
Men att glömma vår son kommer vi aldrig att göra, han är alltid vår son och vårt första barn.
Idag fick vi återigen bekräftat att denna händelse som tyvärr även drabbat andra även för dem känns som overklig och som en hemsk historia, tills man inser att man själv spelar huvudrollen i berättelsen.
Vi lever i overkligheten, men ibland tar den logiska delen av hjärnan över och berättar sanningen.
Tack till er på Spädbarnsfonden för att ni gjorde vårt första besök så fullt av bekräftelse på att det är ok att vara “knäpp” i sorgen.
Det skulle bli ett nytt liv, med ett ansvar för någon annan än bara för sig själv, ett ansvar som vi såg fram emot.
Jag minns vårt liv sommaren 2010 så otydligt, vi var en familj men vart fanns vårt barn?
Förväntningarna byttes till Förtvivlan den där sommardagen i juni då vi fick beskedet.
Det hade funnits ett nytt liv, men nu hade vi återigen bara ansvar för oss själva och inte för någon annan.
Vår livscykel ser nu ut så här:
Livet innan - ? - Livet efter.
Frågetecknet står för graviditeten. Många kan nog tycka att det är konstigt att sätta ett frågetecken på en så stor och viktig period i sitt liv, och en del kanske tycker att man är helt knäpp som om man försöker glömma den perioden då vår son faktiskt andades.
Men att glömma vår son kommer vi aldrig att göra, han är alltid vår son och vårt första barn.
Idag fick vi återigen bekräftat att denna händelse som tyvärr även drabbat andra även för dem känns som overklig och som en hemsk historia, tills man inser att man själv spelar huvudrollen i berättelsen.
Vi lever i overkligheten, men ibland tar den logiska delen av hjärnan över och berättar sanningen.
Tack till er på Spädbarnsfonden för att ni gjorde vårt första besök så fullt av bekräftelse på att det är ok att vara “knäpp” i sorgen.
Kommentarer
Skicka en kommentar