Tankar av en Änglamamma

Jag vill inte missa en enda sekund av vår levande sons liv. Jag vill vara där och uppleva hans barndom, hans framsteg och upptäckter. Efter en vecka på sjukhus fick jag en föraning om hur det är att inte vara där och att inte få ta hand om honom. En otroligt jobbig känsla som jag aldrig mer vill uppleva.

Under det senaste året, resan med en Ängel i familjen har bestått av mycket kontakt med sjukvården. Vi har alltid blivit bra bemötta, även när lillebror föddes visade de stor förståelse för vår oro, vilket kändes otroligt skönt. Jag har därför lovordat sjukvården här där vi bor och talat gott om den. Men nu har jag sett en annan sida. En sida där slapphet, brist på att delge information, oengagerad personal, oförståelse, bitterhet visar upp sig. En otrevlig sida där man som patient själv måste sätta ut armbågarna för att ta sig framåt och få reda på vad som händer. Något man sällan orkar när man är sjuk, tur att man har en stark sambo som kan hjälpa till. I framtiden kommer jag inte se på sjukvården med lika berömmande ögon.

Några vänner beskrev det så bra efter att lillasyster till deras ängel kom till världen:  "Tjejen som hjälpte oss till revansch på livet" Älskar  de orden . Det stämmer så bra. Och beskriver verkligen känslan av att hålla en levande bebis i famnen efter att tidigare ha blivit Änglaförälder

Idag skulle vår Ängel varit 14 månader. Sedan lillebror kom så tänker jag nog lite mer på vår Ängel än jag tidigare gjorde. Man undrar om de skulle varit lika och jämför. Detta är tiden då vi kan jämföra (fysiskt), snart är den tiden förbi. Undrar hur det kommer att kännas då? Känslan av att vi alltid kommer vara en för lite i vår familj kommer dock aldrig att försvinna.