Tankar av en Änglamamma

Jag pendlar mellan total lycka över vår lilla familj som vi skapat och den oändliga sorgen som det innebär att för alltid vara en för lite i familjen. Efter 4,5 år vet jag fortfarande inte hur jag ska handskas med dessa känslor. Hur lär man sig att hantera dem? Ellr kommer det för evigt kännas så här? Sorgen och känslorna ligger mer än ofta utanpå hjärtat. Alltid nära till gråt. Ett tag nu har min sårbarhet varit större än någonsin. Minsta lilla rispa på ytan kan slita mig itu. Skör och krossbar som glas.

Mitt barn är dött. En erfarenhet jag hellre skulle vilja vara utan. Det är en avgrundsdjup sorg. Som aldrig tar slut. En tomhet. Ett stort hål. Som aldrig läker.

Du har kommit att uppta mina tankar mer och mer den senaste tiden. Jag grubblar och tänker på dig ofta. Det är samma frågor  som alltid: Vem skulle du varit? Varför orkade du inte hela vägen? Vart är du nu? Kan du se mig? Var det något som jag gjorde? Jag hoppas att du ser mig och ser min familj. Skyddar och vakar över oss. Såg du mig i flygplanet igår? Jag saknar dig så hjärtat brister. Det går i tusen bitar. Och jag skulle göra vad som helst för att få återuppleva de där timmarna med dig vid min sida. Hålet i mitt hjärta kommer aldrig läka. Det kommer för alltid var urgröpt, vara ett hål. Tankarna kommer och går, just nu är de starka och tar över. Det är jobbigt samtidigt som det är skönt. Lever mycket i nuet för att inte sjunka för djupt. Min sorg kommer för evigt finnas där för dig. Jag älskar dig!

Ordföranden för Spädbarnsfonden, Henrik Ahlstrand skrev under allhelgona helgen ett inlägg i Sydsvenskan, för att uppmärksamma PSD i magen och hur man ska gå vidare för att minska antalet dödfödda barn. Läs texten HÄR